Sanningsdan

Jag går några steg före Emma och Nanja. Det är vanligt vinterväder i Falkenberg. Snön som för några timmar sedan lade sig som dun på ett golv i en kinesisk gåsplockningsanläggning, har nu förvandlats till sedvanligt slask. De bakom mig pratar oavbrutet med varandra och jag får varna för bilars framfart. I Folkets Hus letar vi upp IT-pedagogen Anders Störby som visar oss en plats att vara på. Medan de riggar datorer och projektorer och ser till att äta, går jag ner till Stadsbion för att lyssna till Thomas Svensson och Lena Carlsson och eleverna de har med sig. Ove Lidström från Apple håller i frågestunden. De 270 deltagarna har inför studiebesöket uppmanats att mejla frågor om projektet. Frågorna är riktigt bra och kan ge mig uppslag till många blogginlägg. Eleverna kommer både från Söder- och Skogstorpsskolan och är på sitt naturliga sätt goda ambassadörer. Vid tidigare tillfällen har jag varit med på scen men idag är det Thomas som sköter snacket utifrån Skogstorpsskolans horisont. Det är alltid trist att konstatera att man är fullkomligt umbärlig.

När frågestunden är över och vi likt lämlar lämnar Stadsbions illröda fåtöljer, tar jag mig upp till Emma och Nanja igen. Hälften av besökarna går och äter och resten får chansen att prata med eleverna. I de stora rummen trängs elever och lärare från Söder-, Apel-, Montessori- och Skogstorpsskolan med studiebesökare och TV4-reportrar. Jag letar förgäves efter reportrar från Hallands Nyheter. GP är dock här.
Eleverna visar arbeten de har gjort i Pages, Keynote, I can animate och iMovieHD. De berättar om First Class och Unikum. De får frågor om hur kommunikationen och informationen mellan elever och lärare fungerar. De får frågor om spelande, regler och vad som är bäst med att ha en egen dator för sitt skolarbete.
Det sker ett skifte och de som inte har ätit än går upp en våning för att förse sig av buffén. Uppifrån strömmar den mätta och belåtna andra halvan av besökarskaran ner. De strosar runt bland eleverna och stannar till där de ser något spännande eller där de helt enkelt får chansen.
När det är dags att samlas i Stadsbions salonger igen skjutsar jag hem Emma och Nanja. De är lika inbegripna i sitt samtal som i morse. De verkar nöjda med dagen. De lånar bilnyckeln och jag smiter in för att fråga på polisstationen efter mina borttappade terminalglasögon. Jag hämtade ut dem hos min optiker en regnig dag i december. Under cykelfärden hem smet de ut ur min jackficka och förblev oanvända, åtminstone av mig!
Jag återvänder in i den lila biografen (med de illröda fåtöljerna). Martin Tallvid har precis börjat berätta om vad han hittills har sett i sin forskning. Han är väldigt rolig att lyssna till och när han i en bildberättelse undrar hur dottern kan göra läxan, lyssna på musik, chatta med kompisar etc på en och samma gång, inser han att han tillhör en annan tid. Läs gärna Marc Prenskys text om Digital Natives, Digital Immigrants, part I och II.

Jag står längst bak i salongen och ler när jag inser att Martin pratar om skolan som jag jobbar på, han pratar om mina kollegors och mina elevers arbete. Han pratar om hur datorn blivit en naturlig del av skolvardagen på Skogstorpsskolan (och på Söderskolan). Det är bra att datorn blivit en självklarhet, men jag kan samtidigt finna en viss tillfredsställelse i att förstå att jag faktiskt är med om något riktigt bra.