Om jag väntar för länge med att skriva, skapas nästan oöverstigliga hinder. Jag tror att terminens första inlägg måste vara otäckt genomtänkt och välskrivet. Kanske det bästa jag någonsin skrivit. Jag har ju haft så lång tid på mig att fundera och formulera. Men låt mig bara publicera mitt första alster för hösten, utan några krav på att det skall vara klokt eller provocerande.
Det har i sommar varit en hel del skriverier i Hallands Nyheter om en-till-en-projektet. Satsningen på elevdatorer väcker fortfarande debatt.
Vi borde kanske inte slagit så hårt på trummorna. Låtit pukorna stå tysta. Det var kanske ett misstag att bjuda in andra kommuner till Falkenberg för att berätta om våra erfarenheter från en-till-en-projektet. Det var kanske ett ännu större misstag att ta emot priset som årets IT-kommun. Det vi gör i Falkenberg och i många andra kommuner numera, är inget speciellt. Vi bara gör det självklara. Vi försöker ha en modern skola, en skola i tiden, en skola som använder den teknik som de flesta numera använder i hem och annorstädes. Det är inget märkvärdigt med det. Det motsatta hade varit märkligt.
torsdag 2 september 2010
söndag 23 maj 2010
Upp, upp, upp, ner
Fick börja med att blåsa bort damm och spindelnät på min bloggsida. Det är hemskt vad snabbt det förfaller när man inte håller efter.
Om du inte skulle känna till det så jobbar jag på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Jag är SO-lärare på 6-9-delen. Eleverna i år 7-9 har egna datorer och så har det varit sedan hösten 2007. Då hade jag en sexa och fick uppleva hur det kan vara att arbeta både i en datortät och i en datorotät värld. Nu är det dags igen. Till hösten har jag hand om SO:n i klass 6A. Mina sexor från 2007 har växt upp (nåja!) och börjar i höst sitt sista läsår på skolan.
I sexan finns fyra till fem bärbara datorer att använda i klassrummet. Är jag på humör kan jag låna ut min egen.
Jag ser återigen fram emot att inför varje lektion plocka fram datorerna ur säkerhetsskåpet, se till att få med laddarna och sedan organisera fördelningen.
Jag ser fram emot att återigen få styra min kosa till kopieringsrummet, knappa in den fem-siffriga koden och mata ut klassuppsättningar av meningsfulla uppgifter.
Dubbelsidigt, häftklamrar, pappersstopp, tonerpåfyllning, felsökning, köande, väntande.
Jag ser fram emot att återigen finna kopieringsapparaten vilt blinkande, med ett fel som en kollega missat att åtgärda. Man öppnar luckor som i december. Felsökning som inte leder till någon lösning. När man stänger sista luckan verkar det ändå fungera. A4-ark matas ut igen. Oro för att felet när som helst skall återuppstå. Lättnad när allt fungerar.
Jag ser fram emot att återigen behöva ha koll på listorna över elevernas koder, till t ex First Class, Unikum och till servern.
Jag ser fram emot att återigen be eleverna som haft förmånen att använda datorerna, att spara sina arbeten på sitt konto så att det inte spelar någon roll vilken dator de har nästa gång. Nästa gång kan bli om någon vecka. Men de kan åtminstone fortsätta sitt arbete vid sin dator hemma. Om nu inte syskonen behöver datorn för skolarbete.
Jag ser fram emot att återigen samla ihop datorerna, laddarna och balansera vägen bort mot säkerhetsskåpet. Två dörrar skall passeras, nycklar skall fiskas upp och koden till skåpet kommas ihåg.
Jag ser fram emot att upprepa procedurerna nästa lektion.
Jag ser fram emot att vända åter till kopieringsrummet för att komplettera eftersom en handfull elever hade slarvat bort sitt papper från förra gången.
Det skall givetvis bli hur kul som helst att möta en ny grupp av förväntansfulla och nyfikna elever. Som lärare får man vara med om en spännande tid i barnets liv. På de fyra åren händer mycket och vi åker tillsammans i en av de häftigaste delarna av livets berg-och dalbana.
Det kan säkert också vara nyttigt att få känna på hur det fortfarande kan vara på många håll i landets skolor. Jag sätter fötterna i andras innetofflor för att få en förståelse för lärares vardag i kommuner där de ännu inte förstått vilken tid vi lever i.
Det nya blir efter ett tag vardag. Hemmablindheten sätter in. En-till-en blir inget speciellt, utan en självklarhet och man reflekterar inte längre över hur bra man har det. Datorer i skolan skall inte vara något speciellt, så utvecklingen är helt normal och naturlig. Men jag intalar mig själv ändå att det är bra att jag återigen får uppleva hur det var en gång i tiden - för att tillåta mig att njuta mera av nutiden, eller hur jag nu menar?!
Upp, upp, upp, ner (Bob Hund)
Om du inte skulle känna till det så jobbar jag på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Jag är SO-lärare på 6-9-delen. Eleverna i år 7-9 har egna datorer och så har det varit sedan hösten 2007. Då hade jag en sexa och fick uppleva hur det kan vara att arbeta både i en datortät och i en datorotät värld. Nu är det dags igen. Till hösten har jag hand om SO:n i klass 6A. Mina sexor från 2007 har växt upp (nåja!) och börjar i höst sitt sista läsår på skolan.
I sexan finns fyra till fem bärbara datorer att använda i klassrummet. Är jag på humör kan jag låna ut min egen.
Jag ser återigen fram emot att inför varje lektion plocka fram datorerna ur säkerhetsskåpet, se till att få med laddarna och sedan organisera fördelningen.
Jag ser fram emot att återigen få styra min kosa till kopieringsrummet, knappa in den fem-siffriga koden och mata ut klassuppsättningar av meningsfulla uppgifter.
Dubbelsidigt, häftklamrar, pappersstopp, tonerpåfyllning, felsökning, köande, väntande.
Jag ser fram emot att återigen finna kopieringsapparaten vilt blinkande, med ett fel som en kollega missat att åtgärda. Man öppnar luckor som i december. Felsökning som inte leder till någon lösning. När man stänger sista luckan verkar det ändå fungera. A4-ark matas ut igen. Oro för att felet när som helst skall återuppstå. Lättnad när allt fungerar.
Jag ser fram emot att återigen behöva ha koll på listorna över elevernas koder, till t ex First Class, Unikum och till servern.
Jag ser fram emot att återigen be eleverna som haft förmånen att använda datorerna, att spara sina arbeten på sitt konto så att det inte spelar någon roll vilken dator de har nästa gång. Nästa gång kan bli om någon vecka. Men de kan åtminstone fortsätta sitt arbete vid sin dator hemma. Om nu inte syskonen behöver datorn för skolarbete.
Jag ser fram emot att återigen samla ihop datorerna, laddarna och balansera vägen bort mot säkerhetsskåpet. Två dörrar skall passeras, nycklar skall fiskas upp och koden till skåpet kommas ihåg.
Jag ser fram emot att upprepa procedurerna nästa lektion.
Jag ser fram emot att vända åter till kopieringsrummet för att komplettera eftersom en handfull elever hade slarvat bort sitt papper från förra gången.
Det skall givetvis bli hur kul som helst att möta en ny grupp av förväntansfulla och nyfikna elever. Som lärare får man vara med om en spännande tid i barnets liv. På de fyra åren händer mycket och vi åker tillsammans i en av de häftigaste delarna av livets berg-och dalbana.
Det kan säkert också vara nyttigt att få känna på hur det fortfarande kan vara på många håll i landets skolor. Jag sätter fötterna i andras innetofflor för att få en förståelse för lärares vardag i kommuner där de ännu inte förstått vilken tid vi lever i.
Det nya blir efter ett tag vardag. Hemmablindheten sätter in. En-till-en blir inget speciellt, utan en självklarhet och man reflekterar inte längre över hur bra man har det. Datorer i skolan skall inte vara något speciellt, så utvecklingen är helt normal och naturlig. Men jag intalar mig själv ändå att det är bra att jag återigen får uppleva hur det var en gång i tiden - för att tillåta mig att njuta mera av nutiden, eller hur jag nu menar?!
Upp, upp, upp, ner (Bob Hund)
torsdag 15 april 2010
Bli aldrig som oss, bli värre!
På onsdag välkomnar Falkenberg 202 personer som är nyfikna på hur en-till-en har fungerat. Läs mer här!
Bli aldrig som oss, bli värre! (Bob Hund)
Bli aldrig som oss, bli värre! (Bob Hund)
15 år bakåt och 15 år framåt
Idag har vi lärare större möjligheter än någonsin att frigöra oss från tid och rum. Vi kan sitta hemma och hålla kontakten med elever, föräldrar och kollegor genom informations- och kommunikationssystem som t ex First Class. Vi kan sitta hemma och skriva omdömen på digitala IUP-plattformar som t ex Unikum. Vi kan kommunicera, kunskapa och kollaborera via sociala plattformar som t ex Facebook och Ning eller genom gemensamma dokument som t ex Google Docs.
Vi diskuterar hur vi med hjälp av den digitala tekniken kan tänka nytt kring hur vi kan arbeta med eleverna. Vi funderar på om vi kan se annorlunda på skolrummet och tiden vi tillbringar där. Vi funderar på hur en skola kan se ut som inte alltid nödvändigtvis behöver bestå av fysiska rum. Vi funderar över tid som rutas in av ett schema och om det skulle kunna vara på något annat sätt. Därför känns SKL:s tankar om tid och rum märkligt omoderna.
15 år bakåt och 15 år framåt (Bob Hund)
Vi diskuterar hur vi med hjälp av den digitala tekniken kan tänka nytt kring hur vi kan arbeta med eleverna. Vi funderar på om vi kan se annorlunda på skolrummet och tiden vi tillbringar där. Vi funderar på hur en skola kan se ut som inte alltid nödvändigtvis behöver bestå av fysiska rum. Vi funderar över tid som rutas in av ett schema och om det skulle kunna vara på något annat sätt. Därför känns SKL:s tankar om tid och rum märkligt omoderna.
15 år bakåt och 15 år framåt (Bob Hund)
onsdag 14 april 2010
Utan att fråga
Majid och William är två besvärliga elever i nian. Riktigt besvärliga. Härligt besvärliga. De ifrågasätter. De undrar om inte Sjuårskriget, som utspelades redan på 1700-talet, borde räknas som det allra första världskriget. De undrar varför vi inte räknar år 1937 som starten för andra världskriget, i och med det japansk-kinesiska kriget.De undrar varför vi inte läser om Kinas förluster i människoliv under kriget mot Japan. De ifrågasätter, hela tiden.
Vi tar kontakt med historiker för att få svar på våra frågor. En del frågor kan vi besvara tillsammans. Majid och William söker svar på egen hand. Deras nyfikenhet tar dem vidare. Nätet möjliggör. Ständig uppkoppling bidrar till ständig påkoppling. Deras nyfikenhet får nytt bränsle. En väg leder till en ny. Vägar korsas. Ifrågasättandet skapar kunskapande.
De tycker att de saknar kunskap. De ser sina kunskapsluckor. De har åsikter om vad vi borde ha läst mera om. Jag berättar om Sokrates och det han lär ha sagt:
När jag visar mitt inlägg för Majid och William för att få ett godkännande, ser jag två stora leenden när de läser om Sokrates tankar.
Utan att fråga (Kenta)
Vi tar kontakt med historiker för att få svar på våra frågor. En del frågor kan vi besvara tillsammans. Majid och William söker svar på egen hand. Deras nyfikenhet tar dem vidare. Nätet möjliggör. Ständig uppkoppling bidrar till ständig påkoppling. Deras nyfikenhet får nytt bränsle. En väg leder till en ny. Vägar korsas. Ifrågasättandet skapar kunskapande.
De tycker att de saknar kunskap. De ser sina kunskapsluckor. De har åsikter om vad vi borde ha läst mera om. Jag berättar om Sokrates och det han lär ha sagt:
Visast är den som vet vad han inte vet.
När jag visar mitt inlägg för Majid och William för att få ett godkännande, ser jag två stora leenden när de läser om Sokrates tankar.
Utan att fråga (Kenta)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)