Du är 13 år och du lever i Nazi-Tyskland. Hitler är landets ledare sedan fyra år. I din skolklass och bland dina vänner finns det många som gått med i Hitlerjugend. Men inte du, ännu...
Varje elev svarar på mitt inlägg, redogör för sitt val och motiverar sitt ställningstagande. William var inne på Ning:en igår kväll och gjorde uppgiften redan då. Han hade inte hört berättelsen men gjorde ändå övningen på ett fullödigt sätt. Ibland bubblar även en ärrad lärare inombords av glädje.
Eleverna läser varandras svar. Jag läser elevernas svar. Jag är precis på väg att be dem att kommentera en kamrats inlägg då Tom frågar om han får göra just det. Jag blir både glad och ledsen över frågan. Glad för att han själv vill ta uppgiften till en annan nivå. Glad för att han ger mig tillfälle att prata om att berömma, ge respons, tvingas in i nya tankebanor, publikökning, konfrontering av tankar, tankeutbyte etc. Samtidigt blir jag ledsen över att han känner sig tvungen att ställa frågan. Vad får honom att tro att jag inte skulle tycka att det var ok? Har han för evigt blivit skolskadad?
Det är helt tyst i klassrummet. Bara tangentsmatter hörs. Ändå pågår heta diskussioner. Kunskapsdelande. Tankeutbyte. Min insats är minimal, men utfallet blir maximalt.
Oh, vilken härlig da' (Ted Gärdestad)