lördag 27 mars 2010

Oh, vilken härlig da'

Klass 9A har en Ning tillsammans. Där kan vi t ex föra diskussioner i forumet. Idag handlar det om moraliska dilemman och andra världskriget. Övningarna har jag hämtat från Bonnier Utbildning och materialet SO Direkt - Kunskapsspel. Igår kväll skrev jag in berättelsens inledning och valalternativen på forumet. Nu läser jag fortsättningen på berättelsen högt. Vi förflyttar oss till Tyskland och året är 1937.
Du är 13 år och du lever i Nazi-Tyskland. Hitler är landets ledare sedan fyra år. I din skolklass och bland dina vänner finns det många som gått med i Hitlerjugend. Men inte du, ännu...


Varje elev svarar på mitt inlägg, redogör för sitt val och motiverar sitt ställningstagande. William var inne på Ning:en igår kväll och gjorde uppgiften redan då. Han hade inte hört berättelsen men gjorde ändå övningen på ett fullödigt sätt. Ibland bubblar även en ärrad lärare inombords av glädje.

Eleverna läser varandras svar. Jag läser elevernas svar. Jag är precis på väg att be dem att kommentera en kamrats inlägg då Tom frågar om han får göra just det. Jag blir både glad och ledsen över frågan. Glad för att han själv vill ta uppgiften till en annan nivå. Glad för att han ger mig tillfälle att prata om att berömma, ge respons, tvingas in i nya tankebanor, publikökning, konfrontering av tankar, tankeutbyte etc. Samtidigt blir jag ledsen över att han känner sig tvungen att ställa frågan. Vad får honom att tro att jag inte skulle tycka att det var ok? Har han för evigt blivit skolskadad?

Det är helt tyst i klassrummet. Bara tangentsmatter hörs. Ändå pågår heta diskussioner. Kunskapsdelande. Tankeutbyte. Min insats är minimal, men utfallet blir maximalt.

Oh, vilken härlig da' (Ted Gärdestad)

onsdag 10 mars 2010

Gruvan

En svettdroppe lämnar nästippen och landar på marken. En köande droppe tar den lediga platsen. Min skjorta är blöt. I den trånga orten är det svårt att röra sig. Det är svart bakom mig. Pannlampans sken flödar över den skrovliga väggen. Mina muskler spelar i ljuset. Jag fyller vagnarna med malm, borthuggen från den hårda, våta väggen. Jag svingar min hacka, men får inte riktigt utrymme och kraften blir därefter. Snart ringer klockan och jag får återigen se dagens ljus. Fötterna står ständigt i det blöta. Händerna värker och jag sätter mig ner på huk en stund och försöker att få igång mina fingrar.

Jag skriver omdömen på Unikum. Någon gång har jag hört Jan Björklund säga att lärarnas administrativa arbete skall minska och de orden ekar i bergets innandöme. Mina egna ord har förlorat i värde, eleven får färdigproducerade fraser. Formella formuleringar. Det är opersonligt, det är platt. Jag beskriver hur det går, men jag berömmer mindre och mindre. Jag lyfter alltmer sällan blicken. Jag bedömer bara det rent skol- och ämnesmässiga. Allt annat kommer i skymundan. Jag ägnar överhuvudtaget alltför mycket av min tid åt att skriva omdömen. Bedömningshysterin rasar i gruvschaktet.

Jag fortsätter att slå mot bergväggen men lyckas bara slå loss flisor. Det är ett evighetsarbete, jag ser inget slut. Mina armar är slutkörda, mina fingrar skriker efter vila och ögonen längtar till dagsljuset.

På väg upp ser jag ord som mallar och matriser, enkelhet och tydlighet insprängda i de fuktiga väggarna. Ljuset ökar för varje meter som hissen lyfter mig.

Gruvan (Ulf Stureson)

Konfettiregn

Jag är väl, lindrigt sagt, inte den mest lästa bloggaren i Sverige, men jag är väldigt glad för att det finns personer som faktiskt tar sig tid att både läsa och kommentera mina tankar.
Några av mina inlägg har givit mer respons än andra. Det inlägg (Stolt men inte nöjd) som i flest sammanhang använts av andra handlar om sådant som jag, sedan en-till-en, inte längre gör i min gärning som lärare. Det känns lite trist att bli ihågkommen som en arbetsskygg individ och därför tänkte jag lista annat som händer när jag och mina elever har tillgång till varsin dator.

Jag försöker att skapa en ny typ av elevuppgifter.
Jag försöker förändra min undervisning.
Jag försöker utveckla min undervisning.
Jag funderar mycket på vad kunskap är.
Jag funderar mycket på vilken kunskap vi behöver idag och imorgon.
Jag funderar mycket på min elevsyn.
Jag har utökat mitt kontaktnät.
Jag har numera kollegor runtom i hela Sverige.
Jag upptäcker att jag delar tankar och funderingar med andra.
Jag märker att det finns underbart kloka och härligt engagerade människor på min egen skola och på skolorna runtom i landet.
Jag får lätt kontakt med föräldrar och elever.
Jag får respons på det jag tycker och tänker.
Jag kan lätt kommunicera med mitt arbetslag, elever och föräldrar.
Jag får nästan oändliga möjligheter att variera sätten för eleven att skaffa sig kunskap på.
Jag får nästan obegränsade möjligheter att variera sätten för eleven att presentera sin kunskap på.
Jag som lärare får nästan obegränsade möjligheter att genomföra lektioner på.
Jag får fler utmaningar.
Jag tror att jag utvecklas.

fredag 5 mars 2010

Vad skall du bli?

Mina elever i år 8 är på PRAO. De är ute i två veckor och jag borde hinna med en himla massa, men jag blir bara stressad och utför mindre än vanligt. Det är åtminstone så jag upplever det.
Jag har besökt en del av eleverna på arbetsplatserna. Det är spännande att se dem i en annan miljö, i ett annat sammanhang.

I förkortad version ser deras PRAO-uppgift från mig ut så här:

Du skall presentera företaget/arbetsplatsen som du gör din PRAO på.
Du väljer själv hur du skall presentera företaget/arbetsplatsen, men du skall tänka att du både skall berätta OM och FÖR stället du har varit på. Det kan t ex innebära att företaget skulle kunna använda din presentation till att berätta om sin verksamhet för andra. Det betyder även att det du gör skall vara publicerbart på nätet.