Huvudet är fullt av nya tankar och idéer. På tåget hem från Stockholm och konferensen Framtidens lärande försökte jag sortera och göra något av dem. Det lyckades sådär och därför kommer det här inlägget långt senare än vad det var tänkt och tankarna är trots det fortfarande osorterade.
I de spännande, forna fabrikslokalerna befann sig redan frälsta, från skolor och kommuner som kommit en bra bit på vägen, mot framtidens lärande. Vi fick bekräftelse på det vi redan visste, men fick självklart även nya intryck och idéer. Bara alla möten med engagerade människor berikar.
Jag lyssnade till professorer och andra kloka som sade det jag inbillar mig att jag länge tänkt, men inte lyckats uttrycka. Jag förstod helt plötsligt hur skollokalerna borde se ut. Jag förstod hur min undervisning borde vara. Jag lyssnade på politiker utan visioner, där eleverna i panelen visade på större klokskap och fler insikter än de som kunde förväntas inneha visionerna. Den enda som hade ett uns av visioner, som jag uppfattade det, var från ett parti som idag inte behöver ta ansvaret och då är det enkelt. Under åren av större makt mäktade man inte med att genomföra det han idag pratade om. Vi har en skolminister som inte bryr sig om att det är stor skillnad mellan friskolor och kommunala skolor beträffande datortäthet. Samme man tycker heller inte att eleverna i den svenska skolan skall söka information på nätet. När jag tittade in i hans kalender hade han inga åtaganden under tisdagen. Jag förstår att han är en strängt upptagen man med många som rycker i honom, men det hade varit bra för honom att vara med på konferensen.
Jonas Hällebrand var dock där och jag kunde äntligen tacka honom för allt stöd han ger på min blogg och för allt klokt han skriver på sin egen.
tisdag 26 maj 2009
måndag 18 maj 2009
Godis är gott
Jag var i Halmstad i förra veckan. De som går distanskursen Media, kommunikation och IT som ett verktyg i pedagogisk verksamhet skulle få chansen att träffa mig live och höra mig redogöra för uppgiften som jag ansvarar för. När jag berättar om mig själv och vad jag jobbar med händer det att jag nämner en-till-en-projektet, bara sådär i förbifarten. Sedan är samtalet igång och jag får på övertid informera om det jag egentligen var där för.
De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.
Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.
De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.
Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.
lördag 9 maj 2009
Meningslöst motstånd
Jag var i Halmstad i förra veckan. De som går distanskursen Media, kommunikation och IT som ett verktyg i pedagogisk verksamhet skulle få chansen att träffa mig live och höra mig redogöra för uppgiften som jag ansvarar för. När jag berättar om mig själv och vad jag jobbar med händer det att jag nämner en-till-en-projektet, bara sådär i förbifarten. Sedan är samtalet igång och jag får på övertid informera om det jag egentligen var där för.
De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.
Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.
De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.
Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.
onsdag 6 maj 2009
Dur och moll om vartannat
Tyst tangentsmatter
Producering av bloggar
Slipper fylld mejlbox
Eleverna gör egna hemsidor i iWeb. Första steget är att presentera sig själv och skapa en blogg. Jag ger tips vad de kan skriva om, men styr just nu inte speciellt mycket. Jag vill bara att de kommer igång och bekantar sig med programmet och formatet. Så småningom kommer jag att precisera ämnesinnehållet, tror jag.
Min tanke är att eleverna skall lägga sina arbeten på sin sida. Nu skickar de dem till mig och min brevlåda på First Class blir överfylld och stressar mig.
Varje elev skall snart få skapa en läsblogg i iWeb, där de systematiskt arbetar med och skriver om boken de läser på morgonsamlingarna. Jag har haft svårt att få fart på bokarbetet, det har blivit pliktskyldiga bokrecensioner och i bästa fall bra muntliga bokpresentationer, men nu hoppas jag att det här förändrar och förbättrar.
Just nu kan bara inloggade på Falkenbergs en-till-en-nät komma in på elevernas sidor, men det kanske är bra. Det är ganska tydligt att en del elever är lite rädda för att lägga ut sina skolarbeten. Jag är dock övertygad om att vi får helt andra resultat av arbetet om skaran av läsare eller åhörare blir större. Alltför ofta har eleven gjort ett arbete som sedan endast läraren fått läsa - nu finns alla möjligheter till publikrekord.
Det negativa med det lokala nätet är att jag måste sitta på skolan för att läsa elevernas alster. Det fina med FC och andra digitala kommunikations- och informationssystem är att man inte blir lokalbunden, men jag vill prova det här ändå.
Efterarbete
Elevbloggar blir lästa
Kvar i skolans rum
Producering av bloggar
Slipper fylld mejlbox
Eleverna gör egna hemsidor i iWeb. Första steget är att presentera sig själv och skapa en blogg. Jag ger tips vad de kan skriva om, men styr just nu inte speciellt mycket. Jag vill bara att de kommer igång och bekantar sig med programmet och formatet. Så småningom kommer jag att precisera ämnesinnehållet, tror jag.
Min tanke är att eleverna skall lägga sina arbeten på sin sida. Nu skickar de dem till mig och min brevlåda på First Class blir överfylld och stressar mig.
Varje elev skall snart få skapa en läsblogg i iWeb, där de systematiskt arbetar med och skriver om boken de läser på morgonsamlingarna. Jag har haft svårt att få fart på bokarbetet, det har blivit pliktskyldiga bokrecensioner och i bästa fall bra muntliga bokpresentationer, men nu hoppas jag att det här förändrar och förbättrar.
Just nu kan bara inloggade på Falkenbergs en-till-en-nät komma in på elevernas sidor, men det kanske är bra. Det är ganska tydligt att en del elever är lite rädda för att lägga ut sina skolarbeten. Jag är dock övertygad om att vi får helt andra resultat av arbetet om skaran av läsare eller åhörare blir större. Alltför ofta har eleven gjort ett arbete som sedan endast läraren fått läsa - nu finns alla möjligheter till publikrekord.
Det negativa med det lokala nätet är att jag måste sitta på skolan för att läsa elevernas alster. Det fina med FC och andra digitala kommunikations- och informationssystem är att man inte blir lokalbunden, men jag vill prova det här ändå.
Efterarbete
Elevbloggar blir lästa
Kvar i skolans rum
söndag 26 april 2009
Hallelujah
De lila väggarna pressar mig, trycker på och skapar en klaustrofobisk känsla. Jag har skrivit om Falkenbergs Stadsbios färgsättning förr och jag tror till och med att självaste Kjerstin Dellert har kommenterat de lite märkliga färgvalen vid ett framträdande i salongen. Det är trångt i både bildlig och bokstavlig mening, de röda biograffåtöljerna slukar ca 270 besökare från alla håll och kanter i Sverige. Det är inte många tomma platser. Framme vid scen öppnar dock Fredrik Höper, Kristina Björn och Thorbjörn Larsson upp sinnena, trycker tillbaka väggarna, kanske rent utav river dem. När de talar blir jag oändligt stolt över vad de, vi och alla medarbetare på skolorna faktiskt har åstadkommit. Det är samma känsla varenda gång men idag är stoltheten starkare än någonsin, av någon anledning jag ännu inte kommit på. Jag har tidigare skrivit om stoltheten jag kände när Martin Tallvid beskrev vårt arbete och att det är lätt att bli van vid vardagen och datorn är för oss vardag numera. Att få höra om projektet får mig att inse att vår vardag kan vara lite annorlunda mot andras.
De tre berättar hela historien om bakgrunden och förutsättningarna för en-till-en-projektet och det är en glädje att lyssna till dem och jag hoppas att det upplevs så även för alla icke inblandade. Det låter så, skratten är många, det är rappt i replikerna utan att budskapet försvinner. Jag inser i skrivande stund att jag låter alldeles frälst och ibland får jag faktiskt känslan av att jag befinner mig på ett väckelsemöte. Jag är fullt medveten om att jag inte skriver med kritiska ögon, men det får jag överlåta åt Martin Tallvid, forskaren som följer projektet. Jag försöker bara förmedla min känsla och det är glädje, det är stolthet, det är självförtroende.
Jag själv intar scenen timmen innan lunch och skall tillsammans med Lena Carlsson och elever från tre skolor svara på frågor från auditoriet under Ove Lidströms ledning. Morgonens uppmaning från sambon - Bli inte för exalterad! Bli inte för engagerad! ringer i öronen men antagligen på grund av headsetet sker något och de goda råden slutar att ringa.
Lena och eleverna ransonerar orden, väger dem på guldvåg och säger enbart kloka saker. Jag säger så mycket som möjligt när jag får chansen och hoppas att någon mening blir meningsfull.
Jag sitter på en scen, tillsammans med två av mina elever ur klass 8A, Dorontina och Tom. Vi pratar tillsammans om hur en-till-en-projektet har påverkat undervisningen på Skogstorpsskolan. Det är en ynnest att få vara med eleverna på det här sättet. Det får effekter för allt det andra arbetet. Många elever har medverkat genom de snart två åren. I en annan sal sitter två av mina elever ur klass 7A och väntar på att de rosenröda biofåtöljerna skall släppa sitt grepp om åhörarna. Jesper och Tanja sitter säkert och jobbar med Sweet Home 3D och skapar sina egna lägenheter. Klassen och Håkan Pihl har för resten av terminen skippat matematikboken för mer praktisk matte. De arbetar kanske även med iWeb och producerandet av en egen hemsida, med blogg och annat smått och gott. Den sidan kommer bara att kunna besökas av personer inne i kommunens en-till-en-nät, men det är i alla fall en början (jag återkommer om det arbetet i senare inlägg). Jesper finslipar säkert på sitt bildspel om sin resa till Thailand som skall visas för klassen på tisdag. Men först skall jag prata färdigt i salongen.
Efter dagens slut, efter en kopp kaffe och en mazarin står några av de inblandade och pustar ut och försöker sammanfatta intrycken. Jag tar mig fram till Kristina, Thorbjörn och Fredrik och berömmer framträdandet. Idag var de tre bättre än någonsin! Jag beklagar att Fredrik har bestämt sig för att byta jobb och kommun och det är bara att gratulera Varberg till en mycket viktig värvning. Det är enkelt att konstatera att Fredriks arbete, tankar och visioner har gett avtryck i verksamheten för lång tid framåt.
Idag är det mycket ryggdunkande och jag ber utomstående om ursäkt för det, men jag tycker faktiskt att det vi gör är fantastiskt bra, men jag hoppas innerligt att det så småningom blir en självklarhet för alla elever, i hela Sverige.
På väg ut från byggnaden passerar jag en spegel. Jag ger lite beröm åt mannen i spegeln, han skötte sig ganska bra han också.
De tre berättar hela historien om bakgrunden och förutsättningarna för en-till-en-projektet och det är en glädje att lyssna till dem och jag hoppas att det upplevs så även för alla icke inblandade. Det låter så, skratten är många, det är rappt i replikerna utan att budskapet försvinner. Jag inser i skrivande stund att jag låter alldeles frälst och ibland får jag faktiskt känslan av att jag befinner mig på ett väckelsemöte. Jag är fullt medveten om att jag inte skriver med kritiska ögon, men det får jag överlåta åt Martin Tallvid, forskaren som följer projektet. Jag försöker bara förmedla min känsla och det är glädje, det är stolthet, det är självförtroende.
Jag själv intar scenen timmen innan lunch och skall tillsammans med Lena Carlsson och elever från tre skolor svara på frågor från auditoriet under Ove Lidströms ledning. Morgonens uppmaning från sambon - Bli inte för exalterad! Bli inte för engagerad! ringer i öronen men antagligen på grund av headsetet sker något och de goda råden slutar att ringa.
Lena och eleverna ransonerar orden, väger dem på guldvåg och säger enbart kloka saker. Jag säger så mycket som möjligt när jag får chansen och hoppas att någon mening blir meningsfull.
Jag sitter på en scen, tillsammans med två av mina elever ur klass 8A, Dorontina och Tom. Vi pratar tillsammans om hur en-till-en-projektet har påverkat undervisningen på Skogstorpsskolan. Det är en ynnest att få vara med eleverna på det här sättet. Det får effekter för allt det andra arbetet. Många elever har medverkat genom de snart två åren. I en annan sal sitter två av mina elever ur klass 7A och väntar på att de rosenröda biofåtöljerna skall släppa sitt grepp om åhörarna. Jesper och Tanja sitter säkert och jobbar med Sweet Home 3D och skapar sina egna lägenheter. Klassen och Håkan Pihl har för resten av terminen skippat matematikboken för mer praktisk matte. De arbetar kanske även med iWeb och producerandet av en egen hemsida, med blogg och annat smått och gott. Den sidan kommer bara att kunna besökas av personer inne i kommunens en-till-en-nät, men det är i alla fall en början (jag återkommer om det arbetet i senare inlägg). Jesper finslipar säkert på sitt bildspel om sin resa till Thailand som skall visas för klassen på tisdag. Men först skall jag prata färdigt i salongen.
Efter dagens slut, efter en kopp kaffe och en mazarin står några av de inblandade och pustar ut och försöker sammanfatta intrycken. Jag tar mig fram till Kristina, Thorbjörn och Fredrik och berömmer framträdandet. Idag var de tre bättre än någonsin! Jag beklagar att Fredrik har bestämt sig för att byta jobb och kommun och det är bara att gratulera Varberg till en mycket viktig värvning. Det är enkelt att konstatera att Fredriks arbete, tankar och visioner har gett avtryck i verksamheten för lång tid framåt.
Idag är det mycket ryggdunkande och jag ber utomstående om ursäkt för det, men jag tycker faktiskt att det vi gör är fantastiskt bra, men jag hoppas innerligt att det så småningom blir en självklarhet för alla elever, i hela Sverige.
På väg ut från byggnaden passerar jag en spegel. Jag ger lite beröm åt mannen i spegeln, han skötte sig ganska bra han också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)