Ännu en termin har gått och projektet med en dator per elev har kommit halvvägs. Jag försöker att använda datorn i undervisningen så mycket jag kan, men hur mycket är det jag missar att göra för att jag saknar kunskap eller för att jag inte ser möjligheterna?
Jag har ännu inte kommit igång med att knyta kontakter med skolor och klasser i andra länder. Jag har ännu inte skapat en egen hemsida för mina ämnen och mina lektioner där eleverna kan gå in för att hämta information om vad som skall göras, vilka betygskriterier som gäller etc.. Jag har inte skapat en enda film för Teacher on Demand. Jag börjar bli stressad för allt jag missar att göra för att jag inte vet tillräckligt eller inte vågar.
Vi har givetvis gjort väldigt mycket annat, men när man nu får förmånen att få jobba på en skola där varje elev från år 7 till 9 har en egen dator vill man utnyttja möjligheterna fullt ut. Men möjligheterna är också så otroligt många att det är lätt att bli uppjagad.
Det är kanske viktigt att klargöra att jag är SO-lärare och inte datorlärare. Vi har ingen datorlärare på Skogstorpsskolan och kommer förhoppningsvis aldrig att ha någon heller. Datorn är inget ämne, åtminstone inte i grundskolan, utan den är ett verktyg för att lära sig det som ämnena innehåller och ett verktyg för att redovisa det man lärt. Min primära uppgift är m a o att eleven skall få goda kunskaper i geografi, historia, religion och samhällskunskap. Det försöker jag göra mitt bästa för och datorn är för mig och eleven ett enastående redskap.
IT-revolutionen har äntligen nått in i skolans värld och det som sedan några år är en självklarhet som arbetsredskap för mig är numera också det för eleven. En elev på Skogstorpsskolan har blivit bra mycket bättre på att söka information på ett bra sätt och utvecklar allteftersom också en förmåga att kritiskt granska det material som fås fram.
En elev på Skogstorpsskolan kan skapa bildspel i Keynote, göra egna filmer i iMovie HD, animera, kreera tankekartor i Freemind, skapa ljudberättelser samt musik med hjälp av Garage Band etc.
Jag vet att datortäthet, datoranvändande och lärarnas inställning kan variera enormt mellan kommuner, inom kommunen och till och med inom en skola. Med sådana skillnader - ger vi alla elever samma möjligheter?
En-till-en-projektet ger alla chansen, oavsett sociala eller ekonomiska förhållanden. En-till-en tar inte hänsyn till kön eller ursprung - eller är det faktiskt det vi gör?!
fredag 19 december 2008
fredag 12 december 2008
Vi är många
Har vi lärare tillräcklig kunskap om datorer och hur de kan användas? Kommer vi någonsin att ha tillräcklig kunskap? Självklart är svaret, åtminstone på den andra frågan, nej! För att fritt citera Angus King så har modellen för undervisning i 500 år bestått i att en lärare blir expert på ett område för att sedan överföra den kunskapen till eleven. Thomas Jefferson var den sista personen på jorden som visste allt.
Det låter otroligt men inte ens Bengt Hackberg, Skogstorpsskolans högt värderade IT-tekniker, vet allt om datorer, men han vet väldigt, väldigt mycket. Till och med jag vet en del om datorer, åtminstone hur man kan använda dem men inser också hur mycket jag inte kan. Sokrates lär ha sagt att sann visdom är att veta vad man inte vet, och om jag hela tiden talar om allt jag inte kan framstår det som om jag äger visdom.
Hur kan vi lärare få ett bra självförtroende vad gäller vår datorkunskap? Det är inte helt lätt att skräddarsy fortbildning på det här området eftersom kunskaperna bland personalen kan spreta, men PIM är rätt väg att gå.
Eleverna kan mycket och det skall vi utnyttja. Dock är det inte alltid så mycket som vi tycks tro. Vi behöver inte vara rädda för det de kan utan måste ta hjälp av deras färdigheter och kunskaper men också hjälpa eleverna med det de inte är så bra på vad gäller datorer. Det kan t ex handla om att bli duktig på att söka och hantera information.
Ensam är jag inte stark, men tillsammans med mitt arbetslag blir jag mycket kunnig. När vi ser hur mycket vi kan ihop och när vi drar nytta av varandras kunskaper börjar vi närma oss Mr Jefferson och det är i den tryggheten vi lärare skall vila. Vi är inte ensamma med vår datorerfarenhet (eller misstanke om brist därpå) utan vi skall dra nytta av vad vi i en grupp kan.
Det låter otroligt men inte ens Bengt Hackberg, Skogstorpsskolans högt värderade IT-tekniker, vet allt om datorer, men han vet väldigt, väldigt mycket. Till och med jag vet en del om datorer, åtminstone hur man kan använda dem men inser också hur mycket jag inte kan. Sokrates lär ha sagt att sann visdom är att veta vad man inte vet, och om jag hela tiden talar om allt jag inte kan framstår det som om jag äger visdom.
Hur kan vi lärare få ett bra självförtroende vad gäller vår datorkunskap? Det är inte helt lätt att skräddarsy fortbildning på det här området eftersom kunskaperna bland personalen kan spreta, men PIM är rätt väg att gå.
Eleverna kan mycket och det skall vi utnyttja. Dock är det inte alltid så mycket som vi tycks tro. Vi behöver inte vara rädda för det de kan utan måste ta hjälp av deras färdigheter och kunskaper men också hjälpa eleverna med det de inte är så bra på vad gäller datorer. Det kan t ex handla om att bli duktig på att söka och hantera information.
Ensam är jag inte stark, men tillsammans med mitt arbetslag blir jag mycket kunnig. När vi ser hur mycket vi kan ihop och när vi drar nytta av varandras kunskaper börjar vi närma oss Mr Jefferson och det är i den tryggheten vi lärare skall vila. Vi är inte ensamma med vår datorerfarenhet (eller misstanke om brist därpå) utan vi skall dra nytta av vad vi i en grupp kan.
fredag 28 november 2008
Die mauer
När Falkenberg står som värd för en-till-en-intresserade får jag förmånen att möta engagerade och brinnande personer på olika positioner i skolornas eller kommunernas värld. Många är ivriga att komma igång med sina visioner om en modern skola som förbereder eleverna på ett bra sätt för framtiden. Förvånande många nämner den egna IT-enheten som hindret för utveckling.
Med IT-enhet menar jag den centrala avdelning i en kommun som skall sköta servicen av datorerna och eventuellt också upphandling.
I förra veckan var jag i Halmstad för att live möta de som går distanskursen IT, media och kommunikation som verktyg i pedagogisk verksamhet. Även bland dem fanns det en stor frustration över den inställning och det motstånd de upplever från IT-avdelningarna på respektive hemort. Man får inte på egen hand lägga in t ex audacity, har barnen tagit kort skall bilderna skickas in till en central server för att sedan sändas tillbaks till den lokala datorn. Hela processen tar över 20 minuter. Ett arbetslag tröttnade på att vänta på att få en skrivare installerad och ordnade det på egen hand. Allt fungerade alldeles utmärkt. Ajabaja! Det fick man inte göra. Det skulle någon gudomlig makt göra. Nu fungerar det inte lika bra längre.
Man kan fråga sig vem som är till för vem?
Jag försöker få mina elever att undvika generaliseringar och schabloner, men ibland underlättar det vår förståelse för omvärlden. Jag har för mig att Tage Danielsson har skrivit om detta och utan facit tror jag att texten är ungefär: Om Nils Andersson är enbent följer därav att även Rune Andersson är enbent, eftersom alla anderssöner är enbenta. Titta bara på en sån som Nils Andersson!
Alla kommuners IT-enheter är givetvis inte oansvariga ansvariga! Det finns många platser i Sveriges avlånga land där IT-avdelningen är väl fungerande och i samklang med användarna, men jag har mött så många förtvivlade att jag kände mig tvungen att skriva om ämnet.
Samarbetet mellan skola/lärare och IT-avdelningen måste fungera för ett lyckat resultat, men det måste vara våra behov som styr och därför är det viktigt att vi vet vad vi vill ha och varför.
Det spelar ingen som helst roll vilket system vi använder bara det fungerar, är pedagogiskt och lätt att använda. Om tekniken inte hade fungerat hos oss hade hela projektet havererat. Vilken lärare hade fortsatt att använda en teknik som bara hade krånglat? Idag har vi på Skogstorpsskolan datorer, program, nätverk och support som fungerar och det är en förutsättning för att en stor datorsatsning skall lyckas. Andra förutsättningar skriver jag om en annan gång.
Med IT-enhet menar jag den centrala avdelning i en kommun som skall sköta servicen av datorerna och eventuellt också upphandling.
I förra veckan var jag i Halmstad för att live möta de som går distanskursen IT, media och kommunikation som verktyg i pedagogisk verksamhet. Även bland dem fanns det en stor frustration över den inställning och det motstånd de upplever från IT-avdelningarna på respektive hemort. Man får inte på egen hand lägga in t ex audacity, har barnen tagit kort skall bilderna skickas in till en central server för att sedan sändas tillbaks till den lokala datorn. Hela processen tar över 20 minuter. Ett arbetslag tröttnade på att vänta på att få en skrivare installerad och ordnade det på egen hand. Allt fungerade alldeles utmärkt. Ajabaja! Det fick man inte göra. Det skulle någon gudomlig makt göra. Nu fungerar det inte lika bra längre.
Man kan fråga sig vem som är till för vem?
Jag försöker få mina elever att undvika generaliseringar och schabloner, men ibland underlättar det vår förståelse för omvärlden. Jag har för mig att Tage Danielsson har skrivit om detta och utan facit tror jag att texten är ungefär: Om Nils Andersson är enbent följer därav att även Rune Andersson är enbent, eftersom alla anderssöner är enbenta. Titta bara på en sån som Nils Andersson!
Alla kommuners IT-enheter är givetvis inte oansvariga ansvariga! Det finns många platser i Sveriges avlånga land där IT-avdelningen är väl fungerande och i samklang med användarna, men jag har mött så många förtvivlade att jag kände mig tvungen att skriva om ämnet.
Samarbetet mellan skola/lärare och IT-avdelningen måste fungera för ett lyckat resultat, men det måste vara våra behov som styr och därför är det viktigt att vi vet vad vi vill ha och varför.
Det spelar ingen som helst roll vilket system vi använder bara det fungerar, är pedagogiskt och lätt att använda. Om tekniken inte hade fungerat hos oss hade hela projektet havererat. Vilken lärare hade fortsatt att använda en teknik som bara hade krånglat? Idag har vi på Skogstorpsskolan datorer, program, nätverk och support som fungerar och det är en förutsättning för att en stor datorsatsning skall lyckas. Andra förutsättningar skriver jag om en annan gång.
fredag 14 november 2008
Folk bits
I förra veckan uppmärksammade Västnytt de öppna näten på skolorna i de västsvenska kommunerna. Det är i många skolor möjligt för elever att fritt surfa på porr, nynazism och det är också enkelt att spela om pengar.
Rektorn på den besökta gymnasieskolan talade om att filtret skulle sitta i elevens huvud och inte i några blockeringar på en server. Pressad under reportaget avvek han från sina ståndpunkter och skulle se över rutinerna och eventuellt se till att blockera sidor som inte var lämpliga. Frågor som dyker upp i mitt huvud är vem på skolorna som skall avgöra vilka sidor som skall spärras? Vem skall se till att hålla spärrarna uppdaterade? Blir alla hinder en morot för de som vill ta sig förbi? Kopplingen är kanske lite väl drastisk men i DN (081119) kunde vi läsa att Iran blockerat över 5 miljoner internetsidor vars innehåll bedömts som omoraliskt och samhällsfientligt.
Jag har tidigare skrivit om filtret i huvudet (Fria vägar ut) men känner att det kan vara på sin plats att återuppta ämnet. Det är inte helt enkelt att beskriva tankegångarna och man känner att det är svårt att delge dem utan att låta fullständigt naiv och ovetande. Det är också en fråga som väcker känslor och de reportage som sändes i veckan kan få många att bli mörkrädda, men hur man hanterar den rädslan kan skilja sig. Människan har genom historien klarat sig tack vare rädslan för det okända, men många gånger har den också förhindrat möten och utveckling. Hur hanterar vi den nya värld och verklighet som internet och datorspel innebär? Hur reagerar och agerar vi?
På Kolla källan! finns en övning där man jämför två snarlika webbadresser till sidor som handlar om förintelsen. Den ena är skapad av Forum för levande historia och den andra sidan har helt andra avsändare och syften. Hur skall jag kunna använda mig av det här i undervisningen om vissa delar av internet är spärrade?
Vår värld är inte perfekt! Vi människor är inte alltid underbara! Vi förstör vår planet, vi behandlar djuren illa i många fall, vi trycker ner och utnyttjar våra medmänniskor. I vår värld är det en lönsam sysselsättning att handla med narkotika, vapen och människor. Internet avspeglar vår värld! Internet möjliggör en massa positiva företeelser, för mig är den ett fantastiskt demokratiskt verktyg som kan förändra människors livsvillkor, uppmärksamma orättvisor och missförhålladen, skapa opinion etc, men nätet möjliggör även för den mörka sidan. Om inte skolan lär eleven att hantera det här - vem skall då göra det? Om vi tar bort de mörka sidorna av mänskligheten på nätet - upphör de då att existera?
Om vi lär eleverna att vara kritiska konsumenter bör det inte vara några problem att man i skolan kan söka sidor med tvivelaktigt innehåll. Tyvärr finns de här sidorna! Tyvärr finns de här företeelserna! Är det inte bättre att vi i skolan får chansen att lyfta fram det här, diskutera och få eleverna att reagera och agera. Vi kommer inte att lyckas med alla, men jag tror att fler blir bra användare av nätet om vi i skolan ges en chans att jobba med de här frågorna och inte bara låtsas som om problemen inte finns.
Datorn och nätet ger oss förutsättningar att jobba aktivt med att diskutera etik och moral, människovärde, källkritik och annat som är en nödvändighet att kunna hantera och förhålla sig till, nu och framöver. Det är vår förbannade plikt att göra det!
Rektorn på den besökta gymnasieskolan talade om att filtret skulle sitta i elevens huvud och inte i några blockeringar på en server. Pressad under reportaget avvek han från sina ståndpunkter och skulle se över rutinerna och eventuellt se till att blockera sidor som inte var lämpliga. Frågor som dyker upp i mitt huvud är vem på skolorna som skall avgöra vilka sidor som skall spärras? Vem skall se till att hålla spärrarna uppdaterade? Blir alla hinder en morot för de som vill ta sig förbi? Kopplingen är kanske lite väl drastisk men i DN (081119) kunde vi läsa att Iran blockerat över 5 miljoner internetsidor vars innehåll bedömts som omoraliskt och samhällsfientligt.
Jag har tidigare skrivit om filtret i huvudet (Fria vägar ut) men känner att det kan vara på sin plats att återuppta ämnet. Det är inte helt enkelt att beskriva tankegångarna och man känner att det är svårt att delge dem utan att låta fullständigt naiv och ovetande. Det är också en fråga som väcker känslor och de reportage som sändes i veckan kan få många att bli mörkrädda, men hur man hanterar den rädslan kan skilja sig. Människan har genom historien klarat sig tack vare rädslan för det okända, men många gånger har den också förhindrat möten och utveckling. Hur hanterar vi den nya värld och verklighet som internet och datorspel innebär? Hur reagerar och agerar vi?
På Kolla källan! finns en övning där man jämför två snarlika webbadresser till sidor som handlar om förintelsen. Den ena är skapad av Forum för levande historia och den andra sidan har helt andra avsändare och syften. Hur skall jag kunna använda mig av det här i undervisningen om vissa delar av internet är spärrade?
Vår värld är inte perfekt! Vi människor är inte alltid underbara! Vi förstör vår planet, vi behandlar djuren illa i många fall, vi trycker ner och utnyttjar våra medmänniskor. I vår värld är det en lönsam sysselsättning att handla med narkotika, vapen och människor. Internet avspeglar vår värld! Internet möjliggör en massa positiva företeelser, för mig är den ett fantastiskt demokratiskt verktyg som kan förändra människors livsvillkor, uppmärksamma orättvisor och missförhålladen, skapa opinion etc, men nätet möjliggör även för den mörka sidan. Om inte skolan lär eleven att hantera det här - vem skall då göra det? Om vi tar bort de mörka sidorna av mänskligheten på nätet - upphör de då att existera?
Om vi lär eleverna att vara kritiska konsumenter bör det inte vara några problem att man i skolan kan söka sidor med tvivelaktigt innehåll. Tyvärr finns de här sidorna! Tyvärr finns de här företeelserna! Är det inte bättre att vi i skolan får chansen att lyfta fram det här, diskutera och få eleverna att reagera och agera. Vi kommer inte att lyckas med alla, men jag tror att fler blir bra användare av nätet om vi i skolan ges en chans att jobba med de här frågorna och inte bara låtsas som om problemen inte finns.
Datorn och nätet ger oss förutsättningar att jobba aktivt med att diskutera etik och moral, människovärde, källkritik och annat som är en nödvändighet att kunna hantera och förhålla sig till, nu och framöver. Det är vår förbannade plikt att göra det!
fredag 7 november 2008
Stoppa mig Juni (Lilla ego)
Jag märker att jag blir mer och mer egocentrerad. Det är jag, jag, jag hela tiden och när jag under veckorna funderar på vad jag skall skriva om på bloggen hamnar undertecknad ideligen i centrum (bara den meningen innehåller fem stycken jag). Det är ingen bra utveckling! Bloggandet och all uppmärksamhet har stigit mig åt huvudet! På tal om bloggen kan jag stolt meddela att jag har haft 1000 besökare på min sida. Slumpen (nyfikenheten/narcissismen) gjorde att jag själv blev den tusende. För det kommer jag att få en helårsprenumeration på tidningen MacWorld. Tackar, tackar!
Jag har fått tid från förvaltningschefen Fredrik Höper för att blogga om projektet men jag skriver mindre och mindre om det och mer och mer om mig själv. Mina dagar som anställd bloggare äro antagligen räknade!
På något märkligt sätt får jag alla uppdrag som handlar om en-till-en. Jag försöker faktiskt få andra att ta dem men på något sätt blir det ändå jag i arbetslaget som utses. De tycker väl antagligen att det är skönt att bli av med mig en stund. Det är jag som får åka iväg för att vara med på de studiebesök Kristina Björn och Fredrik Höper anordnar för att förklara och beskriva projektet, det är jag som blir intervjuad i radio och för tidningar. Det börjar bli vardagsmat för mig att bli intervjuad och mitt ego växer. Igår var Mats Wetterlundh från Radio Halland här på besök och du kan lyssna på det jag, Kaltrina Mehmedi och Jesper Carlsson sade på följande länk:
http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1441495&BroadcastDate=&IsBlock=0
Du kan läsa om Skogstorpsskolan (och mig) och en-till-en-projektet i det senaste numret av Datorn i Utbildningen och jag länkar till deras hemsida även om du inte kan läsa någon av artiklarna via nätet. Du får glatt beställa numret om du inte redan nu prenumerar på tidningen.
http://www.diu.se/nr6-08/nr6-08.asp
På tisdag kommer Andreas Rosgardt från Framtid Falkenberg hit och skall prata med mig om projektet. Tidningen ges ut av Falkenbergs Kommun så man kan säga att det är intern reklam. Eftersom jag tidigare klagat på att det lokala intresset för projektet varit svagt är hans besök positivt.
Det jag har kvar att göra är TV, men det kommer väl!
Jag har fått tid från förvaltningschefen Fredrik Höper för att blogga om projektet men jag skriver mindre och mindre om det och mer och mer om mig själv. Mina dagar som anställd bloggare äro antagligen räknade!
På något märkligt sätt får jag alla uppdrag som handlar om en-till-en. Jag försöker faktiskt få andra att ta dem men på något sätt blir det ändå jag i arbetslaget som utses. De tycker väl antagligen att det är skönt att bli av med mig en stund. Det är jag som får åka iväg för att vara med på de studiebesök Kristina Björn och Fredrik Höper anordnar för att förklara och beskriva projektet, det är jag som blir intervjuad i radio och för tidningar. Det börjar bli vardagsmat för mig att bli intervjuad och mitt ego växer. Igår var Mats Wetterlundh från Radio Halland här på besök och du kan lyssna på det jag, Kaltrina Mehmedi och Jesper Carlsson sade på följande länk:
http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1441495&BroadcastDate=&IsBlock=0
Du kan läsa om Skogstorpsskolan (och mig) och en-till-en-projektet i det senaste numret av Datorn i Utbildningen och jag länkar till deras hemsida även om du inte kan läsa någon av artiklarna via nätet. Du får glatt beställa numret om du inte redan nu prenumerar på tidningen.
http://www.diu.se/nr6-08/nr6-08.asp
På tisdag kommer Andreas Rosgardt från Framtid Falkenberg hit och skall prata med mig om projektet. Tidningen ges ut av Falkenbergs Kommun så man kan säga att det är intern reklam. Eftersom jag tidigare klagat på att det lokala intresset för projektet varit svagt är hans besök positivt.
Det jag har kvar att göra är TV, men det kommer väl!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)