Ett fall och en lösning

Jag andas, sluter ögonen och undrar hur jag hamnade i det här kaoset. När jag tittar upp ser jag fortfarande 14 händer i luften, alla väntandes på att jag skall hjälpa dem att komma vidare. Vi jobbar med ett digital storytellingprojekt. Jag är svettig, varm och saknar väl det där tålamodet jag behövt extra mycket i den här stunden. Samma tålamod saknar några av de väntande. De elever som under helgen gjort klart sitt arbete hjälper till. Vad skulle jag ha gjort utan dem? Skulle någon utomstående komma in nu skulle de väl undra om jag har koll på något överhuvudtaget och de skulle ha fullkomligt rätt! Var är Bengt Hackberg? Måste han vara iväg just idag?

Emma lyckas inte dra in bilden i redigeringsfältet. Den hoppar retligt tillbaka till skrivbordet vid varje försök. När vi löst fallet tar jag mig an en annans elevs problem. Jag försöker hjälpa eleverna i tur och ordning. De som inte ropar på mig får hjälp först. Som plutonsjukvårdare i lumpen någon gång för en herrans massa år sedan, fick jag lära mig att bland de skadade ta de tysta först. De som skrek högst visste jag ju att de levde!

Den elev jag är hos skall känna att jag även mentalt befinner mig där. De får min uppmärksamhet alldeles för kort stund, men den stunden skall vara deras! Det är inte lätt, men jag försöker. Jag lyssnar inte på de desperata ropen från hörnet. Jag fortsätter, lugnt och metodiskt att avhjälpa de problem som uppstår. Jag inser att jag idag är mer datortekniker än pedagog.

När de gick i sexan fick de tillsammans med sjuorna (som hade fått datorer) jobba i både Garage Band och I-movie HD, men nu verkar de erfarenheterna vara som bortblåsta. Viktor m fl fortsätter att hjälpa klasskamraterna att undanröja de hinder som uppstår.

Förra veckan gick jag kort igenom grunderna för digital storytelling, de skrev och bearbetade sina manus och hemma skulle de sedan spela in sin berättelse i Garage Band. Jag inser nu att de antagligen lika gärna hade kunnat spela in direkt i iMovie HD, men man lär så länge man har elever! Jag får fundera över vilken metod som är bäst.

Alla har inte kommit ihåg att spela in hemma och behöver en lugn och tyst plats att spela in på. Att jag hade skrivit in hemläxan i kalendern på First Class hjälpte inte. Nu är jag tvungen att organisera även det! Vilka grupprum är lediga? Vem börjar att spela in?

Några tar det fria som intäkt för att göra annat, rörelsen i klassrummet ökar och så även ljudnivån. Vad är det som händer? Det skulle ju bli lugnare i klassrummet med hjälp av datorerna!

På väg från en elev till en annan ryter jag till och likt surikater försvinner alla ner på sina platser igen. Det blir lite tystare.

Rast och några fortsätter med sitt arbete, andra avslutar och börjar spela. Jag utnyttjar tiden till att pusta ut i arbetsrummet och tar en snabb koll i min brevlåda på First Class. Tiden rusar iväg och snart är jag tillbaka i klassrummet och försöker att återvinna det. Arbetet återupptas. Det flyter på bättre nu efter rasten och jag börjar få tid över till att hjälpa till med innehållet.

Likt Alexander den store blickar jag ut över fältet. Dagen lider mot sitt slut, fienden (tekniken) är besegrad och det öronbedövande larmet har klingat av. Jag ser till att ta hand om de sårade och berömma de tappra. Åter en seger, men den har krävt sin tribut. När jag tar mig tillbaka till mitt tält inser jag att jag redan ser fram emot att möta och besegra fienden igen. Dess slagstyrka bör ha minskat avsevärt. Lärdomarna tar jag till mig och jag inser att en del drag var dumdristiga. Förberedelserna kunde ha varit annorlunda. När dagen åter gryr kommer jag att ha förfinat taktiken, förstärkt trupperna och vid min sida återfått min geniale general Bengt Ptolemaios Hackberg.