När Falkenberg står som värd för en-till-en-intresserade får jag förmånen att möta engagerade och brinnande personer på olika positioner i skolornas eller kommunernas värld. Många är ivriga att komma igång med sina visioner om en modern skola som förbereder eleverna på ett bra sätt för framtiden. Förvånande många nämner den egna IT-enheten som hindret för utveckling.
Med IT-enhet menar jag den centrala avdelning i en kommun som skall sköta servicen av datorerna och eventuellt också upphandling.
I förra veckan var jag i Halmstad för att live möta de som går distanskursen IT, media och kommunikation som verktyg i pedagogisk verksamhet. Även bland dem fanns det en stor frustration över den inställning och det motstånd de upplever från IT-avdelningarna på respektive hemort. Man får inte på egen hand lägga in t ex audacity, har barnen tagit kort skall bilderna skickas in till en central server för att sedan sändas tillbaks till den lokala datorn. Hela processen tar över 20 minuter. Ett arbetslag tröttnade på att vänta på att få en skrivare installerad och ordnade det på egen hand. Allt fungerade alldeles utmärkt. Ajabaja! Det fick man inte göra. Det skulle någon gudomlig makt göra. Nu fungerar det inte lika bra längre.
Man kan fråga sig vem som är till för vem?
Jag försöker få mina elever att undvika generaliseringar och schabloner, men ibland underlättar det vår förståelse för omvärlden. Jag har för mig att Tage Danielsson har skrivit om detta och utan facit tror jag att texten är ungefär: Om Nils Andersson är enbent följer därav att även Rune Andersson är enbent, eftersom alla anderssöner är enbenta. Titta bara på en sån som Nils Andersson!
Alla kommuners IT-enheter är givetvis inte oansvariga ansvariga! Det finns många platser i Sveriges avlånga land där IT-avdelningen är väl fungerande och i samklang med användarna, men jag har mött så många förtvivlade att jag kände mig tvungen att skriva om ämnet.
Samarbetet mellan skola/lärare och IT-avdelningen måste fungera för ett lyckat resultat, men det måste vara våra behov som styr och därför är det viktigt att vi vet vad vi vill ha och varför.
Det spelar ingen som helst roll vilket system vi använder bara det fungerar, är pedagogiskt och lätt att använda. Om tekniken inte hade fungerat hos oss hade hela projektet havererat. Vilken lärare hade fortsatt att använda en teknik som bara hade krånglat? Idag har vi på Skogstorpsskolan datorer, program, nätverk och support som fungerar och det är en förutsättning för att en stor datorsatsning skall lyckas. Andra förutsättningar skriver jag om en annan gång.
fredag 28 november 2008
fredag 14 november 2008
Folk bits
I förra veckan uppmärksammade Västnytt de öppna näten på skolorna i de västsvenska kommunerna. Det är i många skolor möjligt för elever att fritt surfa på porr, nynazism och det är också enkelt att spela om pengar.
Rektorn på den besökta gymnasieskolan talade om att filtret skulle sitta i elevens huvud och inte i några blockeringar på en server. Pressad under reportaget avvek han från sina ståndpunkter och skulle se över rutinerna och eventuellt se till att blockera sidor som inte var lämpliga. Frågor som dyker upp i mitt huvud är vem på skolorna som skall avgöra vilka sidor som skall spärras? Vem skall se till att hålla spärrarna uppdaterade? Blir alla hinder en morot för de som vill ta sig förbi? Kopplingen är kanske lite väl drastisk men i DN (081119) kunde vi läsa att Iran blockerat över 5 miljoner internetsidor vars innehåll bedömts som omoraliskt och samhällsfientligt.
Jag har tidigare skrivit om filtret i huvudet (Fria vägar ut) men känner att det kan vara på sin plats att återuppta ämnet. Det är inte helt enkelt att beskriva tankegångarna och man känner att det är svårt att delge dem utan att låta fullständigt naiv och ovetande. Det är också en fråga som väcker känslor och de reportage som sändes i veckan kan få många att bli mörkrädda, men hur man hanterar den rädslan kan skilja sig. Människan har genom historien klarat sig tack vare rädslan för det okända, men många gånger har den också förhindrat möten och utveckling. Hur hanterar vi den nya värld och verklighet som internet och datorspel innebär? Hur reagerar och agerar vi?
På Kolla källan! finns en övning där man jämför två snarlika webbadresser till sidor som handlar om förintelsen. Den ena är skapad av Forum för levande historia och den andra sidan har helt andra avsändare och syften. Hur skall jag kunna använda mig av det här i undervisningen om vissa delar av internet är spärrade?
Vår värld är inte perfekt! Vi människor är inte alltid underbara! Vi förstör vår planet, vi behandlar djuren illa i många fall, vi trycker ner och utnyttjar våra medmänniskor. I vår värld är det en lönsam sysselsättning att handla med narkotika, vapen och människor. Internet avspeglar vår värld! Internet möjliggör en massa positiva företeelser, för mig är den ett fantastiskt demokratiskt verktyg som kan förändra människors livsvillkor, uppmärksamma orättvisor och missförhålladen, skapa opinion etc, men nätet möjliggör även för den mörka sidan. Om inte skolan lär eleven att hantera det här - vem skall då göra det? Om vi tar bort de mörka sidorna av mänskligheten på nätet - upphör de då att existera?
Om vi lär eleverna att vara kritiska konsumenter bör det inte vara några problem att man i skolan kan söka sidor med tvivelaktigt innehåll. Tyvärr finns de här sidorna! Tyvärr finns de här företeelserna! Är det inte bättre att vi i skolan får chansen att lyfta fram det här, diskutera och få eleverna att reagera och agera. Vi kommer inte att lyckas med alla, men jag tror att fler blir bra användare av nätet om vi i skolan ges en chans att jobba med de här frågorna och inte bara låtsas som om problemen inte finns.
Datorn och nätet ger oss förutsättningar att jobba aktivt med att diskutera etik och moral, människovärde, källkritik och annat som är en nödvändighet att kunna hantera och förhålla sig till, nu och framöver. Det är vår förbannade plikt att göra det!
Rektorn på den besökta gymnasieskolan talade om att filtret skulle sitta i elevens huvud och inte i några blockeringar på en server. Pressad under reportaget avvek han från sina ståndpunkter och skulle se över rutinerna och eventuellt se till att blockera sidor som inte var lämpliga. Frågor som dyker upp i mitt huvud är vem på skolorna som skall avgöra vilka sidor som skall spärras? Vem skall se till att hålla spärrarna uppdaterade? Blir alla hinder en morot för de som vill ta sig förbi? Kopplingen är kanske lite väl drastisk men i DN (081119) kunde vi läsa att Iran blockerat över 5 miljoner internetsidor vars innehåll bedömts som omoraliskt och samhällsfientligt.
Jag har tidigare skrivit om filtret i huvudet (Fria vägar ut) men känner att det kan vara på sin plats att återuppta ämnet. Det är inte helt enkelt att beskriva tankegångarna och man känner att det är svårt att delge dem utan att låta fullständigt naiv och ovetande. Det är också en fråga som väcker känslor och de reportage som sändes i veckan kan få många att bli mörkrädda, men hur man hanterar den rädslan kan skilja sig. Människan har genom historien klarat sig tack vare rädslan för det okända, men många gånger har den också förhindrat möten och utveckling. Hur hanterar vi den nya värld och verklighet som internet och datorspel innebär? Hur reagerar och agerar vi?
På Kolla källan! finns en övning där man jämför två snarlika webbadresser till sidor som handlar om förintelsen. Den ena är skapad av Forum för levande historia och den andra sidan har helt andra avsändare och syften. Hur skall jag kunna använda mig av det här i undervisningen om vissa delar av internet är spärrade?
Vår värld är inte perfekt! Vi människor är inte alltid underbara! Vi förstör vår planet, vi behandlar djuren illa i många fall, vi trycker ner och utnyttjar våra medmänniskor. I vår värld är det en lönsam sysselsättning att handla med narkotika, vapen och människor. Internet avspeglar vår värld! Internet möjliggör en massa positiva företeelser, för mig är den ett fantastiskt demokratiskt verktyg som kan förändra människors livsvillkor, uppmärksamma orättvisor och missförhålladen, skapa opinion etc, men nätet möjliggör även för den mörka sidan. Om inte skolan lär eleven att hantera det här - vem skall då göra det? Om vi tar bort de mörka sidorna av mänskligheten på nätet - upphör de då att existera?
Om vi lär eleverna att vara kritiska konsumenter bör det inte vara några problem att man i skolan kan söka sidor med tvivelaktigt innehåll. Tyvärr finns de här sidorna! Tyvärr finns de här företeelserna! Är det inte bättre att vi i skolan får chansen att lyfta fram det här, diskutera och få eleverna att reagera och agera. Vi kommer inte att lyckas med alla, men jag tror att fler blir bra användare av nätet om vi i skolan ges en chans att jobba med de här frågorna och inte bara låtsas som om problemen inte finns.
Datorn och nätet ger oss förutsättningar att jobba aktivt med att diskutera etik och moral, människovärde, källkritik och annat som är en nödvändighet att kunna hantera och förhålla sig till, nu och framöver. Det är vår förbannade plikt att göra det!
fredag 7 november 2008
Stoppa mig Juni (Lilla ego)
Jag märker att jag blir mer och mer egocentrerad. Det är jag, jag, jag hela tiden och när jag under veckorna funderar på vad jag skall skriva om på bloggen hamnar undertecknad ideligen i centrum (bara den meningen innehåller fem stycken jag). Det är ingen bra utveckling! Bloggandet och all uppmärksamhet har stigit mig åt huvudet! På tal om bloggen kan jag stolt meddela att jag har haft 1000 besökare på min sida. Slumpen (nyfikenheten/narcissismen) gjorde att jag själv blev den tusende. För det kommer jag att få en helårsprenumeration på tidningen MacWorld. Tackar, tackar!
Jag har fått tid från förvaltningschefen Fredrik Höper för att blogga om projektet men jag skriver mindre och mindre om det och mer och mer om mig själv. Mina dagar som anställd bloggare äro antagligen räknade!
På något märkligt sätt får jag alla uppdrag som handlar om en-till-en. Jag försöker faktiskt få andra att ta dem men på något sätt blir det ändå jag i arbetslaget som utses. De tycker väl antagligen att det är skönt att bli av med mig en stund. Det är jag som får åka iväg för att vara med på de studiebesök Kristina Björn och Fredrik Höper anordnar för att förklara och beskriva projektet, det är jag som blir intervjuad i radio och för tidningar. Det börjar bli vardagsmat för mig att bli intervjuad och mitt ego växer. Igår var Mats Wetterlundh från Radio Halland här på besök och du kan lyssna på det jag, Kaltrina Mehmedi och Jesper Carlsson sade på följande länk:
http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1441495&BroadcastDate=&IsBlock=0
Du kan läsa om Skogstorpsskolan (och mig) och en-till-en-projektet i det senaste numret av Datorn i Utbildningen och jag länkar till deras hemsida även om du inte kan läsa någon av artiklarna via nätet. Du får glatt beställa numret om du inte redan nu prenumerar på tidningen.
http://www.diu.se/nr6-08/nr6-08.asp
På tisdag kommer Andreas Rosgardt från Framtid Falkenberg hit och skall prata med mig om projektet. Tidningen ges ut av Falkenbergs Kommun så man kan säga att det är intern reklam. Eftersom jag tidigare klagat på att det lokala intresset för projektet varit svagt är hans besök positivt.
Det jag har kvar att göra är TV, men det kommer väl!
Jag har fått tid från förvaltningschefen Fredrik Höper för att blogga om projektet men jag skriver mindre och mindre om det och mer och mer om mig själv. Mina dagar som anställd bloggare äro antagligen räknade!
På något märkligt sätt får jag alla uppdrag som handlar om en-till-en. Jag försöker faktiskt få andra att ta dem men på något sätt blir det ändå jag i arbetslaget som utses. De tycker väl antagligen att det är skönt att bli av med mig en stund. Det är jag som får åka iväg för att vara med på de studiebesök Kristina Björn och Fredrik Höper anordnar för att förklara och beskriva projektet, det är jag som blir intervjuad i radio och för tidningar. Det börjar bli vardagsmat för mig att bli intervjuad och mitt ego växer. Igår var Mats Wetterlundh från Radio Halland här på besök och du kan lyssna på det jag, Kaltrina Mehmedi och Jesper Carlsson sade på följande länk:
http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1441495&BroadcastDate=&IsBlock=0
Du kan läsa om Skogstorpsskolan (och mig) och en-till-en-projektet i det senaste numret av Datorn i Utbildningen och jag länkar till deras hemsida även om du inte kan läsa någon av artiklarna via nätet. Du får glatt beställa numret om du inte redan nu prenumerar på tidningen.
http://www.diu.se/nr6-08/nr6-08.asp
På tisdag kommer Andreas Rosgardt från Framtid Falkenberg hit och skall prata med mig om projektet. Tidningen ges ut av Falkenbergs Kommun så man kan säga att det är intern reklam. Eftersom jag tidigare klagat på att det lokala intresset för projektet varit svagt är hans besök positivt.
Det jag har kvar att göra är TV, men det kommer väl!
fredag 24 oktober 2008
Vad två öron klarar
I vårt spår (den avdelning där jag arbetar) har vi regeln att om man lyssnar på musik eller har annat ljud i sin mobil eller i datorn skall man använda hörlurar. Vi tillhandahåller inte hörlurar utan det får man köpa själv eller önska sig i julklapp eller födelsedagspresent. Vi tycker att det fungerar ganska bra, att det är ett bra sätt att lära sig att ta hänsyn på och det minskar också andelen ljud i våra lokaler. Vi behöver definitivt inte mer ljud i skolan!
Om lektionen tillåter är det okej att lyssna till musik samtidigt som man arbetar och det skapar också ett lugnare klassrum.
På rasterna samlas ett antal elever (oftast killar) i klassrummet för att spela datorspel. För någon vecka sedan hade vi en stor diskussion i klass 7A kring detta. Diskussionen handlade om att det blev ganska mycket gapande och skrikande under spelets gång. De skriker ut kommandon, tillrop eller vad det nu är. Jag är ju så mossig att jag inte förstår mig på det där! Andra elever tyckte att det var jobbigt att vara inne i klassrummet när det var så gapigt (gnällspikar!). Jag höll med dem och försökte diskutera med de inblandade om att alla har rätt till klassrummet och att därinne skall det råda lugn och ro. Jag blev ännu mera mossig när jag inte kunde förstå att detta var någonting som ingick i spelandet och som var helt ofrånkomligt. Att fundera på om man tog hänsyn till andra var helt omöjligt. De som stör sig på allt gapande kan väl gå någon annanstans! Det är spännande diskussioner man får vara med om som lärare!
Det finns ett sätt att krypa närmre
stänga in sig helt med sin musik
Det går att lyssna flera gånger
den ena är den andra aldrig lik
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
(Bob Hund, Hörlurar)
Så gott som varje morgon läser vi på egen hand. Om man vill lyssna på en bok går det givetvis alldeles utmärkt och är inget som är uppseendeväckande. Många övningar, nätbaserade eller inte, är lyssningsbara och då är den rödöronskapande tingesten en nödvändighet. De som använder talsyntes behöver hörlurar. Att se nyheterna på nätet, t ex Lilla Löpsedeln eller Lilla aktuellt förutsätter också hörlurar, åtminstone i ett klassrum där andra gör annat.
Fler hörlurar åt folket alltså!
Man kan vrida vänster höger
man kan höra basen och diskant
Man kan leka med volymen
göra det hela mera intressant
(Bob Hund, Hörlurar)
I vårt arbetsrum har nio stycken lärare sina arbetsplatser. Ibland behöver man stänga ute andras diskussioner och andras spring för att få något eget gjort.
Själv sitter jag i skrivande stund tillsammans med Amy MacDonald. Hon sjunger Run för mig. Vi har skapat vårt eget lilla universum och de som vill mig något får vänligt men bestämt klappa mig på axeln. Då tar jag gärna av mig hörlurarna och deltar i den andra verkligheten.
Om lektionen tillåter är det okej att lyssna till musik samtidigt som man arbetar och det skapar också ett lugnare klassrum.
På rasterna samlas ett antal elever (oftast killar) i klassrummet för att spela datorspel. För någon vecka sedan hade vi en stor diskussion i klass 7A kring detta. Diskussionen handlade om att det blev ganska mycket gapande och skrikande under spelets gång. De skriker ut kommandon, tillrop eller vad det nu är. Jag är ju så mossig att jag inte förstår mig på det där! Andra elever tyckte att det var jobbigt att vara inne i klassrummet när det var så gapigt (gnällspikar!). Jag höll med dem och försökte diskutera med de inblandade om att alla har rätt till klassrummet och att därinne skall det råda lugn och ro. Jag blev ännu mera mossig när jag inte kunde förstå att detta var någonting som ingick i spelandet och som var helt ofrånkomligt. Att fundera på om man tog hänsyn till andra var helt omöjligt. De som stör sig på allt gapande kan väl gå någon annanstans! Det är spännande diskussioner man får vara med om som lärare!
Det finns ett sätt att krypa närmre
stänga in sig helt med sin musik
Det går att lyssna flera gånger
den ena är den andra aldrig lik
Hörlurar jag lyssnar i hörlurar
det låter så bra
(Bob Hund, Hörlurar)
Så gott som varje morgon läser vi på egen hand. Om man vill lyssna på en bok går det givetvis alldeles utmärkt och är inget som är uppseendeväckande. Många övningar, nätbaserade eller inte, är lyssningsbara och då är den rödöronskapande tingesten en nödvändighet. De som använder talsyntes behöver hörlurar. Att se nyheterna på nätet, t ex Lilla Löpsedeln eller Lilla aktuellt förutsätter också hörlurar, åtminstone i ett klassrum där andra gör annat.
Fler hörlurar åt folket alltså!
Man kan vrida vänster höger
man kan höra basen och diskant
Man kan leka med volymen
göra det hela mera intressant
(Bob Hund, Hörlurar)
I vårt arbetsrum har nio stycken lärare sina arbetsplatser. Ibland behöver man stänga ute andras diskussioner och andras spring för att få något eget gjort.
Själv sitter jag i skrivande stund tillsammans med Amy MacDonald. Hon sjunger Run för mig. Vi har skapat vårt eget lilla universum och de som vill mig något får vänligt men bestämt klappa mig på axeln. Då tar jag gärna av mig hörlurarna och deltar i den andra verkligheten.
tisdag 14 oktober 2008
Ber om ljus
I förra veckan genomfördes DN: s Nutidsorientering. Det är smärtsamt att konstatera, men min klass kommer inte att vinna i år! Jag får åka upp till Stockholm vid ett annat tillfälle. Jag förlorar återigen en femkrona till Per Brattlöf. Luckorna på svarsraderna var för många. Luckorna i nutidsvetande för stora. Förhoppningsvis kan några enstaka elever uppvisa ett bra resultat, men på det stora hela verkar medvetenheten om vad som händer i världen för liten. Men nästa år...
Jag har genom åren jobbat med Veckans Nyheter, SO-tolvan och allt vad olika sorters nutidsfrågor heter, men jag tycker inte att jag hittat de rätta formerna för att skapa fortsatt nyfikenhet och vetgirighet. Jag när en önskan om att när ny kunskap skapas, väcks nya frågor som kräver svar.
I mina bästa stunder fungerar jag själv så! Jag börjar intressera mig för en sak och upptäcker att min kunskap inte räcker till för att förstå och jag leds vidare i min jakt efter insikt tills jag hamnar någonstans jag inte räknat med från början. Men jag har på vägen blivit klokare! Eller insett att jag inte är tillräckligt klok!
De senaste veckorna har jag låtit eleverna fördjupa sig om en nyhet i veckan. De väljer och försöker hitta vägar till bra information, läser och försöker få svar på journalistens/elevens frågor (vad? var? när? vem/vilka? hur? varför?) De sammanfattar och skickar till mig. Eleverna gör det bra, men det känns ändå som om att det går att göra på andra, bättre sätt. Det jag dock kan se är att eleven lär sig att söka effektivt, får chansen att göra vettiga val, tränar sig i att sammanfatta och givetvis blir eleven lite mer medveten om vad som händer i världen. Men bara om en enda sak!
I torsdags startade jag Operation Allmänbildning (jag verkar ha snöat in på krigsmetaforer!) efter bakslaget i tisdags. Femman till min kollega kan jag stå ut med att förlora, jag kan även finna DN:s tävling oviktig som sådan, men det jag verkligen vill är att väcka eleven intresse för allt som sker runtomkring oss.
Via bildprojektorn visade jag hur man hittar till Lilla Löpsedeln och Lilla Aktuellt på SVT:s hemsida. När vi hade sett veckans avsnitt av Lilla Löpsedeln, en timma efter att det hade sänts live, visade jag SR:s hemsida och vi lyssnade till Klartext - på lätt svenska.
Så gott som varje morgon läser vi i skolan. Jag brukar även läsa högt några gånger i veckan. Hur får vi in nyhetsläsning på ett naturligt sätt? Är det bara på SO-lektionerna det skall ske?
Är mina förtvivlade försök fåfänga? Är det fruktbart att försöka fånga elevens nyfikenhet för omvärlden? Är eleven i den åldern för upptagen med en massa annat - att växa upp, gå på fotbollsträning, spela datorspel? Hur var jag själv i den åldern? Hade jag koll på vad conquistadorerna höll på med på andra sidan Atlanten, följde jag Erasmus av Rotterdam och Martin Luthers debatter om människans fria vilja eller vad som nu var aktuellt på den tiden?
På tal om Erasmus av Rotterdam skrev han i sin mest kända skrift Dårskapens lov att den inbillade visheten är den största dårskapen. I klassrummet är jag vis - det är åtminstone den fåfänga illusion jag försöker pålura eleverna. Jag har svar på varför räntan höjs, varför pyramider byggdes, hur Sverige påverkas när Volvo tvingas avskeda sina anställda, varför USA fällde atombomber över Japan etc.
Jag har märkt att detta fenomen - att försöka ge svar på alla sorters frågor, allt oftare uppträder även privat. Har någon i bekantskapskretsen en undran, är jag gärna den som skall förklara hur allt hänger ihop, trots att mina kunskaper i frågan är högst bristfälliga. Men inte hindrar det mig! Det smärtar mig att Erasmus av Rotterdam kände mig så väl!
Tack vare en-till-en-projektet har vi alla möjligheter i världen att hålla oss uppdaterade. I elevens svarta väska finns vägen ut i världen. Med hjälp av den vita datorn kan vi få världen till Skogstorpsskolan. Vi får färsk information om vad som sker runtomkring oss och jag vill hitta bra sätt att utnyttja detta!
Idag var det ett nytt försök. Jag skickade tio aktuella frågor till elevernas brevlåda och de fick en lektion på sig att leta upp de rätta svaren. De fick reda på att årets nobelpristagare i litteratur kommer från Frankrike, att Island drabbats extra hårt av den ekonomiska krisen och de fick även reda på vad monopol är för något. Det fungerade rätt bra och bredden på kunskapen blev bättre, men hur blev det på djupet?
Jag fortsätter min jakt på det perfekta sättet och nästa år skall varenda rad på DN:s Nutidsorientering vara ifylld och eleverna har direkt efter provtiden, begivit sig ut på nätet för att se om de hade alla rätt (onödigt!) och även få svar på alla de nya frågor som dykt upp.
Nästa år i Stockholm....
Jag har genom åren jobbat med Veckans Nyheter, SO-tolvan och allt vad olika sorters nutidsfrågor heter, men jag tycker inte att jag hittat de rätta formerna för att skapa fortsatt nyfikenhet och vetgirighet. Jag när en önskan om att när ny kunskap skapas, väcks nya frågor som kräver svar.
I mina bästa stunder fungerar jag själv så! Jag börjar intressera mig för en sak och upptäcker att min kunskap inte räcker till för att förstå och jag leds vidare i min jakt efter insikt tills jag hamnar någonstans jag inte räknat med från början. Men jag har på vägen blivit klokare! Eller insett att jag inte är tillräckligt klok!
De senaste veckorna har jag låtit eleverna fördjupa sig om en nyhet i veckan. De väljer och försöker hitta vägar till bra information, läser och försöker få svar på journalistens/elevens frågor (vad? var? när? vem/vilka? hur? varför?) De sammanfattar och skickar till mig. Eleverna gör det bra, men det känns ändå som om att det går att göra på andra, bättre sätt. Det jag dock kan se är att eleven lär sig att söka effektivt, får chansen att göra vettiga val, tränar sig i att sammanfatta och givetvis blir eleven lite mer medveten om vad som händer i världen. Men bara om en enda sak!
I torsdags startade jag Operation Allmänbildning (jag verkar ha snöat in på krigsmetaforer!) efter bakslaget i tisdags. Femman till min kollega kan jag stå ut med att förlora, jag kan även finna DN:s tävling oviktig som sådan, men det jag verkligen vill är att väcka eleven intresse för allt som sker runtomkring oss.
Via bildprojektorn visade jag hur man hittar till Lilla Löpsedeln och Lilla Aktuellt på SVT:s hemsida. När vi hade sett veckans avsnitt av Lilla Löpsedeln, en timma efter att det hade sänts live, visade jag SR:s hemsida och vi lyssnade till Klartext - på lätt svenska.
Så gott som varje morgon läser vi i skolan. Jag brukar även läsa högt några gånger i veckan. Hur får vi in nyhetsläsning på ett naturligt sätt? Är det bara på SO-lektionerna det skall ske?
Är mina förtvivlade försök fåfänga? Är det fruktbart att försöka fånga elevens nyfikenhet för omvärlden? Är eleven i den åldern för upptagen med en massa annat - att växa upp, gå på fotbollsträning, spela datorspel? Hur var jag själv i den åldern? Hade jag koll på vad conquistadorerna höll på med på andra sidan Atlanten, följde jag Erasmus av Rotterdam och Martin Luthers debatter om människans fria vilja eller vad som nu var aktuellt på den tiden?
På tal om Erasmus av Rotterdam skrev han i sin mest kända skrift Dårskapens lov att den inbillade visheten är den största dårskapen. I klassrummet är jag vis - det är åtminstone den fåfänga illusion jag försöker pålura eleverna. Jag har svar på varför räntan höjs, varför pyramider byggdes, hur Sverige påverkas när Volvo tvingas avskeda sina anställda, varför USA fällde atombomber över Japan etc.
Jag har märkt att detta fenomen - att försöka ge svar på alla sorters frågor, allt oftare uppträder även privat. Har någon i bekantskapskretsen en undran, är jag gärna den som skall förklara hur allt hänger ihop, trots att mina kunskaper i frågan är högst bristfälliga. Men inte hindrar det mig! Det smärtar mig att Erasmus av Rotterdam kände mig så väl!
Tack vare en-till-en-projektet har vi alla möjligheter i världen att hålla oss uppdaterade. I elevens svarta väska finns vägen ut i världen. Med hjälp av den vita datorn kan vi få världen till Skogstorpsskolan. Vi får färsk information om vad som sker runtomkring oss och jag vill hitta bra sätt att utnyttja detta!
Idag var det ett nytt försök. Jag skickade tio aktuella frågor till elevernas brevlåda och de fick en lektion på sig att leta upp de rätta svaren. De fick reda på att årets nobelpristagare i litteratur kommer från Frankrike, att Island drabbats extra hårt av den ekonomiska krisen och de fick även reda på vad monopol är för något. Det fungerade rätt bra och bredden på kunskapen blev bättre, men hur blev det på djupet?
Jag fortsätter min jakt på det perfekta sättet och nästa år skall varenda rad på DN:s Nutidsorientering vara ifylld och eleverna har direkt efter provtiden, begivit sig ut på nätet för att se om de hade alla rätt (onödigt!) och även få svar på alla de nya frågor som dykt upp.
Nästa år i Stockholm....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)