Johnssons tankar

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag

2011-06-13T22:35:00.015+02:00

Vi sitter tio personer i en svagt upplyst lokal. Rummet är helt utan fönster (nej, det är inte förhörsrummet jag beskrev i blogginlägget Trubbel). Det är Halmstad Högskolas TV-studio. En gång i tiden gjorde jag och mitt dåvarande arbetslag en TV-produktion just inom dessa fyra väggar. Här startade min resa. Mot andra uppdrag, mot en annan skola, mot ett annat tänkande kring lärande, med en annan teknik. Idag avslutar jag en del av den resan.

Efter filmprojektet med arbetslaget frågade Björn Sterner mig om jag ville vara delaktig i en kurs inom lärarutbildningen. Mitt ja ledde några år senare till att jag följde med min rektor Olle Steneryd till Maine i USA. Resultatet av den resan blev en-till-en i Falkenberg. Jag fick blogga om datorsatsningen i Falkenberg. Jag fick genom det uppdrag inom Tänk Om!

Resan har varit spännande och utvecklande. Och resan fortsätter...

På Halmstad Högskola lades lärarkursen ned, men gjordes om till en fristående distanskurs och den utvecklades sedan till att bli en kurs inom Lärarlyftet. Nu pratar man om att ta in en liknande kurs i lärarutbildningen igen. Skolor runtom i landet känner att lärarutbildningen skapar icke-anställningsbara lärare. Studenterna får inte i tillräcklig utsträckning lära sig, använda och fundera över hur ny teknik kan användas i undervisningen.

Vi sitter nio personer och lyssnar till Linda som redovisar sitt projekt inom Lärarlyftskursen Bilden, berättandet och de digitala verktygen.

Uppgiften ser ut ungefär så här:

Du har under kursen vågat och fått producera själv. Det har
bl a handlat om ljudberättelse, stillbildsfilm och animering. Omsätt dina nyvunna(?) kunskaper och färdigheter i ett projekt som du gör tillsammans med dina elever.

Redovisa projektet på lämpligt sätt så att vi andra får ta del av själva arbetet samt resultatet.
Redovisa tankarna innan, under och efter projektet. Hur var processen? Hur blev resultatet? Vilka lärdomar från projektet kan du dela med dig av? Vilka tekniska möjligheter gav skolan? Vilka tekniska möjligheter saknade du? Vad ville du att eleven skulle lära sig? Vad lärde sig eleven? Vilka indirekta kunskaper och färdigheter fick eleven?

Linda jobbar i en 4-5:a någonstans på västkusten. För oss redovisar hon sitt arbete med klassen. Projektet handlar om Dissa tobak!

Hon har 26 elever i klassen och arbetar ämnesintegrerat. Hon har skapat en Wiki för klassen. Klassen har gjort ordmoln i Wordle. De har gjort gloggar i Glogster och serier i Pixton.

Hon beskriver en levande och kreativ verksamhet. Jag läser om en elevs glädje och stolthet då hon konstaterar att hon har 68 besökare på sin sida.
Eleverna kommenterar varandras gloggar. Lärandeprocessen fortsätter.

Linda har tydliga mål med arbetet. Eleverna vet om målen, både de som handlar om kunskap och de om färdigheter och förmågor.

Hon är ensam med 26 elever och uträttar underverk. Hon har enbart tjockburkar, de flesta i datorsalen, någon enstaka i klassrummet. Hon ser möjligheter istället för hinder. Tänk vad Linda hade kunnat åstadkomma om hon givits andra möjligheter, vad gäller organisation samt lätt och enkel tillgång till teknik! Det finns de som har allt det här, men inget åstadkommer!

Eleverna gör filmer och publicerar dem genom programmet Animoto. De gör animationer i MonkeyJam och ljudberättelser i Audacity.

Jag hoppas att Lindas lärarkollegor blir nyfikna och tittar in i hennes klassrum. Där händer det saker att inspireras av. Tyvärr händer det alltför sällan att vi kikar in i varandras klassrum.

Inne i det fönsterlösa rummet ger vi oss ut på en odyssé där självaste Joachim Thornström hade kunnat vara vår aoid. Linda låter oss kryssa runt på ett hav där nya verktyg för lärande, skapande och presenterande presenteras. Men vi far inte vilse. Vi kommer hem. Björn och jag är hemma igen. Efter nästan tio år av äventyr.

Düsseldorf

2011-04-09T16:13:00.002+02:00

Som en fortsättning på blogginlägget Det är nu det börjar skriver jag idag om Nyfikenhet.

För några veckor sedan skrev Hallands Nyheter om Olof Jansson. Olof har skrivit en bok, Från griffeltavla till Facebook. Artikeln handlar om boken och om hur han, vid 85 års ålder skaffade sig sin första dator och hur han nu fem år senare inte kan klara sig utan den. Snacka om nyfikenhet och livslångt lärande!

Vi lärare tror givetvis på det livslånga lärandet, för våra elever och för andra men kanske inte alltid när det gäller oss själva. Åtminstone inte alltid när det handlar om att lära ny teknik. Många har alltför länge stoppat huvudet i sanden. Nu får det vara nog!

Jag har tidigare skrivit om varför jag en gång valde det här yrket. Egentligen av helt egoistiska skäl. Jag ville ägna mig åt ett yrke där jag aldrig kunde stagnera. Jag valde SO-ämnena av samma skäl. Därmed inte sagt att matematik- eller språklärare per automatik stagnerar. För mig fanns det egentligen inget val. Att skriva att SO-ämnena valde mig, låter häftigt men lite väl stöddigt.

Att vara lärare är att hålla sig à jour. Med det som händer i världen. Med det som händer inom ämnena man undervisar i. Med det som händer inom forskningen. Med det som händer i skolvärlden.
Varje dag finns det mängder av nytt att lära.

Som lärare måste du vara nyfiken. Numera även på den digitala världen. Och vi kan inte längre sitta still och efterfråga fortbildning. Att ha kunskap om och att kunna använda modern teknik är ingen fortbildningsfråga längre. Det här handlar numera om allmänbildning!

Vi behöver själva bli elever på det här området. Att visa att man vilja lära nytt, hela tiden. Tillsammans med kollegor och tillsammans med elever. Visa vägen. Det händer något i klassrummet när eleven upptäcker att du också är nyfiken.

Jag har en tillräcklig trygghet i att jag vet vad jag kan, för att jag skall kunna erkänna att det fortfarande finns saker jag inte kan. Jag vet att det är mycket jag inte kan, just för att det är mycket jag kan. Så vad finns det att vara rädd för?

Det finns så otroligt mycket att vara nyfiken på!
Det finns personer där ute som hjälper oss, som har varit nyfikna åt oss och de skriver jag om i mitt nästa inlägg.

När jag blir nyfiken står tiden still
Då blir jag pigg och orkar lite till
(Düsseldorf, Bob Hund)

Det är nu det börjar

2011-04-08T09:25:00.021+02:00

Mars var intensiv. Först Falkenbergsdagarna och sedan Skolriksdagen.
På Falkenbergsdagarna berättade jag om hur lärarrollen förändras när eleven har en egen dator för sitt skolarbete. Jag hade kunnat prata om en mängd olika saker. Jag valde att prata om fyra N - Nya uppdrag, Nyfikenhet, Nätverkande och en Ny ledarroll.

Dagens inlägg handlar om det första N: et. Har du läst min blogg tidigare kan du sluta att läsa här, för jag berättar inget nytt. Det här har jag skrivit om många gånger tidigare.

Min fysiska arbetsplats är full av pärmar och papper. Pärmarna på hyllorna förblir relativt orörda. Det händer att jag tittar i dem, får idéer och tips, men jag upptäcker för det mesta att jag måste skapa nya upplägg för undervisningen och nya uppdrag för eleven. Jag kan inte bara göra mina analoga uppgifter digitala och tro att det blir ett bra lärande. Mycket av det jag gjorde tidigare, fungerar inte när jag har fått nya hjälpmedel. Vill jag utnyttja potentialen och kraften i de nya verktygen, måste uppdragen för eleven förändras. Jag måste förbereda och plantera de här uppgifterna på ett annat sätt. Jag är tvungen att tänka nytt och annorlunda. Jag behöver skapa uppdrag som kräver nyfikenhet, kunskap och kreativitet. Tekniken möjliggör. På ett sätt som inte var möjligt tidigare.

Det handlar inte om teknik. Det handlar om kunskapssyn och människosyn. För en del är det här ingen förändring. För andra kommer det att gå trögt. Det handlar om pedagogik, innehåll, ledarskap. Och hur tekniken kan hjälpa oss att förbättra och förändra lärandet. Hur den hjälper oss att presentera det vi lärt oss. På en mängd olika sätt. Det är bara att konstatera att möjligheterna är enorma. Det handlar om att se möjligheterna, våga prova själv och våga prova med eleverna.
Det handlar om kunskapssyn och människosyn. Men tekniken kan ta oss längre än vi kunde nå innan.

Vill du läsa mera om det här så läs gärna Hans Renmans beskrivning av Ruben Puentedura och forskningen kring teknik och lärande.
Om Puentedura
Eller gå direkt till ursprungskällan:
Ruben R. Puentedura's weblog
SAMR och TPCK

Det här är en fantastisk utmaning! Som är här och nu. Du behöver inte vänta till morgondagen.
Du får tänka nytt. Du får utvecklas. Du får vara kreativ. Kan du ha ett mer spännande jobb?

Nästa inlägg kommer att handla om det andra N:et, om inte just nyfikenheten får mig att vilja skriva om någonting helt annat.

Det är nu det börjar (Bob Hund)

Glad igen

2011-04-01T14:48:00.001+02:00

Det är bara att konstatera att man inte tillhör Sveriges mest populära yrkeskår. Överallt läser och hör man om hur dålig den svenska skolan är. Och hur lärarna misslyckas med sitt uppdrag. Och hur många elever som lämnar grundskolan utan godkända betyg. TV-serien Klass 9A bygger vidare på bilden av en skola i djup kris.

Därför blir jag så otroligt glad, nästan euforisk, över att läsa Stig-Roland Rasks tankar om svensk skola. Allra längst bak i det senaste numret av Datorn i Utbildningen (DiU nr 2-11) hittar du självförtroende, du knäckta lärare. Läs och lyfts upp. Läs och var stolt. Du är med och skapar en skola som är bäst i världen!

Enligt Stig-Roland har vi en skola som är bra på att utbilda barn och unga till den värld som möter dem år 2010. Vi gör dem förmögna att hantera vår tids krav och förväntningar. Våra unga utrustas med kompetenser, förmågor och redskap som gör att de kan hantera en ny tid. Vi förmedlar kompetenser som är aktuella och framtidsrelevanta.

Tack Stig-Roland! Tack för de värmande orden! De behövdes sannerligen!

Det överexponerade gömstället

2011-03-25T18:31:00.001+01:00

Den senaste tiden har ordet kateder
framkallat svavelosande eder
och farhågor om forntida seder
Men Jan menade väl en lärare som leder?

Sedan lade sig fackets ordförande i
och hon hade väl en liknande filosofi
om bakom vilken möbel läraren skall förbli
för att det inte skall råda full anarki

Jag vet att jag är sen att kommentera
men jag behöver tid att fundera och formulera
och min åsikt är att jag inte vill vara bakom mera
utan finnas mitt ibland dem som jag vill inspirera

En vän med en bil

2011-03-08T09:15:00.003+01:00

I eftermiddag får Falkenberg storbesök. Idag dyker bäste Joachim Thornström upp och berättar om Det digitala smörgåsbordet.

Jag läser i rektorernas inbjudan att Joachim

... var den i särklass mest uppskattade föreläsaren på BETT i London.

När solen sakta smyger ner bakom horisonten lämnar Falkenbergs lärare Stadsbions salonger inspirerade. Imorgon tar undervisningen nya vägar.

Teknikens under

2011-03-04T16:29:00.025+01:00

Ny teknik i skolan. Kan det vara något? Insändare och artiklar i Hallands Nyheter handlar ofta om detta och oftast ur en negativ synvinkel. En dator till varje elev rör upp känslor hos både läsare och journalister. Varje möjlighet att hänvisa till sjunkande betygsresultat tas tillvara. Det är klart att en dator till varje elev leder till att betygen sjunker! Några andra aspekter behöver man inte ta hänsyn till!

Minns egen skolgång. Minns spritstenciler. Kommer ihåg doften och avtrycken de satte på fingerspetsarna. Fröken springandes med en klassuppsättning i famnen. Fingeravtryck på skolbänkar. En skolbänk som polisregister. Som en förbrytare. Ångorna gjorde att tankegångarna blev lite suddiga och betygen sjönk.

Några år senare dök overhead-apparaten upp. Blad efter blad fullmatade med text matades fram på glasytan. Skriva av. Somnade vid genomgångar. Svårt hålla fokus. Tankarna fladdrade iväg. Även kunskaperna fladdrade bort. Betygen dalade.

Diabildsprojektorer. Pogo Pedagog. Pling vid bildbyte. Klasskompisar som skötte frammatningen. I berättarröstens andningspaus en säker imitation av ljudet som meddelade bytet. Förvirring. Fel bild till ljudet. Kunskaperna sjönk. Betygen likaså.

Har som elev aldrig upplevt datorsalar. Men de verkar ha fungerat bra. Lagom användning. Inget revolutionerande. Inget som förändrade skolan eller undervisningen. Knappt märkbart. Lösningen på allt. Ordning och kontroll. Chefrens pyramid. Spela Masken. Speciellt utbildade lärare. Låsta rum. Bokningssystem. Tryggt och ofarligt. Antagligen helt verkningslöst. Om betygen under något år sjönk gjordes ingen koppling till datorsalens verksamhet.

Dator till varje elev. Eleverna slösurfar, facebookar, spelar WoW och utsätts för farlig strålning. Lärarna tappar greppet. Full anarki i klassrummet. Absolut! Inte alls som när superlärarna i TV-serien Klass 9A styr i salen. En årskull elevers betyg sjunker och belackarna vädrar morgonluft.

Både före och efter sommarlovet skrev Hallands Nyheter om nedgången i betygsstatistiken och kopplade detta till skolornas datorsatsning. Nu kan vi lägga till ett par höst- och vintermånader. Om datorerna påverkar skolresultatet negativt borde det, logiskt sett, leda till att betygen sjunker ytterligare. Om så inte är fallet, utan vi däremot ser en uppgång, läser jag gärna en artikel om detta i lokaltidningen.

En ledig man

2011-02-08T11:31:00.001+01:00

Eleverna i 9A redovisar. Jag har gjort en bedömningsmatris i Unikum. Jag fyller i den samtidigt som jag lyssnar på redovisningarna. När jag kommer hem kan jag syssla med annat.

En clowns historia

2011-02-04T13:41:00.004+01:00

Till sommaren har fyra år gått. Fyra år med en-till-en. Till att börja med ett projekt. Det rullar på.
Skall man vara nöjd med att det bara rullar på?

Att det rullar på - är det samma sak som att det står still?
Är det bara jag som står still? Jag märker kanske inte att det faktiskt har hänt saker. Stora saker. Revolution. Eller revolutionen som kom av sig. Eller som blev vardag?

Vi var först och vi borde ligga först. I framkanten. I bräschen.
Gör vi det? Leder vi utvecklingen?

Leder jag utvecklingen? Inspirerar jag andra?
Får jag andra att tänka nytt, prova, våga?
Vågar jag själv?

Har vi förändrat? Skapar vi en ny typ av elevuppgifter? Möjliggör vi ett förändrat lärande? Har skolan blivit annorlunda? Bättre?

Jag fastnar i vardagen
i verkligheten
mitt i klassrummet
Försöker fungera
i det som kallas nuet

Min underbara kollega Thérèse
är f d tävlingssimmerska
Hon kan crawla
så att det knappt
bildas en enda liten skumbubbla
Runtomkring mig Fontana di Trevi

Hon räddar mig en och annan gång under terminens gång
men för det mesta flyter jag omkring i vattnet
och försöker ta mig framåt
med alla till buds stående medel

Blir hängande en stund
i de där linorna
som avgränsar banorna
Tills badvakterna säger till

Fokuserar på längderna
På det mål som satts upp
Men det mentala bromsar
ideligen

Jag klättrar upp på tian. För att få lite överblick.
Jag träffar Anki. Hon och eleverna gör animerade filmer. Eleverna skapar figurer i cernitlera. Rymdliv är titeln. Filmerna skall rulla på bildskärmen i korridoren.
Jag pratar med Sara. Eleverna skapar bildbloggar. De reflekterar över sin process. De reflekterar över sitt skapande.

Bara för att jag står still
behöver andra inte göra detsamma

Ung och stolt

2011-01-21T19:10:00.000+01:00

I nian arbetar vi med att bli bättre berättare i skrift. Vi tränar på att gestalta, att skapa bilder i huvudet på läsaren. Under en lektion skrev vi i Todays Meet och det blev ett bra pass. Att gestalta kan handla om att få läsaren att förstå att det är den elfte månaden på året utan att använda ordet november, eller att beskriva en arg person utan att använda ordet arg eller förbannad.

Vad Todays Meet är och hur du kan använda det i klassrummet kan du läsa om här.

Jag skrev korta meningar som skulle omformuleras. Många visade med stolthet upp sin påhittighet och andra fick tips och idéer om hur man kan skriva och tänka. Vi inspirerade varandra. Möjligen blev några lite stressade av tempot, men det var helt okej att formulera på egen hand, utan att publicera.

Gestaltningarna av trötthet såg ut så här:

Jag märker nu hur de på ett helt annat sätt än tidigare reflekterar kring orden och hur de vrider och vänder på formuleringarna. De har utvecklat en medvetenhet om ordval och hur meningarna bör byggas. Tänk vad ett litet gratisprogram på nätet kan göra.

Trubbel

2010-11-20T16:24:00.001+01:00

Jag kan inte se ut genom glaset, men de som står utanför kan se in. Om det hade funnits persienner hade högsta hönset delat på två lameller för att följa förhöret. Inga har iklätt sig rollen som den tuffa, som inte ger någon pardon, som när som helst kan flyga upp och trycka upp mig mot väggen för att utdela några välriktade slag mot solar plexus. Jasmina är den snälla, som håller sig i bakgrunden, som inte säger så mycket men som då och då vänligt nickar mot mig. Ett lysrör blinkar till med obehaglig regelbundenhet. Förhörsrummets fläkt surrar högre och högre och ger mig ingen chans att tänka klart. Paniken stiger. Det är som om fläktens flänsar frigör sig och borrar sig in i mitt medvetande. Håller jag på att bli galen?

Framför mig ligger bandspelaren som registrerar allt som sägs i rummet. Jag svettas ymnigt. Jag flackar med blicken och vänder mig allt mer mot Jasmina för att få någon slags nåd. Inga pepprar på med frågor. Vad har du för kunskapssyn? Hur ser du på dig själv som lärare? Vilken sorts lärare är du? Hur använder du digitala verktyg i din undervisning? Kan du ge några exempel? Vad händer med elevens lärande när de får tillgång till digital teknik? Hur arbetar du med källkritik?

Inga och Jasmina är färdiga med sin lärarexamen till jul. De är i full färd med att skriva sitt examensarbete och har valt att undersöka hur digitala verktyg används i undervisningen. Jasmina har varit min elev. Jag är glad över att se henne igen. Att hon har valt att bli lärare glädjer mig mycket. Tre elever från en och samma klass läser till lärare. Jag har antagligen ingenting med de valen att göra, men jag väljer ändå att bli stolt.

Tidigare i veckan var de med på min lektion med 9A. I grupp skapade eleverna tankekartor om 1900-talet, med hjälp av det busenkla och snygga programmet Mindnode. Nästa lektion redovisades tankekartorna och klassen visade verkligen att de har blivit bra på att berätta.

I konferensrummet/förhörsrummet, när bandspelaren (de använde modernare utrustning!) hade stängts av, satt vi och pratade om utvecklingen på Skogstorpsskolan. Jasmina vände åter till sin tid på skolan och mindes diskussioner om Lunarstorm samt annat elände som jag skrivit om i Tack för en underbar vanlig dag.

Ingas och Jasminas mycket kloka tankar om digital teknik i undervisningen väcker hopp. Frågan är hur många nybakade lärare som kommer ut med så tydliga tankar om hur skolan borde vara i den tid vi lever i? Hur väl förbereder lärarutbildningen studenterna på den verklighet de kommer att möta, alternativt den overklighet de hamnar i? Hur väl förbereder lärarutbildningen studenterna för en skola som i grunden har förändrats eller åtminstone borde förändras och där den nya generationen lärare kan bidra med ett nytt sätt att tänka och arbeta? Jag hoppas och ber att de här två lärarstudenterna inte är isolerade öar. Jag är dock säker på att ingen gammal räv kan stoppa de här två från att förändra eller påverka!

River en vacker dröm

2010-11-05T11:57:00.002+01:00

Förra veckans predikan handlade om att värna det fria ordet. Om rätten att få uttrycka sina åsikter, vilka de än må vara. Att vara rädd om den rätten. Att inte missbruka rättigheterna. Att rättigheter även medför skyldigheter. Demokrati kräver ansvar.

Jag talade om nätets möjligheter för demokratin. Hur nätet kan utöka och förverkliga demokratin.

Jag pratade om det privata, om integritet och om rätten att få ha sin egen zon ifred, även på nätet. Jag pratade om kränkningar av den zonen och vad det kan få för konsekvenser.

Jag åberopade ett gammalt inlägg i debatten - Folk bits, där jag skriver om öppna nätverk och filter i huvudet.

Jag talade om tilltro, förtroende och ansvar. Jag talade om min tro på individen. En obändig tro på att du kan göra kloka val. Att du kan komma att frestas att göra dumma saker, elaka saker, saker du ångrar. Men att du skall försöka göra det rätta.

Dagen innan hade flera av eleverna laddat ned och använt ett program (Firesheep) för att inom ett nätverk hacka sig in på andras privata sidor, t ex Facebook. En fårskock utnyttjade tillfället, kanske i tron att det inte var så allvarligt utan mest kul. Det var inte speciellt kul. Men det gav oss tillfälle att diskutera olika systems sårbarhet och hur vi kan skydda oss.

Torsdagens predikan handlade om att man som människa gör misstag, men att man skall lära sig någonting av dem.

I hela tre år har vi på Skogstorpsskolan haft ett helt öppet nätverk. Utan att något riktigt allvarligt har hänt. Jag bygger upp min dröm igen och tror att den blir lättare att förverkliga genom dialog, genom delaktighet, genom förståelse. Jag tror fortfarande på min dröm.

Jag kallar honom vän

2010-11-01T16:01:00.027+01:00

Han är antagligen redan på väg norrut, till årets Skolforum. Imorgon hämtar han sitt mycket välförtjänta Guldäpple.

Joachim Thornström är med sin klokhet, nyfikenhet och positiva inställning en stor inspirationskälla för mig och att jag, precis som han, är Spiratör inom Tänk OM, är jag väldigt glad för och ödmjukt mycket stolt över.

Och för övrigt anser jag att hans skapelse Skolväskan borde vara startsida för Sveriges alla elever!

Inför prisutdelningen har han skapat följande presentationsfilm:

Volleyboll-Molly

2010-10-29T09:35:00.005+02:00

Idag har jag inte tid att blogga eftersom jag skall vara ute i idrottshallen hela dagen och döma i skolans volleybollturnering. I eftermiddag möter ett elevlag vårt lärarlag Kollegieblocket. Så istället för bloggande hoppas jag att det blir ett och annat blockande. Målet är att jag skall stoppa vår nyblivne nordiska mästare (U17) i volleyboll, Alfred. Vi får väl se hur det går.

Jag hoppas dock få andra inlägg, som handlar om en-till-en, klara under helgen. Om jag nu inte får tillbringa hela helgen på någon vårdcentral med avsliten hälsena eller hjärnskakning p g a en smash från vår volleybollkung.

Vara vänner

2010-10-09T13:22:00.003+02:00

Sjuorna på Skogstorpsskolan har haft datorer i ca en månad. Klass 7A är sedan tidigare år vana vid att genomföra kompissamtal och kompismassage. Klassföreståndaren Christine Henriksson har fortsatt det arbetet. Det gör gott för sammanhållningen. Hon har också märkt att det datorspelande som numera sker på rasterna, har svetsat samman klassen. Det förändrar hierarkier, kanske till och med raserar dem. Man kan göra mycket för att skapa ett gott klimat i klassen och det kanske är förvånande för en del att datorn och spelande kan vara ingredienser i det receptet. Men det är precis vad vi ser. En ganska trevlig sidoeffekt.

För oroliga kan jag meddela att våra två pingisbord fortfarande används flitigt på rasterna.

Hösten har kommit

2010-09-26T12:38:00.003+02:00

Jag försökte att gömma mig för de anländande besökarna. De hade bussats ut till Skogstorpsskolan för att göra nedslag i klassrummen, i verkligheten. De var några av de gäster som besökte Falkenbergsdagarna - ett evenemang med föreläsningar, utställare och skolbesök med anledning av att Falkenberg blivit årets IT-kommun. Kollegorna och eleverna gjorde i sedvanlig ordning ett gott jobb i klassrummen.

Själv hade jag precis återvänt efter en övernattning ute i naturen tillsammans med klassen. Jag var fortfarande osäker på om läkarna skulle kunna rädda mina fötter, jag var trött och luktade antagligen inte hallontårta. Jag tog skydd bakom expeditionsdisken medan strömmen av människor passerade. När kusten var klar tog jag mig hem och stapplade in i drömmarnas land.

Vissa veckor består inte av digital teknik alls utan fylls av strapatsrika vandringar, tunnbrödsbakning, kniv- och lassokastning, fiske och tältande.
Runt lägerelden satt vi - Thérèse, eleverna och jag. Vi diskuterade saker som man diskuterar runt en eld. Ibland satt vi bara tysta och uppslukades av eldens dragningskraft. Vi befann oss långt ifrån valkaos och de annalkande mörka molnen. Höstlöven lyste i guld.

Under natten kröp kvicksilvret ner mot noll och det hade min sovsäck inte räknat med. Morgonens ljus kom som en befrielse. Som frusna tältpinnar samlades vi runt elden som Thérèse hade tänt under de tidiga morgontimmarna. I ivern att värma upp frusna tår, spred sig lukten av brända skosulor runt lägret.

Dagen efter var det friluftsdag, med friidrottsaktiviteter på Falkenbergs IP. En underbar dag, med våra underbara elever och ett härligt väder. Vissa veckor består inte av digital teknik alls.

Hösten har kommit (Carl-Johan Vallgren)

Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss

2010-09-03T18:29:00.001+02:00

I måndagens Hallands Nyheter kunde vi läsa en insändare författad av Jan Togerö. Han hade tankar om en paneldebatt om skolan som hölls i Varberg den 24 augusti. Vår grannkommun är på väg in i en-till-en, d v s en dator per elev och en liten del av insändaren handlade om detta. Han ställde bl a frågan: Kommer datorerna att användas till sökningar som har med undervisningen att göra eller blir de leksaker för chatt, twitter och facebook?

Den undringen har gnagt hela veckan. Det är kanske en vanlig uppfattning om datorer och molnet?

Läs gärna artikeln i Fokus:
Molnet förändrar allt

Enligt mitt sätt att se är satsningen alldeles för dyr om vi enbart använder datorerna för sökning efter information. Det är hisnande att vi med ett par få tryck kan få information om vad det än må vara. Jag tror inte att jag behöver redogöra för det fantastiska med mängden, lättheten, tillgängligheten och aktualiteten. För att inte tala om demokratiaspekten! Men datorn och nätet är så ofantligt mycket mera.

Chatt, twitter och facebook är inga leksaker eller enbart fritidsaktiviteter. Det handlar om sätt att kommunicera, dela med sig av och utbyta tankar och reflektioner. Idag är de tre nämnda några av möjligheterna att samarbeta och samverka. Imorgon finns andra sätt. Är det inte i molnet vi hittar den stora nyttan av datorer? Är det inte här vi hittar nycklarna till lärande och kunskap. Till tänkande och reflekterande?

Utmaningen för skolan blir att hitta sätt att använda molnet för lärande. Om vi lyckas med det kommer vi att utbilda och fostra tänkande medborgare.

Från och med nu skall inte många inlägg handla om att övertyga andra. Jag skall koncentrera mig på att berätta mera om min egen och mina kollegors verksamhet i klassrummet, där vi förhoppningsvis använder all vår kraft att utbilda och fostra tänkande medborgare. Kanske övertygar det allra bäst?

Längesen vi sågs

2010-09-02T22:18:00.004+02:00

Om jag väntar för länge med att skriva, skapas nästan oöverstigliga hinder. Jag tror att terminens första inlägg måste vara otäckt genomtänkt och välskrivet. Kanske det bästa jag någonsin skrivit. Jag har ju haft så lång tid på mig att fundera och formulera. Men låt mig bara publicera mitt första alster för hösten, utan några krav på att det skall vara klokt eller provocerande.

Det har i sommar varit en hel del skriverier i Hallands Nyheter om en-till-en-projektet. Satsningen på elevdatorer väcker fortfarande debatt.

Vi borde kanske inte slagit så hårt på trummorna. Låtit pukorna stå tysta. Det var kanske ett misstag att bjuda in andra kommuner till Falkenberg för att berätta om våra erfarenheter från en-till-en-projektet. Det var kanske ett ännu större misstag att ta emot priset som årets IT-kommun. Det vi gör i Falkenberg och i många andra kommuner numera, är inget speciellt. Vi bara gör det självklara. Vi försöker ha en modern skola, en skola i tiden, en skola som använder den teknik som de flesta numera använder i hem och annorstädes. Det är inget märkvärdigt med det. Det motsatta hade varit märkligt.

Upp, upp, upp, ner

2010-05-23T15:21:00.015+02:00

Fick börja med att blåsa bort damm och spindelnät på min bloggsida. Det är hemskt vad snabbt det förfaller när man inte håller efter.
Om du inte skulle känna till det så jobbar jag på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Jag är SO-lärare på 6-9-delen. Eleverna i år 7-9 har egna datorer och så har det varit sedan hösten 2007. Då hade jag en sexa och fick uppleva hur det kan vara att arbeta både i en datortät och i en datorotät värld. Nu är det dags igen. Till hösten har jag hand om SO:n i klass 6A. Mina sexor från 2007 har växt upp (nåja!) och börjar i höst sitt sista läsår på skolan.

I sexan finns fyra till fem bärbara datorer att använda i klassrummet. Är jag på humör kan jag låna ut min egen.

Jag ser återigen fram emot att inför varje lektion plocka fram datorerna ur säkerhetsskåpet, se till att få med laddarna och sedan organisera fördelningen.

Jag ser fram emot att återigen få styra min kosa till kopieringsrummet, knappa in den fem-siffriga koden och mata ut klassuppsättningar av meningsfulla uppgifter.
Dubbelsidigt, häftklamrar, pappersstopp, tonerpåfyllning, felsökning, köande, väntande.

Jag ser fram emot att återigen finna kopieringsapparaten vilt blinkande, med ett fel som en kollega missat att åtgärda. Man öppnar luckor som i december. Felsökning som inte leder till någon lösning. När man stänger sista luckan verkar det ändå fungera. A4-ark matas ut igen. Oro för att felet när som helst skall återuppstå. Lättnad när allt fungerar.

Jag ser fram emot att återigen behöva ha koll på listorna över elevernas koder, till t ex First Class, Unikum och till servern.

Jag ser fram emot att återigen be eleverna som haft förmånen att använda datorerna, att spara sina arbeten på sitt konto så att det inte spelar någon roll vilken dator de har nästa gång. Nästa gång kan bli om någon vecka. Men de kan åtminstone fortsätta sitt arbete vid sin dator hemma. Om nu inte syskonen behöver datorn för skolarbete.

Jag ser fram emot att återigen samla ihop datorerna, laddarna och balansera vägen bort mot säkerhetsskåpet. Två dörrar skall passeras, nycklar skall fiskas upp och koden till skåpet kommas ihåg.

Jag ser fram emot att upprepa procedurerna nästa lektion.

Jag ser fram emot att vända åter till kopieringsrummet för att komplettera eftersom en handfull elever hade slarvat bort sitt papper från förra gången.

Det skall givetvis bli hur kul som helst att möta en ny grupp av förväntansfulla och nyfikna elever. Som lärare får man vara med om en spännande tid i barnets liv. På de fyra åren händer mycket och vi åker tillsammans i en av de häftigaste delarna av livets berg-och dalbana.

Det kan säkert också vara nyttigt att få känna på hur det fortfarande kan vara på många håll i landets skolor. Jag sätter fötterna i andras innetofflor för att få en förståelse för lärares vardag i kommuner där de ännu inte förstått vilken tid vi lever i.

Det nya blir efter ett tag vardag. Hemmablindheten sätter in. En-till-en blir inget speciellt, utan en självklarhet och man reflekterar inte längre över hur bra man har det. Datorer i skolan skall inte vara något speciellt, så utvecklingen är helt normal och naturlig. Men jag intalar mig själv ändå att det är bra att jag återigen får uppleva hur det var en gång i tiden - för att tillåta mig att njuta mera av nutiden, eller hur jag nu menar?!

Upp, upp, upp, ner (Bob Hund)

Bli aldrig som oss, bli värre!

2010-04-15T21:13:00.004+02:00

På onsdag välkomnar Falkenberg 202 personer som är nyfikna på hur en-till-en har fungerat. Läs mer här!

Bli aldrig som oss, bli värre! (Bob Hund)

15 år bakåt och 15 år framåt

2010-04-15T09:02:00.002+02:00

Idag har vi lärare större möjligheter än någonsin att frigöra oss från tid och rum. Vi kan sitta hemma och hålla kontakten med elever, föräldrar och kollegor genom informations- och kommunikationssystem som t ex First Class. Vi kan sitta hemma och skriva omdömen på digitala IUP-plattformar som t ex Unikum. Vi kan kommunicera, kunskapa och kollaborera via sociala plattformar som t ex Facebook och Ning eller genom gemensamma dokument som t ex Google Docs.
Vi diskuterar hur vi med hjälp av den digitala tekniken kan tänka nytt kring hur vi kan arbeta med eleverna. Vi funderar på om vi kan se annorlunda på skolrummet och tiden vi tillbringar där. Vi funderar på hur en skola kan se ut som inte alltid nödvändigtvis behöver bestå av fysiska rum. Vi funderar över tid som rutas in av ett schema och om det skulle kunna vara på något annat sätt. Därför känns SKL:s tankar om tid och rum märkligt omoderna.

15 år bakåt och 15 år framåt (Bob Hund)

Utan att fråga

2010-04-14T15:40:00.003+02:00

Majid och William är två besvärliga elever i nian. Riktigt besvärliga. Härligt besvärliga. De ifrågasätter. De undrar om inte Sjuårskriget, som utspelades redan på 1700-talet, borde räknas som det allra första världskriget. De undrar varför vi inte räknar år 1937 som starten för andra världskriget, i och med det japansk-kinesiska kriget.De undrar varför vi inte läser om Kinas förluster i människoliv under kriget mot Japan. De ifrågasätter, hela tiden.
Vi tar kontakt med historiker för att få svar på våra frågor. En del frågor kan vi besvara tillsammans. Majid och William söker svar på egen hand. Deras nyfikenhet tar dem vidare. Nätet möjliggör. Ständig uppkoppling bidrar till ständig påkoppling. Deras nyfikenhet får nytt bränsle. En väg leder till en ny. Vägar korsas. Ifrågasättandet skapar kunskapande.
De tycker att de saknar kunskap. De ser sina kunskapsluckor. De har åsikter om vad vi borde ha läst mera om. Jag berättar om Sokrates och det han lär ha sagt:

Visast är den som vet vad han inte vet.

När jag visar mitt inlägg för Majid och William för att få ett godkännande, ser jag två stora leenden när de läser om Sokrates tankar.

Utan att fråga (Kenta)

Stenbrott

2010-04-01T13:00:00.013+02:00

Det gnisslande ljudet upphör tvärt. Grindarna öppnas och männen framför mig strömmar ut. Det tar ett tag för ögonen att vänja sig vid det skarpa ljuset. Jag längtar efter friskt vatten som skall släcka min törst. Jag längtar efter vattnet som skall slipa bort smutsen som etsat sig fast. Ögonen svider. Händerna värker. Fötterna kan jag inte längre känna, men de tar mig ändå ut ur hissen.

Låt mig ha ont
Låt mig skrika färdigt
tills bröstkorgen blir tom...

J Berg, Stenbrott

Ögonen gör så ont att jag nästan längtar ner i gruvan igen, men kroppen i övrigt skriker ut sin glädje över att åter befinna sig på marknivå.

Vi är några stycken i Falkenberg som under en period kommer att skapa, testa och utvärdera bedömningsmatriser på Unikum.

Vi kan äntligen ställa undan våra hackor, fylla igen gruvschakten och återställa naturen till något slags ursprung.

Bedömningsmatriserna kommer att minska lärarens arbetsbörda, samtidigt som tydligheten ökar. Vi har en hel del arbete framför oss, men vi vet att det kommer att ge resultat. Det känns bra.

Stenbrott (Kent)

Oh, vilken härlig da'

2010-03-27T11:38:00.000+01:00

Klass 9A har en Ning tillsammans. Där kan vi t ex föra diskussioner i forumet. Idag handlar det om moraliska dilemman och andra världskriget. Övningarna har jag hämtat från Bonnier Utbildning och materialet SO Direkt - Kunskapsspel. Igår kväll skrev jag in berättelsens inledning och valalternativen på forumet. Nu läser jag fortsättningen på berättelsen högt. Vi förflyttar oss till Tyskland och året är 1937.

Du är 13 år och du lever i Nazi-Tyskland. Hitler är landets ledare sedan fyra år. I din skolklass och bland dina vänner finns det många som gått med i Hitlerjugend. Men inte du, ännu...

Varje elev svarar på mitt inlägg, redogör för sitt val och motiverar sitt ställningstagande. William var inne på Ning:en igår kväll och gjorde uppgiften redan då. Han hade inte hört berättelsen men gjorde ändå övningen på ett fullödigt sätt. Ibland bubblar även en ärrad lärare inombords av glädje.

Eleverna läser varandras svar. Jag läser elevernas svar. Jag är precis på väg att be dem att kommentera en kamrats inlägg då Tom frågar om han får göra just det. Jag blir både glad och ledsen över frågan. Glad för att han själv vill ta uppgiften till en annan nivå. Glad för att han ger mig tillfälle att prata om att berömma, ge respons, tvingas in i nya tankebanor, publikökning, konfrontering av tankar, tankeutbyte etc. Samtidigt blir jag ledsen över att han känner sig tvungen att ställa frågan. Vad får honom att tro att jag inte skulle tycka att det var ok? Har han för evigt blivit skolskadad?

Det är helt tyst i klassrummet. Bara tangentsmatter hörs. Ändå pågår heta diskussioner. Kunskapsdelande. Tankeutbyte. Min insats är minimal, men utfallet blir maximalt.

Oh, vilken härlig da' (Ted Gärdestad)

Gruvan

2010-03-10T16:51:00.002+01:00

En svettdroppe lämnar nästippen och landar på marken. En köande droppe tar den lediga platsen. Min skjorta är blöt. I den trånga orten är det svårt att röra sig. Det är svart bakom mig. Pannlampans sken flödar över den skrovliga väggen. Mina muskler spelar i ljuset. Jag fyller vagnarna med malm, borthuggen från den hårda, våta väggen. Jag svingar min hacka, men får inte riktigt utrymme och kraften blir därefter. Snart ringer klockan och jag får återigen se dagens ljus. Fötterna står ständigt i det blöta. Händerna värker och jag sätter mig ner på huk en stund och försöker att få igång mina fingrar.

Jag skriver omdömen på Unikum. Någon gång har jag hört Jan Björklund säga att lärarnas administrativa arbete skall minska och de orden ekar i bergets innandöme. Mina egna ord har förlorat i värde, eleven får färdigproducerade fraser. Formella formuleringar. Det är opersonligt, det är platt. Jag beskriver hur det går, men jag berömmer mindre och mindre. Jag lyfter alltmer sällan blicken. Jag bedömer bara det rent skol- och ämnesmässiga. Allt annat kommer i skymundan. Jag ägnar överhuvudtaget alltför mycket av min tid åt att skriva omdömen. Bedömningshysterin rasar i gruvschaktet.

Jag fortsätter att slå mot bergväggen men lyckas bara slå loss flisor. Det är ett evighetsarbete, jag ser inget slut. Mina armar är slutkörda, mina fingrar skriker efter vila och ögonen längtar till dagsljuset.

På väg upp ser jag ord som mallar och matriser, enkelhet och tydlighet insprängda i de fuktiga väggarna. Ljuset ökar för varje meter som hissen lyfter mig.

Gruvan (Ulf Stureson)

Konfettiregn

2010-03-10T11:38:00.002+01:00

Jag är väl, lindrigt sagt, inte den mest lästa bloggaren i Sverige, men jag är väldigt glad för att det finns personer som faktiskt tar sig tid att både läsa och kommentera mina tankar.
Några av mina inlägg har givit mer respons än andra. Det inlägg (Stolt men inte nöjd) som i flest sammanhang använts av andra handlar om sådant som jag, sedan en-till-en, inte längre gör i min gärning som lärare. Det känns lite trist att bli ihågkommen som en arbetsskygg individ och därför tänkte jag lista annat som händer när jag och mina elever har tillgång till varsin dator.

Jag försöker att skapa en ny typ av elevuppgifter.
Jag försöker förändra min undervisning.
Jag försöker utveckla min undervisning.
Jag funderar mycket på vad kunskap är.
Jag funderar mycket på vilken kunskap vi behöver idag och imorgon.
Jag funderar mycket på min elevsyn.
Jag har utökat mitt kontaktnät.
Jag har numera kollegor runtom i hela Sverige.
Jag upptäcker att jag delar tankar och funderingar med andra.
Jag märker att det finns underbart kloka och härligt engagerade människor på min egen skola och på skolorna runtom i landet.
Jag får lätt kontakt med föräldrar och elever.
Jag får respons på det jag tycker och tänker.
Jag kan lätt kommunicera med mitt arbetslag, elever och föräldrar.
Jag får nästan oändliga möjligheter att variera sätten för eleven att skaffa sig kunskap på.
Jag får nästan obegränsade möjligheter att variera sätten för eleven att presentera sin kunskap på.
Jag som lärare får nästan obegränsade möjligheter att genomföra lektioner på.
Jag får fler utmaningar.
Jag tror att jag utvecklas.

Vad skall du bli?

2010-03-05T17:26:00.000+01:00

Mina elever i år 8 är på PRAO. De är ute i två veckor och jag borde hinna med en himla massa, men jag blir bara stressad och utför mindre än vanligt. Det är åtminstone så jag upplever det.
Jag har besökt en del av eleverna på arbetsplatserna. Det är spännande att se dem i en annan miljö, i ett annat sammanhang.

I förkortad version ser deras PRAO-uppgift från mig ut så här:

Du skall presentera företaget/arbetsplatsen som du gör din PRAO på.
Du väljer själv hur du skall presentera företaget/arbetsplatsen, men du skall tänka att du både skall berätta OM och FÖR stället du har varit på. Det kan t ex innebära att företaget skulle kunna använda din presentation till att berätta om sin verksamhet för andra. Det betyder även att det du gör skall vara publicerbart på nätet.

Ståaldrigstill

2010-02-12T17:48:00.001+01:00

Jag sitter i en så lagom bekväm stol på rektorsexpeditionen. Jag har ett möte med min rektor Leif Sandlund. Vi följer upp vårt tidigare medarbetarsamtal. Vi pratar om och hur jag i praktik omsätter skolans vision. Leif är ganska rakt på i sina frågor och jag känner att det är tydliga krav. Jag får berätta om vad jag gör och varför. Jag beskriver mina uppdrag till eleverna. Jag beskriver vad som händer i klassrummet. Vi kopplar hela tiden till Ruben Puenteduras modell.

Så här konkretiseras målen för min arbetsplats (6-9):

Du hittar möjligheter till och är drivande i samarbetet över ämnesgränserna.
Du hittar och utnyttjar den digitala teknikens möjligheter för kunskapande och presenterande.

Det är skönt att målen är synliggjorda och att det förväntas av en lärare på Skogstorpsskolan att samarbeta med andra, över ämnesgränserna. Det är bra att man förväntas vara drivande, samt utnyttja den teknik som finns att tillgå. Direkt kopplat till vad som hamnar i lönekuvertet! Jag gillar!

Nu är vi här! Nu är vi här! Var är vi?

2010-02-11T08:58:00.016+01:00

Barn- och utbildningsnämnden i Falkenberg har av Kommunstyrelsen fått i uppdrag att beskriva konsekvenserna av projektet En-till-en.

I rapporten citeras Leif Sandlund, rektor på Skogstorpsskolan.

Antingen så har man datorer till alla, eller så har man det inte. Något mellanting som exempelvis två elever per dator är inget alternativ. Det ger inte på långa vägar samma kvalitet åt verksamheten men kostar ändå mycket pengar.

Även Bengt Appelqvist, rektor på Söderskolan citeras.

Jag kan inte se nåt negativt av att jag använder min egen, personliga dator för mitt arbete, och ser därför heller inget negativt med att eleverna gör likadant.

De ekonomiska aspekterna skulle särskilt beskrivas, samt de pedagogiska aspekterna för elever i behov av särskilt stöd. I den sistnämnda delen citeras undertecknad genom blogginlägget Siffran vill bli fel men det undviker jag ödmjukt att nämna.

747

2010-02-04T13:00:00.001+01:00

Håna oss Vi rör oss Ni står still
(Kent)

Falkenberg är årets IT-kommun. Falkenberg satsar även på Tänk Vidare, där lärare från kommunens en-till-en-skolor träffas för att diskutera hur tekniken kan användas för att höja nivån på lärandet. Vi börjar dela erfarenheter med varandra. Vi är beredda att berätta om våra lyckade och mindre lyckade projekt. Vi vill hjälpa varandra att förändra uppdragen till eleverna. Vi vill tillsammans skapa uppgifter som väcker kreativitet och nyfikenhet. Uppgifter som ger ett högre lärande.

Rektorsakademien och Apple skapar tillsammans Tänk OM för att få skolor som går in i en-till-en-satsningar att genom tekniken förändra undervisningen, elevuppdragen, lärarrollen. De kommuner och skolor som köper datorer från Apple sänder skolledare och lärare på ett antal utbildningsdagar för att fundera över och diskutera det utvecklingsarbete som krävs i en föränderlig tid.

Köping, Västerås, Haparanda, Göteborg, Malmö, Sigtuna, Partille m fl satsar på en-till-en. Det händer saker i Skol-Sverige. Skolan håller på att förändras. Förändringens tid är kommen.

I veckan gästade Rektorsakademiens Helena L´Estrade Falkenberg och berättade om Tänk OM och de tankar och idéer som ligger bakom satsningen. Förändringens tid är kommen.

Håna oss Vi rör oss Ni står still
(Caroline Wallin Perez)

Återigen har jag Joachim Thornström, Skolväskans skapare, att tacka för inspirationen.

Jag rear ut min själ

2010-02-04T10:55:00.003+01:00

Helst nybakade bullar
Helst många olika sorters fåglar vid fågelbordet
Helst inga katter alls i närheten
Helst många bloggidéer
Helst vintrig vinter
Helst tydliga årstider
Helst salta vindar vid havet
Helst årets IT-kommun
Hellre sommar än vinter
Helst förklaring när eleven själv söker den
Helst kreativitet
Helst SO
Helst historia
Helst nyfikenhet
Helst prövande sig fram
Helst hamna någonstans där man inte tänkt sig från början
Hellre frågor än svar
Helst visionära ledare
Hellre mac än PC
Helst en dag då glädjen smittar av sig
Helst en lärmiljö som inspirerar
Helst en skola som inte ser ut som en skola
Helst kollegor med medmänsklighet som en av drivkrafterna
Helst kollegor med genomtänkt kunskapssyn
Helst tänkande elever
Hellre en-till-en än datorsalar
Hellre glädje att lära än betyg
Hellre vägen än målet

(Ett fräckt lån från Wislawa Szymborskas dikt Möjligheter.)

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

2010-01-22T07:44:00.003+01:00

Man undrar hur det ser ut på skolorna i resten av landets kommuner när man i senaste Skolvärlden hittar en liten notis om Falkenberg som årets IT-kommun. Tydligen fick Falkenberg priset för att "eleverna i år 7 fick tillgång till 9 bärbara datorer".

Tack Pihl för tipset!

Vi kan väl vänta tills imorgon

2010-01-17T19:01:00.007+01:00

Under hösten har en-till-en-satsningen då och då debatterats i Hallands Nyheter, men jag har inte riktigt orkat lägga mig i, trots att jag borde. Jag blir utmanad men kan inte formulera mig. Jag kan i tanken, men när tankarna skall verbaliseras försvinner de. Ibland är det svårt att uttrycka sådant man själv tycker är självklart.

Vad är en rimlig nivå på datortäthet i t ex grundskolan? Hur många datorer skall det stå i datorsalen (brr!)? Hur många datorer skall det finnas i ett klassrum? Skall varje lärare ha en egen dator? Hur många elever per dator är rimligt för att man skall känna sig nöjd? För datorer skall väl ändå finnas i skolvärlden, på något sätt, eller?

Jag gillar inte kostnadsfrågan och jag gillar inte att datorer ställs mot lärare. Det är inte antingen eller. En datorsatsning måste göras utan neddragningar av lärartjänster. Lärare behövs oavsett hur många datorer vi har i skolan. Det är min fulla övertygelse. Lärare behövs för att skapa inlärningssituationer, lotsa på vägen, ställa de rätta frågorna, utmana, berätta, förklara, bedöma. Enligt min mening är lärare viktigare nu än någonsin.

Om vi lyckas att omdefiniera uppdragen och till fullo börjar använda den teknik och de möjligheter den skapar, då kommer det att hända saker i skolan. Då kommer skolan att förändras. Då kommer lärarrollen att bli en annan. Då blir förhållandet elev och lärare att bli något nytt. Då kommer förhållandet mellan elev och elev att omskapas. Då skapas en annan sorts kunskap. Det är kanske det som är den allra viktigaste frågan i skolan idag! Vilka kunskaper behöver barnen i dagens samhälle? Vilka kunskaper behöver barnen för morgondagens samhälle? Skall vi ta hänsyn till den tekniska utvecklingen när vi funderar över de här frågorna?

I tiotals år har vi haft kostnader för datorer och allt som behövdes runtomkring, men vi kunde bara utnyttja en bråkdel. De kostnaderna borde vi verkligen ha diskuterat! Vi hade datortekniker som hade få datorer att sköta, men dessa krävde ständig service eftersom få kunde hantera dem, få var rädda om dem och datorerna var i allmänhet illa anpassade för skolverksamhet. Läs gärna mitt tidigare inlägg Tack för en underbar vanlig dag om hur det var en gång i tiden. På alltför många håll är det antagligen fortfarande så.

Det är kanske tanken att skolan skall vara en punkt i samhället som inte förändras. En plats där det ser likadant ut som det gjorde när föregående generation befann sig där.
Varför skall skolan vara en isolerad ö från omvärlden? Varför skall inte skolan förändras när så gott som hela världen gör det? Jag orkar inte ens redogöra för allt jag ser som bevis för att världen är en annan än för bara några år sedan. Det ser och inser väl alla!? Varför skall då skolan fortsätta vara icke-digitaliserad, omodern, ouppkopplad, omvärldsfrånvänd?

Här i min skrivmaskin

2010-01-17T18:17:00.003+01:00

Kan detta vara en alternativ väg? Vad blir kostnaden för ett sådant projekt?

Det finns inga ord

2010-01-17T14:28:00.000+01:00

När är skrivtorkan över? När skall skrivkrampen släppa? Hur kan jag åter bli en skrivande människa? Hur överbrygga skaparkrisen?

Ord knackas ned på måfå. Hoppas på att något vettigt hamnar på skärmen. Provar nya inledningar, raderar, jobbar med tio inlägg åt gången, stänger ner, gör annat, öppnar igen och testar att skapa ytterligare ett inlägg. Ingenting fungerar. Ingenting.

När skaparkraften sinar slänger man ihop en best of-samling. Kanske lite pretentiöst men en smart lösning på ett problem.

Ett fall och en lösning - om ett digital storytelling-projekt som prövar mig

Folk bits - om öppna nätverk och farorna på nätet

Stolt men inte nöjd - om vad jag inte längre behöver göra när skolan blivit digital

Tack för en underbar vanlig dag - om en mardröm jag hade, eller om hur det en gång var, eller om hur det fortfarande är på en del håll, tyvärr...

Jag är inte arg - ett inlägg i debatten om datorer i skolan eller inte

Jag hoppades att få ihop tio stycken men det blev bara fem. De höga tankarna om mig själv pulvriserades.

Min trampolin

2009-11-26T14:05:00.003+01:00

Jag gillar det jag läser på IKT-bloggen från Halmstad Högskola. Det är skönt när andra tänker och skriver det man själv skulle vilja uttrycka.

Vi måste höja våra röster

2009-11-26T12:45:00.003+01:00

De finns säkert överallt. De som motarbetar. De som alltid gnäller. Frågan är hur länge vi andra skall låta de negativa prägla möten, konferenser, studiedagar? När en rutinerad lärare lutar sig tillbaks, lägger armarna i kors och med allt sitt minspel visar vad han tycker och tänker - då tystnar vi andra. Kanske inte helt, men vi dämpas. När han utbrister:
- Det här är fullständigt meningslöst! har han redan präglat rummet och tystat andra röster. Hur länge skall vi andra hålla tillbaka? Hur länge skall vi backa?
Han behöver egentligen inte säga någonting. Hans kroppsspråk säger allt. Han uttrycker tyst något som påverkar rummet, väggarna, kulturen. Och han får ofta med sig andra, likasinnade. Bill och Bull.

Vi vill berätta om goda idéer, för att få respons och kunna utveckla vidare, men vi tvingas gå försiktigt fram på pedagogikens trampolin. Vi kryper fram, tittar ut över kanten och kryper bakåt igen. Vi knyter händerna tyst i fickan och spyr galla efteråt. Precis som vi gör med folk som tränger sig före i kassakön (Hipp Hipp). Vi vågar inte ta konfrontationen, med de rutinerade, med de erfarna, med de som varit med ett tag. Men negativism handlar inte om ålder. Det handlar om något annat, men jag vet inte vad.
Vi andra vill dela med oss, vi vill utbyta erfarenheter, vi vill möta en annan tanke, vi vill utmana och utmanas. Men vi tar inte kampen.

Mina lektioner är inte bäst i världen. Mina uppgifter eller uppdrag till eleverna ger inte alltid de utmaningar som jag skulle önska. Men jag är beredd att slänga Janteoket åt skogen och dela med mig av det jag gör och hur jag tänker, men då vill jag mötas av en vilja att utveckla, inte tryckas ned.

Men så slår det mig! Min text handlar kanske om mig själv. Det är kanske jag som är den bakåtsträvande, den motvillige. Jag har varit på Skogstorpsskolan sedan 1996. Hur mycket präglar jag kulturen? Hur mycket stoppar jag? Jag ryser vid tanken, kopplar loss mina armar, lutar mig framåt och lyssnar intresserat på min kollega Johan Törnäng när han berättar om sitt projekt.

Mer än så kan ingen bli

2009-11-17T19:19:00.005+01:00

Falkenberg har utsetts till årets IT-kommun! Läs mer här!
Det känns riktigt bra! Grattis alla i beslutande ställning som vågat. Grattis alla visionära IT-ansvariga och skolledare som sett till att göra idéerna till verklighet. Grattis alla pedagoger som antagit utmaningen! Grattis alla elever!
Vi tillåter oss att njuta en stund.

Tuff Tuff Tuff (som ett lokomotiv)

2009-11-12T12:26:00.000+01:00

Jag drar fram stolen och sätter mig ner i gruppen. Jag lyssnar på gruppens diskussion. Jag försöker att ställa de rätta frågorna. Frågorna som leder gruppens arbete framåt. Bakom mig står Kristian och filmar. Jag fokuserar på gruppen. Och på frågorna. Försöker att inte påverkas av filmandet.

Gruppen har fått ett antal bilder som de skall berätta om. Bilderna ingår i ett bildspel om industrialismen och som man kan hitta på Libers Historiebibliotek. Det är en betaltjänst som vi på Skogstorpsskolan använder oss av. Eleverna får viss information av bilderna och bildtexten men jag vill att de går vidare. Begrepp, namn och platser skall ge nyfikenhet. Mina frågor hjälper till, hoppas jag.

Emma sitter med hörlurar och tittar på en film om Ironbridge i England. Hon får höra om Abraham Darby och hans upptäckter. Problemet eller utmaningen med att arbeta med sekler är att det egentligen inte går att dela in historien på det sättet. Kanske måste man göra det Eric Hobsbawm förordar och utgå från Det långa 1800-talet, som startar i franska revolutionen och slutar i och med första världskrigets början.

Jag håller på med det vi kallar marinering. Jag försöker ge eleverna de redskap och den kunskap jag tror att de behöver i det kommande arbetet. Jag lyfter fram det jag anser vara centralt och försöker hitta sätt att angripa ämnet på.

Om någon vecka kommer eleverna att börja göra filmer som kommer att handla om 1800-talet. De kommer att få ett uppdrag där de skall skildra något från det här seklet. De får då fortsätta med sitt grävande efter kunskap och förståelse. Filmerna kommer att kunna ses av fler än klassen. Du kommer att kunna nå dem genom skolans hemsida och via SFI: s hemsida.
Filmarbetet ingår i det projekt som jag kort har skrivit om tidigare (Jag mötte Lassie).

Så här ser elevuppdraget ut:
8A på Skogstorpsskolan har av Falkenbergs Museum fått i uppdrag att skapa filmer på vardera ca 8 - 10 minuter. De skall handla om 1800-talet.
Filmerna skall ingå i en utställning om 1800-talet på Falkenbergs Museum.
Utställningen skall skildra hur stora samhälleliga omvälvningar har förändrat människors livsvillkor och hur människans nyfikenhet inför naturvetenskapliga fenomen lett till samhälleliga framsteg.
Utställningen kommer att visa på viktiga händelser och gestalter, idéer och förändringar i den historiska utvecklingen i Sverige, Norden, Europa och övriga världen.

I samband med det följer Ingegerd Rydin, professor i medie- och kommunikationsvetenskap arbetet i klassen. Till sin hjälp har hon två studenter som skall filma det som sker i klassen och i grupperna.
Syftet med Ingegerds projekt är att studera hur ungdomar producerar filmer och digitala berättelser och hur detta kan vara ett led i att nå skolans mål inom SO-området. (Även NO ingår och givetvis även ämnet svenska). Hon kommer att följa den pedagogiska processen i några av grupperna. Ett projekt följer med andra ord ett annat. Vi filmar och dokumenterar ett filmprojekt. Det är en spännande höst!

Siffran vill bli fel (Extended version)

2009-10-13T19:22:00.008+02:00

Först och främst vill jag tacka dig, Lars Hemzelius, för att du tog dig tid att kommentera mitt blogginlägg Siffran vill bli fel. Jag hade tänkt att kommentera i samma inlägg, men det blev helt enkelt för långt.

Jag skrev om Kim, hans dyslexi och hur datorn kan hjälpa honom att överbrygga de hinder som funktionsnedsättningen medför. I en miljö där alla hans kamrater har en dator att använda för sitt lärande, blir Kim inte utpekad. Han blir som alla andra, med den skillnaden att han har specialutformade program som hjälper honom att klara skolarbetet. Att han ibland har hörlurar på sig är inget konstigt, det finns det även andra som har. På vår skola finns han bland alla andra, inkluderad och det är så vi vill ha det.

Precis som tidigare är det en lärares jobb att använda material som är väl avpassat för elevernas nivå. Tidigare var det läromedel i pappersform, nu borde det oftare vara i digital form. Läraren måste likväl hjälpa eleverna att välja. Läromedelsförlagen har vaknat så smått och insett att om de skall överleva bör de hitta nya vägar för sitt material, men än så länge finns det en del att önska.

Jag var tvungen att titta i almanackan flera gånger under läsningen av din replik (och dina andra inlägg i debatten). Är det verkligen 2009? ITiS är ju faktiskt ett tag sedan och jag ställer mig mycket undrande om man kan lasta det projektet för sjunkande resultat i skolan.Jag tror faktiskt inte att ITiS på något sätt revolutionerade skolan. Jag tror att det var bra för att öka datortätheten och datorvanan bland lärarna, men det förändrade inte undervisningen. Det fanns helt enkelt inte förutsättningar för det i skolan, då vi antagligen satt fast i ett datorsalssystem med få eller inga fungerande datorer och egentligen ingen tanke om vad datorerna kunde åstadkomma. Mina upplevelser av och åsikter om datorsalar kan du läsa i inlägget Tack för en underbar vanlig dag. Dock kan ITiS ha påskyndat arbetslagsutvecklingen, vilket faktiskt var en anledning till projektet. Jag tror också att vi i Falkenberg kunde sjösätta en-till-en-projektet tack vare grunden som ITiS lade. Även hem-PC-satsningen tog oss några steg mot en mer datorvan lärarkår. Idag är det PIM som skall hjälpa oss att ta ytterligare steg. Men vi har fortfarande en hel del steg kvar.

Om vi ger elever uppgifter som leder till fusk då är det helt enkelt fel på uppgiften. Läs gärna Martin Aagårds tankar om det här.

Du och jag verkar ha lite olika kunskapssyn. För att fritt citera Angus King så har modellen för undervisning i 500 år bestått i att en lärare blir expert på ett område för att sedan överföra den kunskapen till eleven. Thomas Jefferson var den sista personen på jorden som visste allt. Frågan är om något har hänt i omvärlden och om skolan helt skall blunda för den utvecklingen. Jag tycker inte det, utan det är helt enkelt vårt ansvar och vår skyldighet att förbereda eleverna för den framtid som väntar dem och finns det någon som tror att den blir icke-digital?
Lärarens uppdrag blir att utmana, skapa uppdrag och uppgifter som öppnar upp för nyfikenhet, kreativitet och tänkande. Läraren blir viktig i att förklara, ge modeller, strukturera och leda vidare. I den frågan borde vi vara överens!

Vi har i allt för många år förlitat oss på IT-eldsjälarna. Vi får inte låta självklara färdigheter och kunskaper för eleven vara avhängigt vilken lärare de har. Digital Kompetens är en av EU:s åtta nyckelkompetenser och troligtvis kommer det tydliga skrivningar kring detta i de kommande läro- och kursplanerna.

Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

Kevlarsjäl

2009-10-13T14:13:00.002+02:00

Skulle lämna blod i förra veckan. Som vanligt skulle jag fylla i ett frågeformulär om mediciner, krämpor, sexuellt umgänge, resor etc. Den här gången var formuläret annorlunda, anpassat för lärare. Jag skulle svara Ja eller Nej på frågor såsom:

Har du sedan den senaste blodgivningen:

mobbat någon av dina elever?

sett till att en elev inte når målen i dina ämnen?

Om ja, hur många? ____________

undervisat i matematik?

sett till att hålla dig uppdaterad om vad som händer inom dina ämnesområden?

sett till att hålla dig uppdaterad om vad som händer inom IKT?

skapat elevuppgifter som gynnar kreativiteten?

Om nej, motivera ________________________________________________
____________________________________________________________

verkligen individualiserat undervisningen?

informerat eleven och vårdnadshavarna om hur det går i dina ämnen?

Jag försökte fylla i så gott jag kunde, men efter en stund kom sköterskan och satte sig bredvid mig.
- Vi är jättetacksamma för att du vill lämna blod, men tyvärr är det svårt att hitta mottagare till lärarblod. Det är inte så många som vill ta emot blodet eftersom det ger en del biverkningar såsom matthet och förlust av självförtroende. Mottagarna brukar efter ett tag även känna sig illa ansedda av samhället.

Jag lommade iväg, med huvudet nedsänkt och inom mig hördes röster som ropade: du bakåtsträvare, du teknikfientlige, du mobbare.

Jag satte mig i bilen och tittade på min lindade vänsterarm. Jag kände fortfarande smaken av Mariekex. Jag hade bra blodvärden så jag slapp järntabletterna. Jag startade bilen och körde hem.

Siffran vill bli fel

2009-10-13T13:27:00.002+02:00

Jag hämtar Kim i klassrummet och vi går, mestadels i tystnad, bort till expeditionen. Vi knackar på dörren till konferensrummet och går in. I rummet sitter redan Kenneth Jönsson från Skoldatateket och Margareta Wagnemark, skolans specialpedagog samt Kims föräldrar.

Kim har för några veckor sedan fått reda på att han har dyslexi och vi skall nu försöka hjälpa honom att kompensera funktionsnedsättningen. Redan imorgon skall han få Windows installerat på sin mac och då medföljer stavningsprogrammen StavaRex och SpellRight. Kenneth förklarar hur programmen fungerar för Kim och hans föräldrar. Han påpekar att många elever jobbar i macmiljön under skoldagen för att hemma bearbeta i windowsmiljön, men det väljer givetvis Kim själv hur han vill göra.

Kenneth visar även talsyntesen WordReadPlus som redan finns i datorn. Med det programmet kan Kim få digitala eller scannade texter upplästa. Självklart skall han även få läromedelstexter inlästa på CD. Till matteboken finns det inläst material på förlagets hemsida så det är bara för honom att klicka in där för få tillgång till det.
När mamman får reda på att hon enkelt kan läsa in en text i Garage Band, säger hon att hon gärna skulle göra det. Jag påpekar att det är inget vi från skolans håll kan begära, men visar ändå hur programmet fungerar.

Eftersom Kim hade så bra resultat på Reys Komplexa figur kan mind mapping vara ett bra sätt för honom att organisera och minnas sitt lärande. Vi visar hur man arbeta med Free Mind och det har Kim självklart redan provat och använt flera gånger, men han behöver systematisera det. Kenneth skall undersöka om det finns andra alternativ att använda när tankekartor skall göras.

Min tankar far bort och jag tänker på hur rätt Lars Hemzelius (Fp) har när han menar att datorn inte har i skolan att göra. För Kim är ju datorn helt värdelös och kompenserar inte alls de funktionsnedsättningar han har. Nä, låt honom traggla med hoppande och trilskande bokstäver! Låt honom lägga all energi på att läsa istället för att lära. Låt honom få ett dalande självförtroende i takt med alla misslyckanden. Låt honom ständigt vara beroende av andra för att klara sina uppgifter.
Är datorn värdelös för Kim, måste den vara det för alla andra också!

Jag återvänder till rummet och ser framför mig en elev som har växt, som ser sina behov och är beredd att göra allt för att besegra de hinder som dyslexin satt upp. Med den inställningen och med datorns hjälp är jag övertygad om att han kommer att lyckas.

Ett tidsfördriv att dö för

2009-09-25T16:21:00.001+02:00

Idag har några av mina elever redovisat sin kunskap med hjälp av programmet Prezi. De har använt ett mycket spännande sätt att presentera sina lärdomar på. Prezi skapar och kräver kreativitet men också en hel del uthållighet. Redovisningen idag hade kunnat handla om teknik och effekter, men kom att handla om kunskaper och insikter. Den kunskap som erövrades kommer att finnas kvar över längre tid, tror jag, vet jag! Vi som fick se och lyssna på redovisningarna blev nyfikna och imponerade.

Prezi är mycket dynamiskt och du kan fokusera på text och bild genom in- och utzoomningar. Tydligen heter tekniken vektorgrafik, men det är inget som jag förstår mig på. (Om jag skall vara riktigt ärlig har jag läst på och nog förstått, men jag skryter ofta om att jag inte är en tekniker men bra på att använda tekniken ändå, så jag gör allt för att behålla den bilden av mig själv! Den bilden är dessutom helt sann!)

Mer utförlig beskrivning av Prezi hittar du på följande sidor:
Jaglärmigteknik
Leitet om webb

Vacker assistans

2009-09-18T10:46:00.011+02:00

Han sitter där redan när jag kommer på morgonen. Eftersom jag är en aning sen kan jag skönja en gnutta irritation, som jag försöker att ignorera. Vi har efter många om och men skaffat och installerat en korridors-TV. C-spåret på skolan har haft en längre tid, men vi (A-spåret) har av olika anledningar inte kommit till skott, förrän nu.

Han har helt och hållet på eget initiativ använt den tidiga morgonen åt att förbereda bildpresentationen som bl a handlar om vilka lärare som är borta, vem som vikarierar, vilken mat som serveras och annat nödvändigt för eleverna att känna till. Framför allt är det oerhört viktigt att informera om IT-teknikern Bengt är här eller inte, eftersom det kan stoppa en hel del knackande på dörren. Under dagen justerar han bildspelet allteftersom nya saker dyker upp.

På korridors-TV:n läggs klassernas läxkalendrar in och elevarbeten och nyhetssidor visas upp. Det blir snyggt, informativt och intressant. Bara att välja ut vilka nyheter som skall användas visar på viktiga förmågor!

Han gör jobbet mer än gärna och fler är givetvis välkomna att bidra och sköta sidan. Jag slipper använda min dyrbara tid till att hantera korridors-TV:n, för det sköter mina elever. Jag får tid till att göra viktigare saker, som t ex att skriva det här inlägget!

Nu är det väl revolution på gång?

2009-09-17T09:35:00.003+02:00

Jaglärmigteknik har skrivit om och förklarat hur Today'sMeet fungerar. Det skulle vara intressant att använda Today'sMeet vid en arbetsplatsträff (personalmöte). Idag är det få som på det mötet höjer sin röst, reagerar, ställer frågor, funderar och agerar, diskuterar etc. Det finns säkert många som sitter där med fantastiska ideér och tankar, men de kommer inte fram eftersom mötet är alltför stort. När hela området är samlat kan vi vara 80-90 personer och trots att de flesta är vana vid att prata inför andra, vågar inte många begära ordet. Kanske kan det här programmet vara något som gör demokratin verklig? Kanske har du provat? Kanske ser du större vinster genom att använda något annat sätt? Kanske är Today'sMeet att gå över ån efter vatten? Kanske borde vi använda chat-funktionen i t ex First Class istället? Jag mottager gärna råd och tips från dig!
Använder man detta i klassrummet ges fler elever möjlighet att höras! I gruppdiskussioner via Today'sMeet kan läraren få chansen att se hur varje person tänker och argumenterar för sin sak. Även de tysta kan få sin röst hörd. De som ofta låter andra ta plats, får nu den plats de har rätt till! Snacka om demokratiutveckling!

Jag är inte arg

2009-08-27T10:41:00.008+02:00

I fredagens DN kunde vi läsa Malin Siwes tankar om skolan och Socialdemokraternas eventuella nationella IT-planer. Det finns en hel del att fundera över när det gäller hennes inlägg i debatten och mina (Läs även Fredrik Svenssons) funderingar skall jag nu försöka att återge.

Jag var på Framtidens lärande i maj och under paneldebatten tyckte jag (Som tåg av längtan) att de medverkande partierna saknade visioner om hur skolan skulle vara och bli. Så som jag uppfattade det efterlyste flera av åhörarna en nationell IT-strategi. Åtminstone jag välkomnar nu ett sådant initiativ, oavsett ifrån vilket håll eller parti förslaget kommer.

Häromveckan var Socialdemokraterna upprörda över att friskolor har lägre lärartäthet än kommunala och skyllde det på ägarnas vinstkrav. I går upprördes partiets skolpolitiska talesman Marie Granlund över att friskolorna har högre datortäthet än de kommunala. Så vinsten var kanske inte allt? (Malin Siwe, DN 090821)

Jag tror i min enfald att en del av friskolorna har hög datortäthet för att det är ett bra konkurrensmedel. Att erbjuda eleverna en egen dator kan kanske locka sökande till skolan. Jag hoppas att det oftast, helst alltid är andra skäl som ligger bakom! Det är dock rätt härligt att jobba i en kommunal skola som, helt utan en nationell IT-strategi, tänker på datorer som pedagogisk möjlighet och inte en ekonomisk!

Men snälla rara, en skoluppgift är en skoluppgift. Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok. Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken. (Malin Siwe, DN 090821)

Att en skoluppgift ofta är just en skoluppgift är kanske ett problem?! Vi skall inte konstruera skoluppgifter - vi skall skapa verkliga situationer, som så långt det går liknar den verklighet som finns utanför skolan, en verklighet som skolan skall vara en del av. Skolan har alltför länge varit alltför skolmässig, separerad från det den skall lära om - livet, samhället, kulturen, makten, tankar och tro, världen etc
Vi skall fortsätta att fokusera på innehållet, det blir faktiskt än viktigare med nya sätt att lära och redovisa. Jag är säker på att resultatet, d v s lärandet, förståelsen, måluppfyllelsen etc blir bättre om vi lyckas med att knyta ihop innehållet, pedagogiken och tekniken till att skapa en ny typ av uppgifter och uppdrag för eleverna (lyssna gärna till Puentedura!).

Visst kan det vara bra att kunna olika redigeringsprogram för text, ljud och bild. Men för nästan alla elevers framtida yrkesliv är det viktigare att läsa bra, och också begripa undertexter, än att kunna klippa ihop videobitar för att använda på Youtube eller i powerpointpresentationer. Det är viktigare att skriva begripligt än att kunna olika designprogram. (Malin Siwe, DN 090821)

Färdigheterna och förmågorna att läsa, skriva, förstå undertexter är något vi försöker ge eleverna. Men budskap kan förmedlas på så många andra sätt än i skriven text och sedan år 2000 finns det vidgade textbegreppet inskrivet i läroplanen. Vi skall alltså lära elever att förstå och tolka budskap via andra medier och givetvis även låta eleverna uttrycka sig genom andra medier än bara text. Idag är det väl extra viktigt att kunna läsa undertexterna och att lära sig att förstå och tolka budskap i vilken form de än må komma i?!

Datorer hör hemma i skolan. Men att ha nationella krav på datortäthet är en dum idé. På de skolor där det finns genuint IT-intresserade lärare är det bra om datorerna är många, för dessa lärare kommer att använda verktyget väl i sin undervisning. Men att tvångsfortbilda tvekande lärare i IT bara för sakens skull är att kasta bort pengar. De lärarna kommer att göra ett sämre jobb när de inte får välja det undervisningssätt som passar dem. (Malin Siwe, DN 090821)

Så våra elevers nödvändiga utbildning skall vara avhängig vilken lärare man har, vilken skola man går på eller vilken kommun man bor i? De som har genuint IT-intresserade lärare skall alltså få en annan sorts utbildning än de som har inte har de lärarna? Hur kan vi då skapa en likvärdig skola? Hur kan vi då ge eleverna samma möjligheter, oavsett bakgrund, ekonomiska och sociala förhållanden etc?

I ett tidigare blogginlägg (En helt ny karriär) skrev jag följande:
Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

Finns datorna i vår vardag? Använder Malin Siwe datorn i sitt arbete? Underlättar den hennes arbete? Ger datorn Malin Siwe möjligheter som inte fanns innan? Skall dagens elever också få de möjligheterna?

Jag mötte Lassie

2009-08-23T16:19:00.017+02:00

Framsidan på söndagens kulturdel i DN pryds av en elev till mig. Jag är nämligen klassföreståndare, tillika mentor för Sebastian - berättaren och huvudrollsinnehavaren i filmen Man tänker sitt. Jag har ingen som helst del i det, men blir ändå stolligt stolt. Det här har ju egentligen ingenting med min blogg att göra, eftersom jag skall skriva om det som sker när elever får varsin dator att använda i skolarbetet, men det kanske finns en koppling ändå, på något sätt.

I slutet av vårterminen fick Skogstorpsskolan, av Birgitta Olsson på Film i Halland, erbjudandet att vara en av de 19 partnerskolor som skall dokumentera arbetet med att se och göra film i skolan. Bakom projektet ligger Svenska Filminstitutet, i samverkan med regionala resurscentrum för film och video. De medverkande skolorna skall bilda ett nätverk för aktivt utbyte av erfarenheter i de här frågorna. (Film i Halland är med och samproducerar Man tänker sitt, så den röda tråden för mitt blogginlägg finns där.)

Vi tackade ja till medverkan, men det har tagit lite tid att strukturera organisationen, så vi ligger nog efter de andra skolorna i planeringen, men nu är även vi på gång. Till den första partnerskoleträffen i mitten av september skall vi ha skissat och planerat klart. Vi funderar ofta på hur vi omfamnas och omfattas av det vidgade textbegreppet och hur vi använder tekniken för att höja elevernas lärande, intresse, fantasi, kreativitet och lust. Genom filmprojektet får vi chansen att skapa uppgifter och uppdrag som ligger på de övre nivåerna på Puenteduras SAMR-modell. Vi har startat en spännande höst!

Guldgrävarsång

2009-08-17T20:26:00.006+02:00

Jag har länkat till sidan här bredvid, men vill ändå slå ett extra slag för Jag lär mig teknik som är en veritabel guldgruva för lärare som vill söka nya vägar med hjälp av tekniken. De förklarar vad varje presenterat program handlar om, samt hur du kan använda det i klassrummet. Tack alla E-mentorer i Södertälje! Ni vaskar fram guldkorn åt alla oss andra!

Tack för en underbar vanlig dag

2009-08-11T10:27:00.003+02:00

Det var en dag då allting som kunde gå fel gick fel. Jag skulle definitivt ha stannat kvar i sängen! Redan vid ankomsten till skolan anade jag att jag borde ha vänt om. Vaktmästare Per stod och sopade upp glassplitter.
- Inbrott nu igen?
- Ja, men jag tror inte att de tog någonting. De är mest ute efter platta datorskärmar och några sådana har vi ju inte här. Det var bra att jag i förra veckan hann placera datorerna i låsbara stålburar, för det blir lite krångligare att få med sig något då!

Väl inne i korridoren såg jag att några elever satt i datorsalen, trots att där skall vara stängt fram tills att dagens första lektion skall starta. Någon okunnig om regeln eller någon som bara försöker göra sig populär på ett enkelt sätt, hade antagligen öppnat åt dem. Jag jagade ut dem, men fick vänta några minuter tills de avslutat det de höll på med.
- Skall bara... hördes det från rummet.
- Nu! Snabba på!
- Skall bara ... hördes det återigen från rummet.
Jag låste dörren efter dem och Daniel påpekade att tre av datormössen saknade kula.
- F:n att de inte kan låta grejorna vara ifred, muttrade jag och ångrade genast svordomen.

I arbetsrummet sade jag till Thomas, vår dator-allt-i-allo, att han behövde fixa datormössen. Det är tur att vi har någon i vårt arbetslag som är lite intresserad av att hålla på med datorer för allt blir så mycket smidigare då. Han skulle försöka att ta tag i det när dagens lektioner och möten var över.

För den första lektionen hade jag bokat arbetslagets datorsal, som egentligen är ett grupprum där det står sju eller åtta datorer, men just nu är det bara fyra eller fem som fungerar. Thomas skall försöka hinna med att lappa och laga så att åtminstone en eller två till kan användas. Kanske kan han slippa att vara med på arbetslagskonferensen för att syssla med datorerna den stunden istället? Vi borde köpa in några nya men det ryms just nu inte inom arbetslagets budget. Kanske nästa år?

Jag gick iväg med fem elever, låste upp datorsalen och lät dem sätta igång med att renskriva sina berättelser. Tillbaka i klassrummet startade jag de andra eleverna. Jag försökte med jämna mellanrum att ta mig till datorsalen, dels för att se om de behövde hjälp, men mestadels för att se till att de inte höll på med oegentligheter. När jag befann mig där var jag stressad över att jag inte befann mig i klassrummet, och vice versa. När jag hade avslutat lektionen gick jag bort för att låsa datorsalen efter de fem, men jag fick vänta en stund eftersom det var mycket som skulle göras innan datorn var avstängd. Alla klagade på att tangenterna inte satt på rätt plats. Sara var gråtfärdig eftersom allt hon hade skrivit hade försvunnit. Jag räddade det, på något sätt, inte säker på hur.

Jag gick in till arbetsrummet och hade tur, den stationära datorn var ledig och jag kunde plocka fram elevuppgifterna som jag igår mejlade till mig själv. Jag jublade när skrivaren fungerade och sprang bort till kopieringsrummet och ordnade en klassuppsättning.

Under matrasten fick jag lämna fiskpinnarna eftersom datorlarmet i min avdelning gick. Tre elever, som hade fått lov att göra skolarbete under rasten, hade råkat komma åt larmsladden. Det var tredje gången det hände den här veckan och Thomas och jag konstaterade att vi måste fixa den glappande sladden. Han skulle titta på det innan han gick hem idag.

Jag hade bokat datorvagnen under eftermiddagen och gick bort till andra delen av skolan för att hämta den, men vagnen var inte där. Jag frågade runt bland mina kollegor och tydligen hade Johan haft datorerna under förmiddagen och det stämde. Tillbaka i klassrummet behövde alla datorerna laddas och det saknades fyra stycken laddare. Jag var tacksam över att jag åtminstone kunde använda fem av datorerna. Jag kikade på klasslistan för att se vilka elever som stod på tur att få använda datorerna och delade ut dem tillsammans med nätkablarna. Tre av dem hade glömt sina inloggningar och jag sprang till arbetsrummet för att hämta klasslistan med lösenorden. Jag hade skickat uppgifter till eleverna via mejl, men alla fem hade glömt sina inloggningsuppgifter och jag fick återigen springa in till arbetsrummet och den här gången tog jag med mig pärmen. Jag skällde lite lagom på dem om att de måste lära sig sina lösenord, men jag kunde samtidigt förstå att de glömmer eftersom det hinner gå en tid mellan gångerna de använder det. Idag fungerade nätverket och det var jag tacksam över. Förra gången jag hade vagnen kom ingen ut på nätet och när jag ringde IT-teknikerna på kommunen hade ingen tid att komma förrän dagen därpå. De kom inte då heller men väl veckan därpå och det får man väl vara tacksam för.

På eftermiddagsmötet i arbetslaget ägnade vi en stor del av tiden åt att diskutera hur vi skulle hantera Lunarstorm. Eleverna är inne där hela tiden och det borde gå att spärra de sidorna på något sätt! Kanske kunde någon ringa IT-teknikerna och fråga om de kan hjälpa oss med det här och egentligen borde hela kommunen ha en gemensam policy i de här frågorna. Annika antecknade i sitt kollegieblock allt viktigt som sades och skulle sedan renskriva vid datorn hemma. Jag sade att jag var trött på att vara den ende som efter dagens slut gick in i datorsalen för att ställa i ordning stolar och bord, plocka undan 57 utskrifter om Tupac samt stänga ned datorerna som tog sååå lååång tid på sig att slå av. Jag önskade att fler var vakna för att se det som behövde göras i datorsalen ... att fler var vakna ... fler var vakna ... var vakna ... vakna ...
- Vakna! Vakna! Lasse, vakna! Du drömmer igen! Du är alldeles genomsvett. Vad är det du drömmer om? frågade Carolina som hade rest sig upp på armbågen och nu knuffade på mig.
- Uh! Vad är klockan? Var är jag? Har klockan ringt? Vad jag drömde? Det var tack och lov bara en dröm!

Så avslutade jag min berättelse med ett förbjudet slut. Jag avråder å det bestämdaste mina elever att använda den här sortens slut, men idag tar jag ett IG. Huvudsaken är att jag vaknade upp ur den där drömmen!

Mellan sommar och höst

2009-08-05T11:03:00.007+02:00

Tankarna är sommarlovsripplade och bloggen har under sommaren legat i träda och om jag har skrivit något så har det inte handlat så mycket om datorerna i skolan. Dock har jag under sommaren funderat en hel del över hösten som ser ut att bli spännande, minst sagt. Den kommer också att bli rejält hektisk men jag ser att varenda del befruktar och befrämjar de andra. Jag förstår att jag är enormt privilegierad som inom ett mycket spännande och utvecklande yrke, får än mer utmaningar genom uppdragen.

I höst kommer jag att:

fortsätta mitt samarbete med Halmstad Högskola genom medverkan i distanskursen Media, Kommunikation och IT som verktyg i pedagogisk verksamhet (smaka på den titeln!) samt i Lärarlyftskursen Bilden, berättandet och de digitala verktygen
vara delaktig i Ingegärd Rydins forskning. Hon kommer att följa mig och mina elever för att studera det som brukar kallas ”digital storytelling”, en term som alltmer börjat användas för att benämna människors sociala användning av digitala medier, t ex självpresentationer i form av personliga hemsidor, bloggar, fotografialbum, upprättande av digitala sociala nätverk m m
fortsätta blogga kring en-till-en
bli en spiratör

Sedan kommer jag troligen att ha en hel del vanlig, hederlig undervisning också.

Pengar

2009-08-02T12:18:00.010+02:00

Läs Stig Roland Rasks kloka tankar om vad en-till-en kan möjliggöra här. Jag kan också tillägga att datorer kostar skolorna pengar även utan en satsning på en dator till varje elev. Några har datorsalar, andra köper in datorvagnar med bärbara datorer etc. Oavsett vilket behöver datorerna skötas och servas och därför finns det antagligen någon datortekniker anställd. Kommunen har förmodligen köpt in ett antal onödigt dyra skol- eller kommunlicenser av t ex officepaket samt pedagogiska program lämpliga att använda i undervisningen, kanske främst med tanke på elever i behov av särskilda hjälpmedel för sitt lärande. Troligen förstörs en hel del datorer i datorsalen (brr... ordet datorsal ger mig rysningar!) och det behövs antagligen en uppsjö av regler för den där salen och kanske någon form av övervakning. Jag gissar nog heller inte helt fel om skolan även är ett hett objekt för personer som mestadels hittar sin försörjning nattetid och detta medför också kostnader. Kommunerna har alltså stora kostnader för datorer redan idag, men frågan är hur effektivt utnyttjandet blir. Förändras undervisningen och lärandet i en datorsal? Får eleven som har tillgång till skolans datorer en bråkdel av sin skoltid de kunskaper och färdigheter som behövs framöver?

Det kanske kommer en förändring

2009-07-29T17:44:00.003+02:00

Jag sitter på tåget till Stockholm. Jag skall till Rektorsakademin på Sveavägen igen och denna gången skall Lärspridarutbildningen planeras. Vi har hållit sporadisk kontakt över nätet under sommaren, men det är bara att konstatera att en viss sommarlovsdvala infann sig. Det skall bli kul att träffa de andra spiratörerna igen och tillsammans med dem kanske vara med om att förändra skolan och undervisningen i Sverige. Jag tror att jag behöver de andra spiratörerna för att väcka kreativiteten, även om det inte gått en enda dag under sommarlovet då jag inte har tänkt på spiratörsrollen och lärspridarutbildningen. Hösten ser ut att bli spännande!

Sommartid

2009-07-02T18:03:00.007+02:00

Sommar, sommar, sommar. Det är härligt att bo i Falkenberg när det är bad och solande som gäller. Innan spiratörsuppdraget kommer igång på allvar någon gång i slutet på juli är jag mest en transpiratör. Är det inte stekande dagar vid stranden så är det byggjobb, trädgårdsarbete, morgonpromenader, cykelutflykter eller bokhyllemålning. Det skall bli skönt när skolan börjar igen i augusti så att man får vila upp sig!

Vilda fåglar

2009-06-29T11:31:00.003+02:00

Eftersom det är sommarlov behöver jag inte nödvändigtvis skriva om IT i skolan. Bilden här bredvid visar rödstjärtens mellanlandningsstation, tidigare var det sambons cykel som stod strategiskt utplacerad och styret på den såg likadan ut som grenen här intill. Det är inte konstigt att fågeln är röd om stjärten!

Just idag är jag stark

2009-06-29T11:24:00.001+02:00

Jag har blivit en del av konceptet Tänk om! och jag är stolt så att det gnistrar om det. Jag är en av de 15 spiratörer, från hela landet, som skall inspirera lärspridare i skolor som går in i ett en-till-en-projekt. Jag skall inte göra någon besviken! Inte mina uppdragsgivare, inte de jag kommer att möta och inte mig själv!
Jag är stolt och förväntansfull! Stolt och stöddig! Stolt och ödmjuk!
Jag har varit med från början i en-till-en-projektet i Falkenberg och sett den IT-revolution som skett i samhället även hända i skolans värld. Nu är det dags att revolutionera undervisningen med hjälp av den nya tekniken och jag och mina spiratörskollegor är minst sagt viktiga i den processen. Det låter kanske kaxigt men jag tror att det här kommer att påverka skolan på ett genomgripande plan och det är jag en del av. Jag tillåter mig själv att vara stolt och nöjd!

Sommaräng

2009-06-23T11:29:00.008+02:00

Dagarna innan eleverna gick på sommarlov åkte jag till kungliga huvudstaden för att möta andra engagerade i frågor rörande IT och skola. Ditbjudna var vi av Rektorsakademin och Apple. Vi skulle få information om och diskutera konceptet Tänk om! Emma Rosén, lärare på YBC har redan skrivit om det jag tänkte skriva om - just det där att känna sig som kusinen från landet som storögt tittar på allt det nya och beundrande betraktar alla andra och backande bara beaktar det andra säger.
Med tre ord skulle vi beskriva oss själva och jag valde Nyfiken, Osäker och Engagerad. Smart Johnsson! Men det viktigaste är kanske att vara ärlig och inte alltid så genomtänkt. Det osäkra handlar mycket om den pedagogiska kris jag hamnat i, men också den osäkerhet som kan infinna sig när jag befinner mig i nya sammanhang. Krisen handlar om att jobba på en skola och i en kommun där alla möjligheter ges för en modern pedagogik, men inte veta om man till fullo utnyttjar den möjligheten. Har jag omdefinierat mina uppgifter? Har jag förändrat min undervisning, mina övningar, mina genomgångar, elevernas uppdrag? Frågorna har gnagt ett tag och blev tydligare i och med konferensen Framtidens lärande. Resan till Sveavägen 34 i Stockholm gjorde dem än tydligare. Hela dagen i Stockholm handlade om mina frågor och hur skolan måste förändras och trots att jag sitter och skriver de här raderna i inledningen av mitt sommarlov, som jag till fullo tänker njuta av, kan jag inte låta bli att längta till hösten och en undervisning och skola som ser helt annorlunda ut än den jag hittills har sett.
Om jag skulle beskriva mig själv med tre ord skulle det bli Nyfiken, Omvärderande och Engagerad!

I rörelse

2009-06-20T13:15:00.008+02:00

Det hände mycket i slutet av terminen och jag har tagit tid på mig att sammanfatta mina intryck och är inte klar ännu. Har ägnat de första sommarlovsdagarna åt att flytta min blogg hit. Både nya och tidigare besökare är varmt välkomna!

Stockholmsresan var omtumlande och inspirerande. Om man blir en del av TÄNK OM, räknas man som omtänksam då?

Rödstjärtshannen (antagligen änkling) har ensam haft hand om matning och skötsel av ungarna. Jag har vakat över grannarnas alla katter och även kört iväg de närgångna skatorna vid ett flertal tillfällen, men var inte hemma när ungarna flög ut ur boet. Jag hoppas att de klarade de första farorna utan min hjälp.

Då känns det lite lugnare

2009-06-06T20:43:00.006+02:00

Betygen är satta, de skriftliga omdömena är skrivna och kvalitetsrapporten är på god väg att bli färdig. Det är synd att man inte lagt ner så mycket tid på att göra bra undervisning. De sista veckorna på en termin är helvetiskt hektiska och då har jag ändå, under terminen, kontinuerligt skrivit i de skriftliga omdömena. Nu känner jag att det är lite lugnare och då blev det lite tid till bloggandet, även om det känns ganska tomt på skrividéer just nu, men det är kanske ingen som märker någon skillnad.

Jag har länge tänkt att skriva om vad digital kompetens innebär och hur skrivningen i de nya läro- och kursplanerna borde se ut och det kommer men får vänta ett tag.
Jag skulle kunna skriva om de skriftliga omdömena och min irritation skulle säkert skapa intressant läsning, men kanske inte nyanserad sådan och det får också anstå tills vidare.
Det hade varit intressant att blogga om Ruben Puenteduras modell om hur undervisningen med den nya tekniken borde se ut, d v s ett modernt lärande med omdefinierade elevuppgifter. Det inlägget vill jag i så fall lägga ner mycket energi på och det är nog så att den saknas, just nu. Jag hör av mig igen när jag har återfått kraft!

Samma sak

2009-05-29T20:45:00.001+02:00

Martin Tallvid, forskaren som följer en-till-en-projektet i Falkenberg, var på Skogstorpsskolan och skulle filma vad som hände under min lektion. 8A skulle redovisa sina arbeten med tidningen Globen och Världens barns pris. Förra gången han var med mig under en lektion jobbade vi med samma sak. Snacka om stiltje i undervisningen! Fast jag kan faktiskt ganska enkelt försvara varför jag varje år arbetar med Globen och barnens rättigheter, men det gör jag inte här och nu.

Det är i år tretton nominerade till Decenniets Barnrättshjälte och den 20 november, på 20-årsdagen av FN:s Barnkonvention, kommer barn jorden runt att avslöja vem som blivit deras Decenniehjälte.

8A delades för några veckor sedan in i grupper och fick i uppdrag att lära sig mera om en nominerad, landet han eller hon kommer ifrån, samt de problem som personen eller organisationen försöker eller försökte lösa. De skulle även försöka ta reda på varför de här problemen finns. De fick fria händer i val av redovisningssätt. De kunde ha gjort radio, TV-inslag, tidningar etc, men alla valde att göra bildspel. I klass 7A fick jag dock se film och lyssna på ett radioprogram, men även där var bildpresentationer det mest populära sättet att redovisa på.

Två av bildspelen höll samma klass som för ett år sedan - d v s ingen utveckling hade skett och jag är bedrövad. Bildspelen hade pliktskyldigt satts ihop, utan tanke och ordentlig bearbetning och framför allt var det brist på innehåll. Den tredje gruppen lyckades bättre och vi åhörare gavs verkligen chansen att lära oss något.

Jag vill inte hålla lektioner om hur man gör bildspel. Jag är SO-lärare och inte datorlärare och jag vill heller inte att den yrkeskategorin skall finnas, åtminstone inte på en grundskola. Men jag känner också att vi behöver utveckla arbetet med hur man gör en bra presentation. Kanske handlar det helt enkelt om att vi bör vara mer tydliga i våra instruktioner.

Presentationen i sig bedömer jag inte, det är innehållet, den visade kunskapen och förståelsen som är det viktiga för mig. Men det är nödvändigt att man kan förmedla dessa erövrade förmågor, oavsett om det sker via skrift, film, animation eller bildspel. Vi lärare är mästare på att bedöma kunskap och förståelse som visas i skrift. Vi får det lite svårare när nya former för redovisning uppstår, men det är trots det samma saker som skall bedömas. Vi får se till att bli mästare på det också!

Stolt men inte nöjd

2009-05-27T20:46:00.001+02:00

På konferensen Framtidens lärande frågade Joachim Thornström, Skolväskan, vad vi lärare inte längre gör i klassrummet när vi har en dator till varje elev. Vi blev lite ställda av frågan och en annan som inte är världens snabbaste i tanken, utan behöver fundera ett tag, några dagar, flera år, en evighet, innan jag kommit fram till något har nu lyckats få fram en del svar.

Jag kopierar inte.
Jag delar inte ut några papper (förutom de jag blir tilldelad av andra).
Jag skriver inte upp läxorna eller provdatum på tavlan.
Jag behöver inte lyssna på elever som med ett papper i sin darrande hand står och läser innantill om Nelson Mandela eller Dagen D.
Jag släpar inte hem elevernas arbetsböcker.
Jag är inte den ende som får läsa eller ta del av elevens arbete.
Jag behöver inte påminna elever som varit frånvarande om vad som behöver göras.
Jag har minskat ner mina genomgångar. (Utan att lägga in någon värdering om det är bra eller dåligt!)
Jag använder inte läroböcker särskilt ofta.
Jag har inte mycket telefonkontakt med föräldrarna.
Jag använder inte tid till att boka, plocka fram datorer, fördela rättvist, organisera.
Jag använder inte tid till att plocka undan datorer, låsa in i skåp, ladda.
Jag använder inte mycket av mitt gamla material. (Pärmarna på min arbetsplats står dock prydligt uppradade, otåligt väntande. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem och deras innehåll.)
Jag dubbelbokför inte elevomdömen.
Jag använder inte videoapparaten.
Jag använder inte OH-apparaten.
Jag använder inte DVD-spelaren.
Jag går inte genom hela skolan för att informera en kollega om något.
Jag behöver inte släpa på tunga böcker.

Jag återkommer när jag tänkt lite till, men det kan å andra sidan dröja flera år.

Som tåg av längtan

2009-05-26T20:47:00.002+02:00

Huvudet är fullt av nya tankar och idéer. På tåget hem från Stockholm och konferensen Framtidens lärande försökte jag sortera och göra något av dem. Det lyckades sådär och därför kommer det här inlägget långt senare än vad det var tänkt och tankarna är trots det fortfarande osorterade.

I de spännande, forna fabrikslokalerna befann sig redan frälsta, från skolor och kommuner som kommit en bra bit på vägen, mot framtidens lärande. Vi fick bekräftelse på det vi redan visste, men fick självklart även nya intryck och idéer. Bara alla möten med engagerade människor berikar.

Jag lyssnade till professorer och andra kloka som sade det jag inbillar mig att jag länge tänkt, men inte lyckats uttrycka. Jag förstod helt plötsligt hur skollokalerna borde se ut. Jag förstod hur min undervisning borde vara. Jag lyssnade på politiker utan visioner, där eleverna i panelen visade på större klokskap och fler insikter än de som kunde förväntas inneha visionerna. Den enda som hade ett uns av visioner, som jag uppfattade det, var från ett parti som idag inte behöver ta ansvaret och då är det enkelt. Under åren av större makt mäktade man inte med att genomföra det han idag pratade om. Vi har en skolminister som inte bryr sig om att det är stor skillnad mellan friskolor och kommunala skolor beträffande datortäthet. Samme man tycker heller inte att eleverna i den svenska skolan skall söka information på nätet. När jag tittade in i hans kalender hade han inga åtaganden under tisdagen. Jag förstår att han är en strängt upptagen man med många som rycker i honom, men det hade varit bra för honom att vara med på konferensen.

Jonas Hällebrand var dock där och jag kunde äntligen tacka honom för allt stöd han ger på min blogg och för allt klokt han skriver på sin egen.

Godis är gott

2009-05-18T20:48:00.003+02:00

Jag var i Halmstad i förra veckan. De som går distanskursen Media, kommunikation och IT som ett verktyg i pedagogisk verksamhet skulle få chansen att träffa mig live och höra mig redogöra för uppgiften som jag ansvarar för. När jag berättar om mig själv och vad jag jobbar med händer det att jag nämner en-till-en-projektet, bara sådär i förbifarten. Sedan är samtalet igång och jag får på övertid informera om det jag egentligen var där för.

De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.

Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.

Meningslöst motstånd

2009-05-09T21:08:00.001+02:00

Dur och moll om vartannat

2009-05-06T21:09:00.001+02:00

Tyst tangentsmatter
Producering av bloggar
Slipper fylld mejlbox

Eleverna gör egna hemsidor i iWeb. Första steget är att presentera sig själv och skapa en blogg. Jag ger tips vad de kan skriva om, men styr just nu inte speciellt mycket. Jag vill bara att de kommer igång och bekantar sig med programmet och formatet. Så småningom kommer jag att precisera ämnesinnehållet, tror jag.

Min tanke är att eleverna skall lägga sina arbeten på sin sida. Nu skickar de dem till mig och min brevlåda på First Class blir överfylld och stressar mig.

Varje elev skall snart få skapa en läsblogg i iWeb, där de systematiskt arbetar med och skriver om boken de läser på morgonsamlingarna. Jag har haft svårt att få fart på bokarbetet, det har blivit pliktskyldiga bokrecensioner och i bästa fall bra muntliga bokpresentationer, men nu hoppas jag att det här förändrar och förbättrar.

Just nu kan bara inloggade på Falkenbergs en-till-en-nät komma in på elevernas sidor, men det kanske är bra. Det är ganska tydligt att en del elever är lite rädda för att lägga ut sina skolarbeten. Jag är dock övertygad om att vi får helt andra resultat av arbetet om skaran av läsare eller åhörare blir större. Alltför ofta har eleven gjort ett arbete som sedan endast läraren fått läsa - nu finns alla möjligheter till publikrekord.

Det negativa med det lokala nätet är att jag måste sitta på skolan för att läsa elevernas alster. Det fina med FC och andra digitala kommunikations- och informationssystem är att man inte blir lokalbunden, men jag vill prova det här ändå.

Efterarbete
Elevbloggar blir lästa
Kvar i skolans rum

Hallelujah

2009-04-26T21:10:00.001+02:00

De lila väggarna pressar mig, trycker på och skapar en klaustrofobisk känsla. Jag har skrivit om Falkenbergs Stadsbios färgsättning förr och jag tror till och med att självaste Kjerstin Dellert har kommenterat de lite märkliga färgvalen vid ett framträdande i salongen. Det är trångt i både bildlig och bokstavlig mening, de röda biograffåtöljerna slukar ca 270 besökare från alla håll och kanter i Sverige. Det är inte många tomma platser. Framme vid scen öppnar dock Fredrik Höper, Kristina Björn och Thorbjörn Larsson upp sinnena, trycker tillbaka väggarna, kanske rent utav river dem. När de talar blir jag oändligt stolt över vad de, vi och alla medarbetare på skolorna faktiskt har åstadkommit. Det är samma känsla varenda gång men idag är stoltheten starkare än någonsin, av någon anledning jag ännu inte kommit på. Jag har tidigare skrivit om stoltheten jag kände när Martin Tallvid beskrev vårt arbete och att det är lätt att bli van vid vardagen och datorn är för oss vardag numera. Att få höra om projektet får mig att inse att vår vardag kan vara lite annorlunda mot andras.

De tre berättar hela historien om bakgrunden och förutsättningarna för en-till-en-projektet och det är en glädje att lyssna till dem och jag hoppas att det upplevs så även för alla icke inblandade. Det låter så, skratten är många, det är rappt i replikerna utan att budskapet försvinner. Jag inser i skrivande stund att jag låter alldeles frälst och ibland får jag faktiskt känslan av att jag befinner mig på ett väckelsemöte. Jag är fullt medveten om att jag inte skriver med kritiska ögon, men det får jag överlåta åt Martin Tallvid, forskaren som följer projektet. Jag försöker bara förmedla min känsla och det är glädje, det är stolthet, det är självförtroende.

Jag själv intar scenen timmen innan lunch och skall tillsammans med Lena Carlsson och elever från tre skolor svara på frågor från auditoriet under Ove Lidströms ledning. Morgonens uppmaning från sambon - Bli inte för exalterad! Bli inte för engagerad! ringer i öronen men antagligen på grund av headsetet sker något och de goda råden slutar att ringa.
Lena och eleverna ransonerar orden, väger dem på guldvåg och säger enbart kloka saker. Jag säger så mycket som möjligt när jag får chansen och hoppas att någon mening blir meningsfull.

Jag sitter på en scen, tillsammans med två av mina elever ur klass 8A, Dorontina och Tom. Vi pratar tillsammans om hur en-till-en-projektet har påverkat undervisningen på Skogstorpsskolan. Det är en ynnest att få vara med eleverna på det här sättet. Det får effekter för allt det andra arbetet. Många elever har medverkat genom de snart två åren. I en annan sal sitter två av mina elever ur klass 7A och väntar på att de rosenröda biofåtöljerna skall släppa sitt grepp om åhörarna. Jesper och Tanja sitter säkert och jobbar med Sweet Home 3D och skapar sina egna lägenheter. Klassen och Håkan Pihl har för resten av terminen skippat matematikboken för mer praktisk matte. De arbetar kanske även med iWeb och producerandet av en egen hemsida, med blogg och annat smått och gott. Den sidan kommer bara att kunna besökas av personer inne i kommunens en-till-en-nät, men det är i alla fall en början (jag återkommer om det arbetet i senare inlägg). Jesper finslipar säkert på sitt bildspel om sin resa till Thailand som skall visas för klassen på tisdag. Men först skall jag prata färdigt i salongen.

Efter dagens slut, efter en kopp kaffe och en mazarin står några av de inblandade och pustar ut och försöker sammanfatta intrycken. Jag tar mig fram till Kristina, Thorbjörn och Fredrik och berömmer framträdandet. Idag var de tre bättre än någonsin! Jag beklagar att Fredrik har bestämt sig för att byta jobb och kommun och det är bara att gratulera Varberg till en mycket viktig värvning. Det är enkelt att konstatera att Fredriks arbete, tankar och visioner har gett avtryck i verksamheten för lång tid framåt.

Idag är det mycket ryggdunkande och jag ber utomstående om ursäkt för det, men jag tycker faktiskt att det vi gör är fantastiskt bra, men jag hoppas innerligt att det så småningom blir en självklarhet för alla elever, i hela Sverige.
På väg ut från byggnaden passerar jag en spegel. Jag ger lite beröm åt mannen i spegeln, han skötte sig ganska bra han också.

Rocka på

2009-04-22T21:11:00.001+02:00

Imorgon är det dags för säsongens sista studiebesöksdag i Falkenberg. Under hela en-till-en-projektets period har 1000 besökare från 73 kommuner varit hos oss. Jag kommer att medverka och har med mig fyra elever och vi skall tillsammans med alla andra inblandade dela med oss av våra erfarenheter till alla som förhoppningsvis befinner sig i startgroparna.

I maj kommer jag att åka till till Nacka och konferensen Framtidens Lärande - är här och nu! för att prata om projektet i Falkenberg.

Ibland känner jag mig som en-till-en-projektets Markoolio, d v s en person som syns i alla sammanhang, delaktig i allt möjligt, men utan egentlig talang. Jag håller på ett tag till innan någon kommer på bluffen!

Ingenting någonsin (Extended remix)

2009-04-20T21:12:00.001+02:00

”Läroboken är förlegad!” Jag tror att det var så tankesmeden Olle Steneryd (prisbelönad rektor på Skogstorpsskolan, se inlägget Svenska Flaggans dag) uttryckte sig i årets sjätte nummer av Lärarnas tidning. Numret innehöll för övrigt mycket intressant läsning kring digitala läromedel. Jag är egentligen medlem i den andra föreningen men passar på att tjuvläsa då och då.

När jag var på läromedelsutställningen i Halmstad för några veckor sedan, kändes det dock som läroboken i allra högsta grad var levande. Åtminstone var det så förlagen själva såg på det och det är inte utan att jag tänker på Mary Wollstonecraft Shelleys Frankenstein eller den moderne Prometheus när jag förstår att det är i pappersversioner av böcker läromedelsförlagen fortfarande ser sin framtid.

Jag kanske är orättvis mot förlagen och jag har sett små tecken på självinsikt, bl a i tidningen Datorn i Utbildningen (nr 2 2009) där det ändå låter positivt i intervjun med Marit Ekelund Maitland, förlagschef för digitala medier på Natur & Kultur.

Med tanke på skivindustrin och hur den har hanterat den nya tekniken är det kanske inte bland de etablerade en utveckling kommer att ske. Spotify och andra nya tjänster för att tillägna sig musik är väl knappast skivbolagens förtjänst. De hade antagligen kört på i redan uppkörda skivspår och kanske är det så det ser ut även bland läromedelsförlagen.

I andra länder har staten varit mer aktiv och med direktiv och pengar sett till att förlagen och andra producenter börjat att skapa moderna produkter för en modern skola? Är det en väg för Sverige?

Ingenting någonsin

2009-04-08T21:14:00.003+02:00

För någon vecka sedan var jag på en läromedelsutställning i Halmstad. Jag ville se vilka webbaserade läromedel förlagen kunde erbjuda (jag visste redan svaret!). Det verkade heller inte finnas några som helst planer på att producera det. Vi får nog inrikta oss på en lång framtid utan bra digitala läromedel. Jag kan se en del stora satsningar på material för interaktiva whiteboards, men det är också det enda och givetvis kopplat till en konventionell lärobok.
Det är alltså läromedel i bokform som gäller även i framtiden! Insikten gjorde mig så nedstämd att hela inlägget blev tråkigt och det som blev, är det du just har läst. Håll med om att det var tråkig läsning!

I samma bil

2009-03-27T20:15:00.001+01:00

När jag och rektor Olle Steneryd, år 2007 var i USA och skulle inspireras av delstaten Maines One-to-one Laptop Program, använde vi sena nattimmar för att diskutera vad en eventuell övergång från PC till Mac skulle innebära. Det fanns en rädsla hos oss båda för hur personalen skulle reagera. På Skogstorpsskolan fanns en personal som var vana PC-användare både på arbetet och hemma. Många av oss hade genomfört ITiS, köpt hem-PC genom förmånsavtal och några år innan den stora revolutionen fick merparten av lärarna på 6-9 en bärbar PC att använda för arbetet och undervisningen.

En av anledningarna till att vi funderade på en övergång från PC till Mac, var att vi hade fått för oss att Mac-datorerna var mer driftsäkra än PC. En sådan här stor satsning behövde en bra start! Vi ville inte att datorerna skulle krångla, alls!

Anledning nummer två var att vi ville datorerna skulle vara användarvänliga och med ett tydligt pedagogiskt upplägg, med program som hängde ihop och kunde samarbeta.

En tredje anledning var nätsäkerhet, d v s minskad virusrisk.

Huruvida det här med drift- och nätsäkerheten och det pedagogiska upplägget är vetenskapligt belagt vet jag inte, men det var åtminstone våra utgångspunkter. Martin Tallvids forskning om projektet får väl visa på hur allt har fungerat på Skogstorpsskolan och sedan vet vi ju inte hur det hade blivit om vi hade valt PC. Ett tag var det tal om att Söderskolan skulle vara en Mac-skola och att vi skulle vara en PC-skola, för att vi skulle kunna jämföra. Som bekant blev det inte så!

Mac eller PC spelar ingen roll, det finns ingen religiositet i det hela utan det handlar helt enkelt om våra utgångspunkter - vad vi ville ha och vem som kunde leverera det.

Min upplevelse (helt ovetenskaplig!) av klassrumssituationen är att vi numera kan syssla med det vi är där för - att lära oss så mycket viktiga saker som möjligt, om oss själva och om världen. Vi behöver inte använda vår dyrbara tid åt att lösa tekniska problem. Vi har inte drabbats av virus, eleverna hanterar och administrerar datorerna helt på egen hand och det uppstår inga konflikter mellan de program som datorn är utrustad med. Programmen ger oss enorma möjligheter till ett varierat lärande och de möjliggör mängder av sätt att redovisa kunskapen på. Trots programmens potential tar det inte lång tid att lära sig att hantera dem.

En annan sak som jag kan se har hänt i och med bytet, är att vi alla hamnade på samma nivå. Vi var alla nya, okunniga, oerfarna men mer eller mindre nyfikna Mac-användare. Tidigare var våra gudar de (oftast män) som kunde hantera de problem som PC-maskinerna (eller användarna?) skapade. Idag är datorkunskapen mer demokratisk. Det är väl en rätt trevlig vinst!

Livräddaren

2009-03-18T20:16:00.001+01:00

Jag är på en föreläsning av Mats Andersson från Netscan. I Tångaskolans aula sitter lärare och annan personal för att tillbringa två timmar i herr Anderssons sällskap. Tidigare under dagen har han varit på Söderskolan samt Skogstorpsskolan och pratat om nätet och dess faror, först för tjejer och sedan för killar, i år 6-9. Jag var med vid dagens sista pass och han fångade elevernas och mitt intresse till max.
Under det gångna året har han varit på kommunens andra skolor, allt i samarbete med Louise Klintefjord, Brotts- och drogförebyggarsamordnare i Falkenberg.

Det är bra och nödvändigt att vi lyfter upp de här frågorna och det är bara att konstatera att vi behöver plocka in folk utifrån som har kunskapen och överblicken. Jag tror att vi, mitt i en-till-en-projektet, behöver hitta en plan för hur vi kontinuerligt skall arbeta med de här frågorna och föreläsningar som den här är en viktig del i det. Vare sig man är en en-till-en-skola eller inte har man ett ansvar för att diskutera och arbeta med det här samhällsproblemet.

Enligt Mats pratar inte barn, som kommer i kontakt med monster på nätet, med sina föräldrar om det. Föräldrarna hjälper inte till med problemet, d v s hanterandet av den fula gubben, utan sätter upp tekniska hinder och det blir förbud och restriktioner istället för verklig hjälp. Han uppmanar föräldrarna att prata med sina barn. Var en förälder som är en sköld mot dessa monster!

Idag finns ingen lag för textförförelse av minderåriga och Mats Andersson har i åratal arbetat för en ändring och förhoppningsvis kommer en lag under sommaren 2009. Så sent som år 1999 blev det straffbart med barnpornografi för eget bruk. Jag tror många gånger att vi är föregångare i Sverige, men blir ofta besviken.

Efter fruktstunden i halvtid tar Mats med oss ut på nätet i egenskap av Mia13 och det tar inte många sekunder att få napp på en ful fisk. Mats svarar 52-åringen från Visby med väldigt roliga svar, men hos mig fastnar skrattet i halsen.

Ikväll är det allmänhetens/föräldrarnas tur att lyssna till honom och jag hoppas att många passar på att komma.

Solens strålar

2009-03-17T20:16:00.001+01:00

Det var länge sedan jag skrev och det beror på sportlov och semester efter det. Familjemedlemmar firade sina födelsedagar på sydliga breddgrader och vi övriga fick tillåtelse att följa med. Efter den mycket trevliga resan har arbetet med bloggen mest bestått av att rädda gamla inlägg över på min nya macdator och iWeb 09. Med lite justeringar har det mesta gått att rädda och antagligen har jag burit mig helt klantigt åt, men jag har lärt mig mycket på vägen.

Jag har samlat på mig mycket att skriva om så det känns som om terminens inlägg är i hamn redan nu och det skriver jag mest för att mina arbetsgivare skall tro att jag har en klar linje som jag följer. Barn och utbildningsförvaltningens ekonomi är inte vad den borde vara och det är klart att det kan drabba ett lyxliv som undertecknads. Varje fredag eftermiddag får jag möjlighet att sitta, med hörlurar uppkopplad mot Spotify och vräka ur mig mina tankar om en-till-en-projektet i Falkenberg. Just nu lyssnar jag gärna på Bruce Springsteens senaste, men saknar Bob Hunds skivor.

Jag är i färd med att beställa SO-läromedel för mitt arbetslags räkning och med tanke på vårt projekt är jag inte sugen på pappersformen. Sedan ett år tillbaka har vi tillgång till Historiebiblioteket (Liber) och jag är nöjd med vad vi får, men den fungerar mer som fördjupning än som basläromedel. I övrigt är det en sorglig brist på webbaserade läromedel. Det verkar som om man har kommit mycket längre i vårt östra grannland då det är där man hamnar när man söker på ämnet.

En av lärarfackens tidningar skall ha varit här (under min semester) för att intervjua rektorer och personal om webbaserade läromedel, men jag vet inte hur det gick. I en Datorn i Utbildning-tidning från 2001 läste jag om det här och det känns som om de artiklarna skulle kunna vara skrivna igår. Det verkar inte ha hänt så mycket på de här åtta åren.

I en skrift från IT för pedagoger från 2007, som ger många värdefulla tips på nätresurser, pekar man också på att läromedelsförlagens utbud av digitala, webbaserade produkter fortfarande är ganska litet. Flera av förlagen menar att marknaden saknas och att vi ute på skolorna inte efterfrågar denna typ av produkter i någon större utsträckning. Jag har nämnt Finland men även norska staten verkar ha tagit tag i frågan. De subventionerar produktionen av digitala läromedel för att öka utbudet och skolornas intresse. I Storbritannien finns det förlag som erbjuder nästan en tredjedel av sitt utbud gratis för att stimulera till ökat intresse och användande. Frågan är vad som händer i Sverige och hur vi i skolans värld kan påverka utvecklingen. Med en fortsatt, reell
IT-utveckling i landets kommuner och skolor lär kraven och behoven öka.

Jag skulle vilja ha ett webbaserat läromedel med väl anpassade, spännande, kunskapande och tankeväckande texter. Jag tror att jag vill ha övningar, frågor, uppgifter och dilemman. Jag tror också att jag kommer att behöva bilder, konstverk och berättelser. Jag vet definitivt att jag vill ha interaktivitet, med spel och färdighetsträning. Hur skulle du vilja ha det?

Svenska flaggans dag

2009-03-16T20:17:00.001+01:00

Det är fredag eftermiddag och jag tar steget in på Olles kontor. Fredag efter lunch är egentligen min bloggarstund, men jag och Jens Hååg har varit iväg med min klass på teater och nu pysslar jag egentligen med annat (icke-digitalt) pappersarbete vilket leder mig till skolans expedition. På Olles bord ser jag två tavlor varav en är ett inramat diplom. På bokhyllan tronar en gigantisk miniflaggstång i trä. Han plockar ner den blågula vandringspokalen och ställer den på bordet.

Det är Rektorsakademin som vid varje nätverksträff delar ut priset Heja Rektorn. Läs mera här! Tanken med priset är att premiera skolledare som vågar och lyckas och den här gången gick det till Bengt Appelqvist på Söderskolan och Olle Steneryd på Skogstorpsskolan. Motiveringen lyder: "Både Bengt och Olle har visat att det med mod, övertygelse och tydligt ledarskap är möjligt att genomföra denna typ av kvalitetshöjande investeringar i lärmiljö i vanliga svenska kommunala skolor."

Olle tycker att det är roligt att hans och Bengts arbete uppmärksammas. Det känns som ett erkännande för allt slit och all vånda. Resan, tillsammans med alla inblandade, har varit spännande och lärorik och kommer att fortsätta. Det är en vision som blivit verklighet och han är mycket glad över att politikerna har gett klartecken till Tångaskolan att starta en-till-en hösten 2009. Det visar på att det här inte längre är ett tidsbundet projekt utan en långsiktig satsning, mot framtiden.

Sanningsdan

2009-02-13T21:18:00.001+01:00

Jag går några steg före Emma och Nanja. Det är vanligt vinterväder i Falkenberg. Snön som för några timmar sedan lade sig som dun på ett golv i en kinesisk gåsplockningsanläggning, har nu förvandlats till sedvanligt slask. De bakom mig pratar oavbrutet med varandra och jag får varna för bilars framfart. I Folkets Hus letar vi upp IT-pedagogen Anders Störby som visar oss en plats att vara på. Medan de riggar datorer och projektorer och ser till att äta, går jag ner till Stadsbion för att lyssna till Thomas Svensson och Lena Carlsson och eleverna de har med sig. Ove Lidström från Apple håller i frågestunden. De 270 deltagarna har inför studiebesöket uppmanats att mejla frågor om projektet. Frågorna är riktigt bra och kan ge mig uppslag till många blogginlägg. Eleverna kommer både från Söder- och Skogstorpsskolan och är på sitt naturliga sätt goda ambassadörer. Vid tidigare tillfällen har jag varit med på scen men idag är det Thomas som sköter snacket utifrån Skogstorpsskolans horisont. Det är alltid trist att konstatera att man är fullkomligt umbärlig.

När frågestunden är över och vi likt lämlar lämnar Stadsbions illröda fåtöljer, tar jag mig upp till Emma och Nanja igen. Hälften av besökarna går och äter och resten får chansen att prata med eleverna. I de stora rummen trängs elever och lärare från Söder-, Apel-, Montessori- och Skogstorpsskolan med studiebesökare och TV4-reportrar. Jag letar förgäves efter reportrar från Hallands Nyheter. GP är dock här.
Eleverna visar arbeten de har gjort i Pages, Keynote, I can animate och iMovieHD. De berättar om First Class och Unikum. De får frågor om hur kommunikationen och informationen mellan elever och lärare fungerar. De får frågor om spelande, regler och vad som är bäst med att ha en egen dator för sitt skolarbete.
Det sker ett skifte och de som inte har ätit än går upp en våning för att förse sig av buffén. Uppifrån strömmar den mätta och belåtna andra halvan av besökarskaran ner. De strosar runt bland eleverna och stannar till där de ser något spännande eller där de helt enkelt får chansen.
När det är dags att samlas i Stadsbions salonger igen skjutsar jag hem Emma och Nanja. De är lika inbegripna i sitt samtal som i morse. De verkar nöjda med dagen. De lånar bilnyckeln och jag smiter in för att fråga på polisstationen efter mina borttappade terminalglasögon. Jag hämtade ut dem hos min optiker en regnig dag i december. Under cykelfärden hem smet de ut ur min jackficka och förblev oanvända, åtminstone av mig!
Jag återvänder in i den lila biografen (med de illröda fåtöljerna). Martin Tallvid har precis börjat berätta om vad han hittills har sett i sin forskning. Han är väldigt rolig att lyssna till och när han i en bildberättelse undrar hur dottern kan göra läxan, lyssna på musik, chatta med kompisar etc på en och samma gång, inser han att han tillhör en annan tid. Läs gärna Marc Prenskys text om Digital Natives, Digital Immigrants, part I och II.

Jag står längst bak i salongen och ler när jag inser att Martin pratar om skolan som jag jobbar på, han pratar om mina kollegors och mina elevers arbete. Han pratar om hur datorn blivit en naturlig del av skolvardagen på Skogstorpsskolan (och på Söderskolan). Det är bra att datorn blivit en självklarhet, men jag kan samtidigt finna en viss tillfredsställelse i att förstå att jag faktiskt är med om något riktigt bra.

Blinka lilla stjärna

2009-02-08T21:19:00.001+01:00

Jag går just nu min PIM-utbildning och har i veckan klarat av min andra stjärna. Det är möjligt att det är lite barnsligt att känna sådan förtjusning över en erövrad PIM-stjärna men visar kanske att man behöver en berömmande klapp på axeln ibland. Det kan vara värt att tänka på i vardagen med eleverna.

På träffen i tisdags såg vi en bildsatt ljudberättelse (inför PIM-stjärna nr 3) som handlade om 80-årige Bengt och hans nyvunna teknikintresse. Det startade med att han behövde en större TV eftersom hans syn hade blivit sämre. Det fortsatte av bara farten med en mobiltelefon och i båda fallen lusläste han manualerna för att känna till och kunna hantera alla funktionerna. Det ena ledde till det andra och rätt vad det var så hade han även en nyinköpt dator i sitt hem. Med datorn kunde han så småningom kommunicera med alla sina barn och barnbarn på annan ort. Han fick tag i mejladresser till forna klasskamrater som han tog kontakt med. En bodde numera i Frankrike. Jag tror att han avslutade filmen med följande ord: Man lär så länge man lever. Man får ta det pö om pö.

Om det bara hade funnits några lärare som inte vill lära nytt, hade berättelsen om Bengt varit perfekt att visa för dem!

Välkommen

2009-02-02T21:20:00.001+01:00

På torsdag får vi besökare till Falkenberg igen. Det kommer 220 personer från sammanlagt 30 kommuner som är nyfikna på en-till-en-projektet. Jag tror att det är besöksrekord för oss!

Jag trodde att det började bli lite stiltje på intressefronten och att man lite här och var i Sverige redan var igång, jämsides och förbi, men tydligen finns det fortfarande ett behov av att höra hur vi tänker och gör.

Jag skall själv vara med på något hörn och det brukar vara väldigt trevliga dagar som undertecknad lär sig mycket av, även om det antagligen inte är det huvudsakliga syftet.

Jag och kollegor från de andra spåren (avdelningarna) tar med oss ett antal elever som visar och pratar om hur de använder datorn i det vardagliga skolarbetet. Det är alltid kul att se sina elever i de här sammanhangen och se hur de växer med uppgiften. Efter en heldag är de trötta men alltid upprymda över insatsen och sina möten med alla nyfikna och frågvisa. Utan att förringa Kristinas, Fredriks och övrigas (inklusive bloggarens) insatser så är det antagligen eleverna som gör den allra viktigaste insatsen under de här dagarna.

Utanför lagen

2009-01-23T21:21:00.001+01:00

Jag har i över en vecka filat på detta inlägg som var tänkt att handla om elever som kanske inte borde ha en egen dator. Varför jag inte lyckas vet jag inte. Jag vill verkligen skriva om detta och i skrivande stund hör jag hela tiden datorteknikerns förtvivlade röst ringande i mina öron. Han är trött på att göra i ordning datorer som han vet kommer tillbaka. Han vill hellre liknas vid Ptolemaios I Soter (läs inlägget Ett fall & en lösning) än Sisyfos när jag nämner honom i bloggen.

Jag gillar projektet, vilket du som har läst tidigare inlägg antagligen har märkt. Jag gillar att vi har en positiv syn på individen. Jag är glad över att vi tror på att ge eleverna stort ansvar för datorn - att den skall kännas som deras egen. Det var också det som skulle säkerställa ett förnuftigt hanterande - det som känns som ditt är du rädd om. Men vad gör vi när en elev upprepade gånger visar att han/hon inte klarar av att ta det här ansvaret? I kontraktet står att man skall vara ansvarsfull i sitt hanterande av datorn och den IT-miljö Falkenbergs skolor använder. Vilka blir konsekvenserna för den elev som gång på gång visar att det här ansvarstagandet saknas? De eleverna är få, men de finns. Om ett oansvarigt beteende inte leder till följder kan de här eleverna bli fler. Kan One-to-One bli None-to-Some?

De små, relativt oskyldiga överträdelserna hanterar vi på ett bra sätt. Jag tycker att vi har bra regler och konsekvenser kring det vardagliga hanterandet. Det är de stora förseelserna vi inte har varit beredda på. Det är kanske också de som kan äventyra projektet. Det ökar kostnaderna och det kan för en utomstående se ut som om satsningen gjordes på en åldersgrupp alldeles för ung för att ta ansvar för något så värdefullt.

Med tanke på mängden datorer som har delats ut är det självklart att vi kommer att se enstaka elever som inte är mogna för att ta det ansvaret. Huvudsaken är att vi drar lärdom, agerar och ser till att hitta system för att minimera skador, kostnader och att de här eleverna blir så få som möjligt. För varje årgång som går in i en-till-en-projektet bör vi lyckas bättre och bättre.

Ett drag vore att elever, som visar bristande omdöme, får ha sin dator endast under skoldagen och att den sedan förvaras i skolan övrig tid. En stor del av projektets idé är att när datorn bärs hem, så fortsätter lärandet hemma och att det är där de stora underverken sker, att det är hemma man fortsätter att förkovra sig, finslipar sina inlämningar, utvecklar sina tankegångar, justerar sina bildspel, etc. men den principen får inte kosta vad som helst!

En-till-en-projektet skall inte bedömas på grundval av de här få eleverna. Vi har, som jag ser det, en mängd bevis på att det här är helt rätt väg att gå, men vi måste komma till rätta med de här problemen. Oftast handlar det om elever som redan tidigare har haft svårt att anpassa sig efter skolans regler. Datorn blir en del av deras problematik och eftersom datorn numera är en så stor del av vår vardag, syns problemen än tydligare. Det är nog bara att konstatera, sorgligt nog, att datorsatsningen ännu inte hjälpt de som tidigare inte har fungerat tillfredsställande i skolan. Jag tror att vi så småningom kommer att lyckas att fånga upp fler som riskerar att hamna i den gruppen.

Det stora flertalet tar ansvar, ser datorn som sin och tar vara på chansen de har fått. Jag är glad och stolt över att jobba i en kommun som ger dem den här chansen!

Hallå hela pressen

2009-01-21T21:22:00.001+01:00

Du som tittar in på bloggen efter att ha läst om den i Hallands Nyheter är hjärtligt välkommen. Hoppas att du skall finna det mödan värt. Hade du tänkt dig att hitta tips och idéer är jag rädd att du blir besviken. Det var meningen att en del av bloggen skulle innehålla det, men så har det inte blivit. Klicka gärna in på Lena Carlssons blogg för hon är bättre på att skriva om det än jag.

I HN stod det också om min vånda, men utan förklaring till vad jag ängslas över. I början kändes det lite skrämmande att publicera sina tankar (eller brist på). Som lärare är man van vid att granska men inte lika van att själv bli granskad. Min tro i bloggandets begynnelse var att man som skrivande lärare skärskådas extra noga vad gäller stavning, meningsbyggnad och innehåll. Nu bryr jag mig inte om vilket, jag skriver ändå!

Jag ville förändra utseendet på bloggen, så har också skett och jag hoppas till det bättre. Utseendet på bloggaren är dock inte mycket att göra något åt.

Nästan som reklam

2009-01-18T21:23:00.001+01:00

Har Körslaget och en-till-en-projektet något med varandra att göra? För mig framstår bägge som utmärkta sätt att marknadsföra staden Falkenberg på. Falkenberg sätts på kartan, som det så vackert heter! Det är möjligt att Körslaget har en aning mera dragningskraft och spridning än vårt projekt och det är också tänkbart att Robert Wells har en gnutta större stjärnstatus än Fredrik Höper och Kristina Björn, men ändå ...

Tanken med en-till-en-projektet är självklart inte att göra reklam för Falkenbergs Kommun, men indirekt blir det nog så ändå. Jag har redan skrivit om alla de studiebesök som vi har tagit emot och alla de artiklar som skrivits om projektet, alla de TV- och radioinslag som har gjorts och nu kanske jag överdriver mängden en aning men faktum är att allt det här har gjorts. Jag tror att ganska många skolmänniskor runt om i Sverige känner till projektet i Falkenberg. Att vara först har sina fördelar!

Robert Wells är mestadels bosatt i huvudstaden men har i Körslaget valt Falkenberg som sin stad. En stad där han och familjen har sitt sommarhus och dit han verkar åka, även andra årstider, för att ladda batterierna. Han verkar på ett äkta sätt tycka om staden Falkenberg.

Fredrik Höper är inte heller bosatt i Falkenberg men har i egenskap av tjänsteman i staden genomfört ett vågat projekt där varje elev från år 7 till år 9 har en egen dator att använda i sitt skolarbete.

Robert Wells har varit på turnéer runt om i världen. En-till-en-projektet startade med en turné till USA då en delegation bestående av förvaltningschefer, politiker, IT-ansvariga, skolledare och lärare (sammanlagt elva personer) besökte delstaten Maine för att få inspiration av och kunskap om deras One-to-One Laptop project. I skrivande stund inser jag att bara nämnandet av resan antagligen får ett antal personer att klicka fram ett word-dokument för att författa en insändare till den lokala tidningen.

Igår åkte kören från Falkenberg ut från Körslaget och en-till-en får ensamt fortsätta att visa hur fantastisk staden är. Den här typen av tävlingar är alltid oberäkneliga och det slogs fast redan i första utslagningen då Timo Räisänen och hans kör åkte ut. Vikten av att vinna Körslaget skall nog inte överskattas så jag tror nog att Team Wells medverkan redan har fått effekt.

Jag hoppas att en-till-en inte blir utslaget utan får fortsätta även efter de här tre prövoåren.

Så här gör du för att rösta:

Team Höper

Låtar: Go your own way (Fleetwood Mac)

Apple of my eye (Ed Harcourt)

Telefonnummer: 099-40202

SMS: Skicka FREDRIK till 72400

Min mening

2008-12-19T21:24:00.001+01:00

Ännu en termin har gått och projektet med en dator per elev har kommit halvvägs. Jag försöker att använda datorn i undervisningen så mycket jag kan, men hur mycket är det jag missar att göra för att jag saknar kunskap eller för att jag inte ser möjligheterna?

Jag har ännu inte kommit igång med att knyta kontakter med skolor och klasser i andra länder. Jag har ännu inte skapat en egen hemsida för mina ämnen och mina lektioner där eleverna kan gå in för att hämta information om vad som skall göras, vilka betygskriterier som gäller etc.. Jag har inte skapat en enda film för Teacher on Demand. Jag börjar bli stressad för allt jag missar att göra för att jag inte vet tillräckligt eller inte vågar.

Vi har givetvis gjort väldigt mycket annat, men när man nu får förmånen att få jobba på en skola där varje elev från år 7 till 9 har en egen dator vill man utnyttja möjligheterna fullt ut. Men möjligheterna är också så otroligt många att det är lätt att bli uppjagad.

Det är kanske viktigt att klargöra att jag är SO-lärare och inte datorlärare. Vi har ingen datorlärare på Skogstorpsskolan och kommer förhoppningsvis aldrig att ha någon heller. Datorn är inget ämne, åtminstone inte i grundskolan, utan den är ett verktyg för att lära sig det som ämnena innehåller och ett verktyg för att redovisa det man lärt. Min primära uppgift är m a o att eleven skall få goda kunskaper i geografi, historia, religion och samhällskunskap. Det försöker jag göra mitt bästa för och datorn är för mig och eleven ett enastående redskap.

IT-revolutionen har äntligen nått in i skolans värld och det som sedan några år är en självklarhet som arbetsredskap för mig är numera också det för eleven. En elev på Skogstorpsskolan har blivit bra mycket bättre på att söka information på ett bra sätt och utvecklar allteftersom också en förmåga att kritiskt granska det material som fås fram.

En elev på Skogstorpsskolan kan skapa bildspel i Keynote, göra egna filmer i iMovie HD, animera, kreera tankekartor i Freemind, skapa ljudberättelser samt musik med hjälp av Garage Band etc.

Jag vet att datortäthet, datoranvändande och lärarnas inställning kan variera enormt mellan kommuner, inom kommunen och till och med inom en skola. Med sådana skillnader - ger vi alla elever samma möjligheter?

En-till-en-projektet ger alla chansen, oavsett sociala eller ekonomiska förhållanden. En-till-en tar inte hänsyn till kön eller ursprung - eller är det faktiskt det vi gör?!

Vi är många

2008-12-12T21:25:00.001+01:00

Har vi lärare tillräcklig kunskap om datorer och hur de kan användas? Kommer vi någonsin att ha tillräcklig kunskap? Självklart är svaret, åtminstone på den andra frågan, nej! För att fritt citera Angus King så har modellen för undervisning i 500 år bestått i att en lärare blir expert på ett område för att sedan överföra den kunskapen till eleven. Thomas Jefferson var den sista personen på jorden som visste allt.

Det låter otroligt men inte ens Bengt Hackberg, Skogstorpsskolans högt värderade IT-tekniker, vet allt om datorer, men han vet väldigt, väldigt mycket. Till och med jag vet en del om datorer, åtminstone hur man kan använda dem men inser också hur mycket jag inte kan. Sokrates lär ha sagt att sann visdom är att veta vad man inte vet, och om jag hela tiden talar om allt jag inte kan framstår det som om jag äger visdom.

Hur kan vi lärare få ett bra självförtroende vad gäller vår datorkunskap? Det är inte helt lätt att skräddarsy fortbildning på det här området eftersom kunskaperna bland personalen kan spreta, men PIM är rätt väg att gå.

Eleverna kan mycket och det skall vi utnyttja. Dock är det inte alltid så mycket som vi tycks tro. Vi behöver inte vara rädda för det de kan utan måste ta hjälp av deras färdigheter och kunskaper men också hjälpa eleverna med det de inte är så bra på vad gäller datorer. Det kan t ex handla om att bli duktig på att söka och hantera information.

Ensam är jag inte stark, men tillsammans med mitt arbetslag blir jag mycket kunnig. När vi ser hur mycket vi kan ihop och när vi drar nytta av varandras kunskaper börjar vi närma oss Mr Jefferson och det är i den tryggheten vi lärare skall vila. Vi är inte ensamma med vår datorerfarenhet (eller misstanke om brist därpå) utan vi skall dra nytta av vad vi i en grupp kan.

Die mauer

2008-11-28T21:26:00.001+01:00

När Falkenberg står som värd för en-till-en-intresserade får jag förmånen att möta engagerade och brinnande personer på olika positioner i skolornas eller kommunernas värld. Många är ivriga att komma igång med sina visioner om en modern skola som förbereder eleverna på ett bra sätt för framtiden. Förvånande många nämner den egna IT-enheten som hindret för utveckling.

Med IT-enhet menar jag den centrala avdelning i en kommun som skall sköta servicen av datorerna och eventuellt också upphandling.

I förra veckan var jag i Halmstad för att live möta de som går distanskursen IT, media och kommunikation som verktyg i pedagogisk verksamhet. Även bland dem fanns det en stor frustration över den inställning och det motstånd de upplever från IT-avdelningarna på respektive hemort. Man får inte på egen hand lägga in t ex audacity, har barnen tagit kort skall bilderna skickas in till en central server för att sedan sändas tillbaks till den lokala datorn. Hela processen tar över 20 minuter. Ett arbetslag tröttnade på att vänta på att få en skrivare installerad och ordnade det på egen hand. Allt fungerade alldeles utmärkt. Ajabaja! Det fick man inte göra. Det skulle någon gudomlig makt göra. Nu fungerar det inte lika bra längre.

Man kan fråga sig vem som är till för vem?

Jag försöker få mina elever att undvika generaliseringar och schabloner, men ibland underlättar det vår förståelse för omvärlden. Jag har för mig att Tage Danielsson har skrivit om detta och utan facit tror jag att texten är ungefär: Om Nils Andersson är enbent följer därav att även Rune Andersson är enbent, eftersom alla anderssöner är enbenta. Titta bara på en sån som Nils Andersson!

Alla kommuners IT-enheter är givetvis inte oansvariga ansvariga! Det finns många platser i Sveriges avlånga land där IT-avdelningen är väl fungerande och i samklang med användarna, men jag har mött så många förtvivlade att jag kände mig tvungen att skriva om ämnet.

Samarbetet mellan skola/lärare och IT-avdelningen måste fungera för ett lyckat resultat, men det måste vara våra behov som styr och därför är det viktigt att vi vet vad vi vill ha och varför.

Det spelar ingen som helst roll vilket system vi använder bara det fungerar, är pedagogiskt och lätt att använda. Om tekniken inte hade fungerat hos oss hade hela projektet havererat. Vilken lärare hade fortsatt att använda en teknik som bara hade krånglat? Idag har vi på Skogstorpsskolan datorer, program, nätverk och support som fungerar och det är en förutsättning för att en stor datorsatsning skall lyckas. Andra förutsättningar skriver jag om en annan gång.

Folk bits

2008-11-14T21:27:00.001+01:00

I förra veckan uppmärksammade Västnytt de öppna näten på skolorna i de västsvenska kommunerna. Det är i många skolor möjligt för elever att fritt surfa på porr, nynazism och det är också enkelt att spela om pengar.

Rektorn på den besökta gymnasieskolan talade om att filtret skulle sitta i elevens huvud och inte i några blockeringar på en server. Pressad under reportaget avvek han från sina ståndpunkter och skulle se över rutinerna och eventuellt se till att blockera sidor som inte var lämpliga. Frågor som dyker upp i mitt huvud är vem på skolorna som skall avgöra vilka sidor som skall spärras? Vem skall se till att hålla spärrarna uppdaterade? Blir alla hinder en morot för de som vill ta sig förbi? Kopplingen är kanske lite väl drastisk men i DN (081119) kunde vi läsa att Iran blockerat över 5 miljoner internetsidor vars innehåll bedömts som omoraliskt och samhällsfientligt.

Jag har tidigare skrivit om filtret i huvudet (Fria vägar ut) men känner att det kan vara på sin plats att återuppta ämnet. Det är inte helt enkelt att beskriva tankegångarna och man känner att det är svårt att delge dem utan att låta fullständigt naiv och ovetande. Det är också en fråga som väcker känslor och de reportage som sändes i veckan kan få många att bli mörkrädda, men hur man hanterar den rädslan kan skilja sig. Människan har genom historien klarat sig tack vare rädslan för det okända, men många gånger har den också förhindrat möten och utveckling. Hur hanterar vi den nya värld och verklighet som internet och datorspel innebär? Hur reagerar och agerar vi?

På Kolla källan! finns en övning där man jämför två snarlika webbadresser till sidor som handlar om förintelsen. Den ena är skapad av Forum för levande historia och den andra sidan har helt andra avsändare och syften. Hur skall jag kunna använda mig av det här i undervisningen om vissa delar av internet är spärrade?

Vår värld är inte perfekt! Vi människor är inte alltid underbara! Vi förstör vår planet, vi behandlar djuren illa i många fall, vi trycker ner och utnyttjar våra medmänniskor. I vår värld är det en lönsam sysselsättning att handla med narkotika, vapen och människor. Internet avspeglar vår värld! Internet möjliggör en massa positiva företeelser, för mig är den ett fantastiskt demokratiskt verktyg som kan förändra människors livsvillkor, uppmärksamma orättvisor och missförhålladen, skapa opinion etc, men nätet möjliggör även för den mörka sidan. Om inte skolan lär eleven att hantera det här - vem skall då göra det? Om vi tar bort de mörka sidorna av mänskligheten på nätet - upphör de då att existera?

Om vi lär eleverna att vara kritiska konsumenter bör det inte vara några problem att man i skolan kan söka sidor med tvivelaktigt innehåll. Tyvärr finns de här sidorna! Tyvärr finns de här företeelserna! Är det inte bättre att vi i skolan får chansen att lyfta fram det här, diskutera och få eleverna att reagera och agera. Vi kommer inte att lyckas med alla, men jag tror att fler blir bra användare av nätet om vi i skolan ges en chans att jobba med de här frågorna och inte bara låtsas som om problemen inte finns.

Datorn och nätet ger oss förutsättningar att jobba aktivt med att diskutera etik och moral, människovärde, källkritik och annat som är en nödvändighet att kunna hantera och förhålla sig till, nu och framöver. Det är vår förbannade plikt att göra det!

Stoppa mig Juni (Lilla ego)

2008-11-07T20:41:00.002+01:00

Jag märker att jag blir mer och mer egocentrerad. Det är jag, jag, jag hela tiden och när jag under veckorna funderar på vad jag skall skriva om på bloggen hamnar undertecknad ideligen i centrum (bara den meningen innehåller fem stycken jag). Det är ingen bra utveckling! Bloggandet och all uppmärksamhet har stigit mig åt huvudet! På tal om bloggen kan jag stolt meddela att jag har haft 1000 besökare på min sida. Slumpen (nyfikenheten/narcissismen) gjorde att jag själv blev den tusende. För det kommer jag att få en helårsprenumeration på tidningen MacWorld. Tackar, tackar!

Jag har fått tid från förvaltningschefen Fredrik Höper för att blogga om projektet men jag skriver mindre och mindre om det och mer och mer om mig själv. Mina dagar som anställd bloggare äro antagligen räknade!

På något märkligt sätt får jag alla uppdrag som handlar om en-till-en. Jag försöker faktiskt få andra att ta dem men på något sätt blir det ändå jag i arbetslaget som utses. De tycker väl antagligen att det är skönt att bli av med mig en stund. Det är jag som får åka iväg för att vara med på de studiebesök Kristina Björn och Fredrik Höper anordnar för att förklara och beskriva projektet, det är jag som blir intervjuad i radio och för tidningar. Det börjar bli vardagsmat för mig att bli intervjuad och mitt ego växer. Igår var Mats Wetterlundh från Radio Halland här på besök och du kan lyssna på det jag, Kaltrina Mehmedi och Jesper Carlsson sade på följande länk:
http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1441495&BroadcastDate=&IsBlock=0

Du kan läsa om Skogstorpsskolan (och mig) och en-till-en-projektet i det senaste numret av Datorn i Utbildningen och jag länkar till deras hemsida även om du inte kan läsa någon av artiklarna via nätet. Du får glatt beställa numret om du inte redan nu prenumerar på tidningen.
http://www.diu.se/nr6-08/nr6-08.asp

På tisdag kommer Andreas Rosgardt från Framtid Falkenberg hit och skall prata med mig om projektet. Tidningen ges ut av Falkenbergs Kommun så man kan säga att det är intern reklam. Eftersom jag tidigare klagat på att det lokala intresset för projektet varit svagt är hans besök positivt.

Det jag har kvar att göra är TV, men det kommer väl!

Vad två öron klarar

2008-10-24T20:39:00.001+02:00

I vårt spår (den avdelning där jag arbetar) har vi regeln att om man lyssnar på musik eller har annat ljud i sin mobil eller i datorn skall man använda hörlurar. Vi tillhandahåller inte hörlurar utan det får man köpa själv eller önska sig i julklapp eller födelsedagspresent. Vi tycker att det fungerar ganska bra, att det är ett bra sätt att lära sig att ta hänsyn på och det minskar också andelen ljud i våra lokaler. Vi behöver definitivt inte mer ljud i skolan!

Om lektionen tillåter är det okej att lyssna till musik samtidigt som man arbetar och det skapar också ett lugnare klassrum.

På rasterna samlas ett antal elever (oftast killar) i klassrummet för att spela datorspel. För någon vecka sedan hade vi en stor diskussion i klass 7A kring detta. Diskussionen handlade om att det blev ganska mycket gapande och skrikande under spelets gång. De skriker ut kommandon, tillrop eller vad det nu är. Jag är ju så mossig att jag inte förstår mig på det där! Andra elever tyckte att det var jobbigt att vara inne i klassrummet när det var så gapigt (gnällspikar!). Jag höll med dem och försökte diskutera med de inblandade om att alla har rätt till klassrummet och att därinne skall det råda lugn och ro. Jag blev ännu mera mossig när jag inte kunde förstå att detta var någonting som ingick i spelandet och som var helt ofrånkomligt. Att fundera på om man tog hänsyn till andra var helt omöjligt. De som stör sig på allt gapande kan väl gå någon annanstans! Det är spännande diskussioner man får vara med om som lärare!

Det finns ett sätt att krypa närmre

stänga in sig helt med sin musik

Det går att lyssna flera gånger

den ena är den andra aldrig lik

Hörlurar jag lyssnar i hörlurar

det låter så bra

(Bob Hund, Hörlurar)

Så gott som varje morgon läser vi på egen hand. Om man vill lyssna på en bok går det givetvis alldeles utmärkt och är inget som är uppseendeväckande. Många övningar, nätbaserade eller inte, är lyssningsbara och då är den rödöronskapande tingesten en nödvändighet. De som använder talsyntes behöver hörlurar. Att se nyheterna på nätet, t ex Lilla Löpsedeln eller Lilla aktuellt förutsätter också hörlurar, åtminstone i ett klassrum där andra gör annat.

Fler hörlurar åt folket alltså!

Man kan vrida vänster höger

man kan höra basen och diskant

Man kan leka med volymen

göra det hela mera intressant

(Bob Hund, Hörlurar)

I vårt arbetsrum har nio stycken lärare sina arbetsplatser. Ibland behöver man stänga ute andras diskussioner och andras spring för att få något eget gjort.

Själv sitter jag i skrivande stund tillsammans med Amy MacDonald. Hon sjunger Run för mig. Vi har skapat vårt eget lilla universum och de som vill mig något får vänligt men bestämt klappa mig på axeln. Då tar jag gärna av mig hörlurarna och deltar i den andra verkligheten.

Ber om ljus

2008-10-14T20:38:00.001+02:00

I förra veckan genomfördes DN: s Nutidsorientering. Det är smärtsamt att konstatera, men min klass kommer inte att vinna i år! Jag får åka upp till Stockholm vid ett annat tillfälle. Jag förlorar återigen en femkrona till Per Brattlöf. Luckorna på svarsraderna var för många. Luckorna i nutidsvetande för stora. Förhoppningsvis kan några enstaka elever uppvisa ett bra resultat, men på det stora hela verkar medvetenheten om vad som händer i världen för liten. Men nästa år...

Jag har genom åren jobbat med Veckans Nyheter, SO-tolvan och allt vad olika sorters nutidsfrågor heter, men jag tycker inte att jag hittat de rätta formerna för att skapa fortsatt nyfikenhet och vetgirighet. Jag när en önskan om att när ny kunskap skapas, väcks nya frågor som kräver svar.

I mina bästa stunder fungerar jag själv så! Jag börjar intressera mig för en sak och upptäcker att min kunskap inte räcker till för att förstå och jag leds vidare i min jakt efter insikt tills jag hamnar någonstans jag inte räknat med från början. Men jag har på vägen blivit klokare! Eller insett att jag inte är tillräckligt klok!

De senaste veckorna har jag låtit eleverna fördjupa sig om en nyhet i veckan. De väljer och försöker hitta vägar till bra information, läser och försöker få svar på journalistens/elevens frågor (vad? var? när? vem/vilka? hur? varför?) De sammanfattar och skickar till mig. Eleverna gör det bra, men det känns ändå som om att det går att göra på andra, bättre sätt. Det jag dock kan se är att eleven lär sig att söka effektivt, får chansen att göra vettiga val, tränar sig i att sammanfatta och givetvis blir eleven lite mer medveten om vad som händer i världen. Men bara om en enda sak!

I torsdags startade jag Operation Allmänbildning (jag verkar ha snöat in på krigsmetaforer!) efter bakslaget i tisdags. Femman till min kollega kan jag stå ut med att förlora, jag kan även finna DN:s tävling oviktig som sådan, men det jag verkligen vill är att väcka eleven intresse för allt som sker runtomkring oss.

Via bildprojektorn visade jag hur man hittar till Lilla Löpsedeln och Lilla Aktuellt på SVT:s hemsida. När vi hade sett veckans avsnitt av Lilla Löpsedeln, en timma efter att det hade sänts live, visade jag SR:s hemsida och vi lyssnade till Klartext - på lätt svenska.

Så gott som varje morgon läser vi i skolan. Jag brukar även läsa högt några gånger i veckan. Hur får vi in nyhetsläsning på ett naturligt sätt? Är det bara på SO-lektionerna det skall ske?

Är mina förtvivlade försök fåfänga? Är det fruktbart att försöka fånga elevens nyfikenhet för omvärlden? Är eleven i den åldern för upptagen med en massa annat - att växa upp, gå på fotbollsträning, spela datorspel? Hur var jag själv i den åldern? Hade jag koll på vad conquistadorerna höll på med på andra sidan Atlanten, följde jag Erasmus av Rotterdam och Martin Luthers debatter om människans fria vilja eller vad som nu var aktuellt på den tiden?

På tal om Erasmus av Rotterdam skrev han i sin mest kända skrift Dårskapens lov att den inbillade visheten är den största dårskapen. I klassrummet är jag vis - det är åtminstone den fåfänga illusion jag försöker pålura eleverna. Jag har svar på varför räntan höjs, varför pyramider byggdes, hur Sverige påverkas när Volvo tvingas avskeda sina anställda, varför USA fällde atombomber över Japan etc.

Jag har märkt att detta fenomen - att försöka ge svar på alla sorters frågor, allt oftare uppträder även privat. Har någon i bekantskapskretsen en undran, är jag gärna den som skall förklara hur allt hänger ihop, trots att mina kunskaper i frågan är högst bristfälliga. Men inte hindrar det mig! Det smärtar mig att Erasmus av Rotterdam kände mig så väl!

Tack vare en-till-en-projektet har vi alla möjligheter i världen att hålla oss uppdaterade. I elevens svarta väska finns vägen ut i världen. Med hjälp av den vita datorn kan vi få världen till Skogstorpsskolan. Vi får färsk information om vad som sker runtomkring oss och jag vill hitta bra sätt att utnyttja detta!

Idag var det ett nytt försök. Jag skickade tio aktuella frågor till elevernas brevlåda och de fick en lektion på sig att leta upp de rätta svaren. De fick reda på att årets nobelpristagare i litteratur kommer från Frankrike, att Island drabbats extra hårt av den ekonomiska krisen och de fick även reda på vad monopol är för något. Det fungerade rätt bra och bredden på kunskapen blev bättre, men hur blev det på djupet?

Jag fortsätter min jakt på det perfekta sättet och nästa år skall varenda rad på DN:s Nutidsorientering vara ifylld och eleverna har direkt efter provtiden, begivit sig ut på nätet för att se om de hade alla rätt (onödigt!) och även få svar på alla de nya frågor som dykt upp.

Nästa år i Stockholm....

Ett fall och en lösning

2008-10-03T20:37:00.002+02:00

Jag andas, sluter ögonen och undrar hur jag hamnade i det här kaoset. När jag tittar upp ser jag fortfarande 14 händer i luften, alla väntandes på att jag skall hjälpa dem att komma vidare. Vi jobbar med ett digital storytellingprojekt. Jag är svettig, varm och saknar väl det där tålamodet jag behövt extra mycket i den här stunden. Samma tålamod saknar några av de väntande. De elever som under helgen gjort klart sitt arbete hjälper till. Vad skulle jag ha gjort utan dem? Skulle någon utomstående komma in nu skulle de väl undra om jag har koll på något överhuvudtaget och de skulle ha fullkomligt rätt! Var är Bengt Hackberg? Måste han vara iväg just idag?

Emma lyckas inte dra in bilden i redigeringsfältet. Den hoppar retligt tillbaka till skrivbordet vid varje försök. När vi löst fallet tar jag mig an en annans elevs problem. Jag försöker hjälpa eleverna i tur och ordning. De som inte ropar på mig får hjälp först. Som plutonsjukvårdare i lumpen någon gång för en herrans massa år sedan, fick jag lära mig att bland de skadade ta de tysta först. De som skrek högst visste jag ju att de levde!

Den elev jag är hos skall känna att jag även mentalt befinner mig där. De får min uppmärksamhet alldeles för kort stund, men den stunden skall vara deras! Det är inte lätt, men jag försöker. Jag lyssnar inte på de desperata ropen från hörnet. Jag fortsätter, lugnt och metodiskt att avhjälpa de problem som uppstår. Jag inser att jag idag är mer datortekniker än pedagog.

När de gick i sexan fick de tillsammans med sjuorna (som hade fått datorer) jobba i både Garage Band och I-movie HD, men nu verkar de erfarenheterna vara som bortblåsta. Viktor m fl fortsätter att hjälpa klasskamraterna att undanröja de hinder som uppstår.

Förra veckan gick jag kort igenom grunderna för digital storytelling, de skrev och bearbetade sina manus och hemma skulle de sedan spela in sin berättelse i Garage Band. Jag inser nu att de antagligen lika gärna hade kunnat spela in direkt i iMovie HD, men man lär så länge man har elever! Jag får fundera över vilken metod som är bäst.

Alla har inte kommit ihåg att spela in hemma och behöver en lugn och tyst plats att spela in på. Att jag hade skrivit in hemläxan i kalendern på First Class hjälpte inte. Nu är jag tvungen att organisera även det! Vilka grupprum är lediga? Vem börjar att spela in?

Några tar det fria som intäkt för att göra annat, rörelsen i klassrummet ökar och så även ljudnivån. Vad är det som händer? Det skulle ju bli lugnare i klassrummet med hjälp av datorerna!

På väg från en elev till en annan ryter jag till och likt surikater försvinner alla ner på sina platser igen. Det blir lite tystare.

Rast och några fortsätter med sitt arbete, andra avslutar och börjar spela. Jag utnyttjar tiden till att pusta ut i arbetsrummet och tar en snabb koll i min brevlåda på First Class. Tiden rusar iväg och snart är jag tillbaka i klassrummet och försöker att återvinna det. Arbetet återupptas. Det flyter på bättre nu efter rasten och jag börjar få tid över till att hjälpa till med innehållet.

Likt Alexander den store blickar jag ut över fältet. Dagen lider mot sitt slut, fienden (tekniken) är besegrad och det öronbedövande larmet har klingat av. Jag ser till att ta hand om de sårade och berömma de tappra. Åter en seger, men den har krävt sin tribut. När jag tar mig tillbaka till mitt tält inser jag att jag redan ser fram emot att möta och besegra fienden igen. Dess slagstyrka bör ha minskat avsevärt. Lärdomarna tar jag till mig och jag inser att en del drag var dumdristiga. Förberedelserna kunde ha varit annorlunda. När dagen åter gryr kommer jag att ha förfinat taktiken, förstärkt trupperna och vid min sida återfått min geniale general Bengt Ptolemaios Hackberg.

En helt ny karriär

2008-09-26T20:35:00.001+02:00

Finns det lärare på Söder- eller Skogstorpsskolan som är negativt inställda till en-till-en-projektet? Finns det lärare på de två skolorna som inte använder datorerna alls i sin undervisning? Kan man jobba kvar på en en-till-en-skola om man inte låter eleverna använda datorn för sitt skolarbete? Hur får man alla att brinna för en datorsatsning, som man själv kanske inte önskat?

Skolledningarna på respektive skola tog beslutet snabbt. Efter hemkomsten från Maine, USA tog det inte många veckor innan varje lärare på Skogstorps- och Söderskolan hade en egen mac-dator. Efter sommarlovet 2007 fick eleverna sina. I år har projektet fortsatt på två andra skolor. Det går undan i Falkenberg!

Vad hade hänt om Fredrik Höper och skolledningarna överlåtit beslutet åt lärarna? När hade vi lärare känt att vi varit mogna för ett sådant här stort steg? När hade vi känt att vi behärskat och hanterat datorn tillräckligt för att våga gå in i ett en-till-en-projekt?

Jag har små uppdrag för Halmstad Högskola. För några år sedan handlade det om att möta lärarstuderande under deras första termin. Kursen heter Media, kommunikation och IT som verktyg i pedagogisk verksamhet. Ett uppdrag studenterna hade var att undersöka en skolas tillgång och personalens inställning till digital teknik. Sedan diskuterade vi resultatet vid ett seminarium. Då funderade vi också på hur en drömskola vad gäller digital teknik, kunde se ut. Den skolan jag målade upp då, jobbar jag på nu!

Sedan några år är kursen inom lärarutbildningen nedlagd och ersatt av kurs som handlar om bedömning, vilket kanske speglar vår tid på ett ganska bra sätt. Kursen har dock fortsatt som distanskurs och numera finns även en variant inom Lärarlyftet. Där heter kursen Bilden, berättandet och de digitala verktygen.

Jag har i min undervisning och i min inställning stor hjälp av att jag, genom uppdragen i Halmstad, har fått chansen att reflektera över hur det borde se ut i skolan och hur datorn kan användas i skolan. Jag tror till och med att det var det som gjorde att jag fick följa med till USA.

Jag brinner! Jag är engagerad! Jag tycker att jag är privilegierad som får arbeta på en en-till-en-skola. Jag älskar datorsatsningen! Det är det bästa som har hänt Skogstorpsskolan sedan Torgny Sonestam anställde mig, Per Brattlöf och Madelen Lundgren någon gång på 90-talet! (Jag hatar blinkningar och förtydliganden, men känner mig nödgad att påpeka att den förra meningen var ironisk!)

Jag tror att några tycker att jag brinner för mycket, att jag inte ser de negativa konsekvenserna. Det finns nog en del som anser att jag är omdömeslöst positiv.

Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

Men tänk om det händer...

2008-09-19T20:32:00.001+02:00

Det känns som om hela Sverige är på gång att starta en-till-en-projekt. I torsdagens Hallands Nyheter kunde man läsa att Kungsbackas politiker vill att varje elev ska ha en egen dator. Förhoppningen hos de styrande där är att Kungsbacka redan nästa år låter två skolor starta och sedan skall kommunens övriga tolv skolor följa med i projektet året därpå. Göteborg satsar stort och börjar i tidigare åldrar än vad vi i Falkenberg gör. Igår intervjuades jag via Skype av inblandade lärare och IT-strateger om mina erfarenheter av vårt första år med en-till-en-projektet. Det var en spännande upplevelse att få möjlighet att breda ut sina tankar utan att någon hade chans att sätta stopp. Jag pratade på och när jag väl tystnade fick gruppen, som satt någonstans i Göteborg, ställa en ny fråga. Jag hade dessutom ingen möjlighet att se om någon gäspade eller nickade till, vilket eventuellt hade lett till att jag kortat ner mitt orerande. Den optimala undervisningssituationen!?

Falkenberg har vid ett flertal tillfällen haft besökare, från många hörn av Sverige, som önskat höra tankarna bakom datorsatsningen och hur resultatet hittills har blivit.

Med andra ord - IT-revolutionen har äntligen nått skolans värld!

Vårt projekt skall pågå i två år till och sedan skall det utvärderas. På vägen följer forskarna Martin Tallvid och Helena Hallerström projektet. Deras rapporter kommer antagligen att bli vägledande för det beslut som så småningom skall tas. Redan har en delrapport med titeln En egen dator som redskap för lärande kommit ut. Den är positiv! Projektet har börjat på ett bra sätt! Läs mer om delrapporten på Falkenbergs Kommuns en-till-en-sida.

På tisdag kommer våra kommunpolitiker till Skogstorpsskolan för att se utfallet av projektet. De är efterlängtade och mycket välkomna! Bland mina hitintills få blogginlägg har jag berättat om hur jag saknat intresset från våra egna kommunpolitiker, förutom Kerstin Angel (c) och Dan Persson (s) som redan från start var med i projektet. Vi får hoppas att besökarna får se en skolvardag, där datorn används som det naturliga redskap det skall vara. Vi får hoppas att de blir nöjda, men jag tror att man behöver följa vardagen under en längre tid för att få en rättvis bild. Därför känns det skönt att två forskare följer utvecklingen och politikerna är givetvis välkomna tillbaka!

Vad händer om satsningen upphör efter de här tre åren? Vad händer om Falkenbergs politiker bestämmer sig för att det här med att varje elev har en egen dator var en tokig idé? Kan vi vända om? Kommer vi att inrätta datorsalar igen och sätta in en stationär dator längst bak i klassrummet? Vi kan kanske gå tillbaks till läget vi hade på skolan precis innan en-till-en-satsningen, med 7 bärbara datorer som skulle användas av minst lika många lärare och 110 elever(sic!).

Vi kan halvera kostnaden om två elever delar på en dator och sedan kan vi döpa om satsningen till en-till-två-projektet!

Kommer jag någonsin att kunna jobba på en annan skola än på en en-till-en-skola?

Kommer varje skola i Sverige inom ett antal år vara en-till-en-skolor? Förutom i Falkenberg? Vi var bland de första kommunerna som vågade gå in i ett en-till-en-projekt, men det är ingen garanti för att satsningen fortsätter.

Jag hoppas att vi på tisdag visar politikerna hur datorn naturligt används i undervisningen och hur den underlättar vårt och elevernas arbete. Jag hoppas att våra folkvalda får se hur datorn har givit fler möjligheter att skaffa sig kunskap och fler möjligheter att redovisa sin kunskap på. Jag hoppas att de får se hur arbetet har blivit roligare och lättare för både elever och lärare. Jag vill att de får se att undervisningen har förändrats och att arbetsmiljön har blivit lugnare. Jag vill att de skall upptäcka att vi med en-till-en-satsningen rustar eleverna för nuet och för framtiden.

Det är klart att vi har kloka politiker som fattar kloka beslut! För drygt ett år sedan togs det första steget mot framtiden! Om två år skall ett nytt steg tas. Jag hoppas innerligt att det steget leder framåt!

Fria vägar ut

2008-09-15T20:30:00.001+02:00

På Skogstorpsskolan har vi ett trådlöst nätverk som är totalt öppet. Eleven kan surfa in på vad som helst. Det finns inga som helst hinder eller spärrar för sidor som kanske inte är lämpliga för någon att vara inne på. När vi träffar människor som är nyfikna på projektet är det många som förvånas över vår totala öppenhet. Vår ståndpunkt är den att det som är olämpligt finns där ändå, hur många hinder vi än sätter upp. Om vi skyddar eleven under skoltid, upphör då exploaterande av kvinnor, rasism, nynazism, kriminalitet? Min mening är att datorn ger oss förutsättningar att jobba aktivt med att diskutera etik och moral, människovärde, källkritik och annat som är en nödvändighet att kunna hantera och förhålla sig till, nu och framöver. Filtret skall sitta i elevens hjärna, inte i några spärrar som IT-teknikerna sätter upp!

Vi tar in på hotell

2008-09-05T20:26:00.001+02:00

Igår hade vi studiebesök från Sveriges alla hörn. De var intresserade av att höra och se vad vi håller på med i lilla Falkenberg. De ville veta tankarna bakom satsningen på en dator per elev och lyssna till förvaltningens och skolledarnas visioner. De hade kommit från Göteborg, Skellefteå, Umeå, Alingsås, Kalix m m för att höra lärare och elever berätta om hur skolvardagen förändrats. De var nyfikna att få reda på vad forskarna som följer projektet hittills kommit fram till.

Under en heldag på Strandbaden möttes tankar och idéer, frågor fick svar och gav nya frågor. Eleverna från Skogstorps- och Söderskolan arbetade under tiden med animering, digital storytelling, en webbsändning med rapportering från dagen samtidigt som de svarade på frågor från lärare, rektorer och politiker.

Det här är inte första besöket angående 1-till-1-satsningen i Falkenberg och heller inte det sista. Undertecknad har varit med vid ett flertal tillfällen och det är alltid lika kul att möta folk som är nyfikna på vad vi håller på med. Det känns dock lite trist att konstatera att intresset för projektet inte är lika stort inom vår egen kommun. Ute på skolorna har vi inte sett många kommunpolitiker och de enda skolorna vi har haft besök av är de som nu i dagarna är på väg in i projektet. Det har förvisso varit en del insändare i lokaltidningen men i övrigt verkar inte så många i Falkenberg nyfikna på en-till-en-satsningen i den egna kommunen. Det är trist att konstatera!

Ett steg till

2008-08-29T20:21:00.003+02:00

Måndagen den 1 september är det dags igen! Då delas Mac-datorer ut till de nyblivna sjuorna på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Denna gång till min egen klass 7A och det känns minst sagt spännande! Projektet startade i september 2007 då alla elever i år 7, 8 och 9 fick egna datorer. Nu har vi ett års erfarenhet i ryggen när det är dags för en ny årgång att få ta del av det som jag anser borde vara en självklarhet (mer om det senare!). Jag har hittills försökt att använda datorn i undervisningen så mycket som möjligt och det kommer jag också att försöka att delge här framöver, men nu känns det som om kraven på mig ökar. Att det är min egen klass som får datorer, den ettåriga prövotiden etc. borde leda till att allt framöver borde gå så fantastiskt bra. Tittar jag tillbaka kan jag konstatera att det redan har gått fantastiskt bra, men också det ökar kraven. Men, för tusan, nu måste jag sluta tala om krav! Jag har fått ynnesten att arbeta på en skola och i en organisation, där man har förstått vilket fantastiskt verktyg datorn är för lärandet och skapandet. Min uppfattning är att datorn endast blir det till fullo när den är elevens egen. Alla ni som sliter på i skolor med otillräcklig datortillgång och trasslande teknik - förstå att jag är tacksam! Kraven jag talar om ställer jag på mig själv och de är inga hinder utan enbart möjligheter!

Så avslutas då mitt livs första blogg med en klyscha och jag som hade lovat mig själv att undvika dessa...