fredag 29 maj 2009

Samma sak

Martin Tallvid, forskaren som följer en-till-en-projektet i Falkenberg, var på Skogstorpsskolan och skulle filma vad som hände under min lektion. 8A skulle redovisa sina arbeten med tidningen Globen och Världens barns pris. Förra gången han var med mig under en lektion jobbade vi med samma sak. Snacka om stiltje i undervisningen! Fast jag kan faktiskt ganska enkelt försvara varför jag varje år arbetar med Globen och barnens rättigheter, men det gör jag inte här och nu.

Det är i år tretton nominerade till Decenniets Barnrättshjälte och den 20 november, på 20-årsdagen av FN:s Barnkonvention, kommer barn jorden runt att avslöja vem som blivit deras Decenniehjälte.

8A delades för några veckor sedan in i grupper och fick i uppdrag att lära sig mera om en nominerad, landet han eller hon kommer ifrån, samt de problem som personen eller organisationen försöker eller försökte lösa. De skulle även försöka ta reda på varför de här problemen finns. De fick fria händer i val av redovisningssätt. De kunde ha gjort radio, TV-inslag, tidningar etc, men alla valde att göra bildspel. I klass 7A fick jag dock se film och lyssna på ett radioprogram, men även där var bildpresentationer det mest populära sättet att redovisa på.

Två av bildspelen höll samma klass som för ett år sedan - d v s ingen utveckling hade skett och jag är bedrövad. Bildspelen hade pliktskyldigt satts ihop, utan tanke och ordentlig bearbetning och framför allt var det brist på innehåll. Den tredje gruppen lyckades bättre och vi åhörare gavs verkligen chansen att lära oss något.

Jag vill inte hålla lektioner om hur man gör bildspel. Jag är SO-lärare och inte datorlärare och jag vill heller inte att den yrkeskategorin skall finnas, åtminstone inte på en grundskola. Men jag känner också att vi behöver utveckla arbetet med hur man gör en bra presentation. Kanske handlar det helt enkelt om att vi bör vara mer tydliga i våra instruktioner.

Presentationen i sig bedömer jag inte, det är innehållet, den visade kunskapen och förståelsen som är det viktiga för mig. Men det är nödvändigt att man kan förmedla dessa erövrade förmågor, oavsett om det sker via skrift, film, animation eller bildspel. Vi lärare är mästare på att bedöma kunskap och förståelse som visas i skrift. Vi får det lite svårare när nya former för redovisning uppstår, men det är trots det samma saker som skall bedömas. Vi får se till att bli mästare på det också!

onsdag 27 maj 2009

Stolt men inte nöjd

På konferensen Framtidens lärande frågade Joachim Thornström, Skolväskan, vad vi lärare inte längre gör i klassrummet när vi har en dator till varje elev. Vi blev lite ställda av frågan och en annan som inte är världens snabbaste i tanken, utan behöver fundera ett tag, några dagar, flera år, en evighet, innan jag kommit fram till något har nu lyckats få fram en del svar.

Jag kopierar inte.
Jag delar inte ut några papper (förutom de jag blir tilldelad av andra).
Jag skriver inte upp läxorna eller provdatum på tavlan.
Jag behöver inte lyssna på elever som med ett papper i sin darrande hand står och läser innantill om Nelson Mandela eller Dagen D.
Jag släpar inte hem elevernas arbetsböcker.
Jag är inte den ende som får läsa eller ta del av elevens arbete.
Jag behöver inte påminna elever som varit frånvarande om vad som behöver göras.
Jag har minskat ner mina genomgångar. (Utan att lägga in någon värdering om det är bra eller dåligt!)
Jag använder inte läroböcker särskilt ofta.
Jag har inte mycket telefonkontakt med föräldrarna.
Jag använder inte tid till att boka, plocka fram datorer, fördela rättvist, organisera.
Jag använder inte tid till att plocka undan datorer, låsa in i skåp, ladda.
Jag använder inte mycket av mitt gamla material. (Pärmarna på min arbetsplats står dock prydligt uppradade, otåligt väntande. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem och deras innehåll.)
Jag dubbelbokför inte elevomdömen.
Jag använder inte videoapparaten.
Jag använder inte OH-apparaten.
Jag använder inte DVD-spelaren.
Jag går inte genom hela skolan för att informera en kollega om något.
Jag behöver inte släpa på tunga böcker.

Jag återkommer när jag tänkt lite till, men det kan å andra sidan dröja flera år.

tisdag 26 maj 2009

Som tåg av längtan

Huvudet är fullt av nya tankar och idéer. På tåget hem från Stockholm och konferensen Framtidens lärande försökte jag sortera och göra något av dem. Det lyckades sådär och därför kommer det här inlägget långt senare än vad det var tänkt och tankarna är trots det fortfarande osorterade.

I de spännande, forna fabrikslokalerna befann sig redan frälsta, från skolor och kommuner som kommit en bra bit på vägen, mot framtidens lärande. Vi fick bekräftelse på det vi redan visste, men fick självklart även nya intryck och idéer. Bara alla möten med engagerade människor berikar.

Jag lyssnade till professorer och andra kloka som sade det jag inbillar mig att jag länge tänkt, men inte lyckats uttrycka. Jag förstod helt plötsligt hur skollokalerna borde se ut. Jag förstod hur min undervisning borde vara. Jag lyssnade på politiker utan visioner, där eleverna i panelen visade på större klokskap och fler insikter än de som kunde förväntas inneha visionerna. Den enda som hade ett uns av visioner, som jag uppfattade det, var från ett parti som idag inte behöver ta ansvaret och då är det enkelt. Under åren av större makt mäktade man inte med att genomföra det han idag pratade om. Vi har en skolminister som inte bryr sig om att det är stor skillnad mellan friskolor och kommunala skolor beträffande datortäthet. Samme man tycker heller inte att eleverna i den svenska skolan skall söka information på nätet. När jag tittade in i hans kalender hade han inga åtaganden under tisdagen. Jag förstår att han är en strängt upptagen man med många som rycker i honom, men det hade varit bra för honom att vara med på konferensen.

Jonas Hällebrand var dock där och jag kunde äntligen tacka honom för allt stöd han ger på min blogg och för allt klokt han skriver på sin egen.

måndag 18 maj 2009

Godis är gott

Jag var i Halmstad i förra veckan. De som går distanskursen Media, kommunikation och IT som ett verktyg i pedagogisk verksamhet skulle få chansen att träffa mig live och höra mig redogöra för uppgiften som jag ansvarar för. När jag berättar om mig själv och vad jag jobbar med händer det att jag nämner en-till-en-projektet, bara sådär i förbifarten. Sedan är samtalet igång och jag får på övertid informera om det jag egentligen var där för.

De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.

Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.

lördag 9 maj 2009

Meningslöst motstånd

Jag var i Halmstad i förra veckan. De som går distanskursen Media, kommunikation och IT som ett verktyg i pedagogisk verksamhet skulle få chansen att träffa mig live och höra mig redogöra för uppgiften som jag ansvarar för. När jag berättar om mig själv och vad jag jobbar med händer det att jag nämner en-till-en-projektet, bara sådär i förbifarten. Sedan är samtalet igång och jag får på övertid informera om det jag egentligen var där för.

De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.

Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.

onsdag 6 maj 2009

Dur och moll om vartannat

Tyst tangentsmatter
Producering av bloggar
Slipper fylld mejlbox

Eleverna gör egna hemsidor i iWeb. Första steget är att presentera sig själv och skapa en blogg. Jag ger tips vad de kan skriva om, men styr just nu inte speciellt mycket. Jag vill bara att de kommer igång och bekantar sig med programmet och formatet. Så småningom kommer jag att precisera ämnesinnehållet, tror jag.

Min tanke är att eleverna skall lägga sina arbeten på sin sida. Nu skickar de dem till mig och min brevlåda på First Class blir överfylld och stressar mig.

Varje elev skall snart få skapa en läsblogg i iWeb, där de systematiskt arbetar med och skriver om boken de läser på morgonsamlingarna. Jag har haft svårt att få fart på bokarbetet, det har blivit pliktskyldiga bokrecensioner och i bästa fall bra muntliga bokpresentationer, men nu hoppas jag att det här förändrar och förbättrar.

Just nu kan bara inloggade på Falkenbergs en-till-en-nät komma in på elevernas sidor, men det kanske är bra. Det är ganska tydligt att en del elever är lite rädda för att lägga ut sina skolarbeten. Jag är dock övertygad om att vi får helt andra resultat av arbetet om skaran av läsare eller åhörare blir större. Alltför ofta har eleven gjort ett arbete som sedan endast läraren fått läsa - nu finns alla möjligheter till publikrekord.

Det negativa med det lokala nätet är att jag måste sitta på skolan för att läsa elevernas alster. Det fina med FC och andra digitala kommunikations- och informationssystem är att man inte blir lokalbunden, men jag vill prova det här ändå.

Efterarbete
Elevbloggar blir lästa
Kvar i skolans rum