Jag hämtar Kim i klassrummet och vi går, mestadels i tystnad, bort till expeditionen. Vi knackar på dörren till konferensrummet och går in. I rummet sitter redan Kenneth Jönsson från Skoldatateket och Margareta Wagnemark, skolans specialpedagog samt Kims föräldrar.
Kim har för några veckor sedan fått reda på att han har dyslexi och vi skall nu försöka hjälpa honom att kompensera funktionsnedsättningen. Redan imorgon skall han få Windows installerat på sin mac och då medföljer stavningsprogrammen StavaRex och SpellRight. Kenneth förklarar hur programmen fungerar för Kim och hans föräldrar. Han påpekar att många elever jobbar i macmiljön under skoldagen för att hemma bearbeta i windowsmiljön, men det väljer givetvis Kim själv hur han vill göra.
Kenneth visar även talsyntesen WordReadPlus som redan finns i datorn. Med det programmet kan Kim få digitala eller scannade texter upplästa. Självklart skall han även få läromedelstexter inlästa på CD. Till matteboken finns det inläst material på förlagets hemsida så det är bara för honom att klicka in där för få tillgång till det.
När mamman får reda på att hon enkelt kan läsa in en text i Garage Band, säger hon att hon gärna skulle göra det. Jag påpekar att det är inget vi från skolans håll kan begära, men visar ändå hur programmet fungerar.
Eftersom Kim hade så bra resultat på Reys Komplexa figur kan mind mapping vara ett bra sätt för honom att organisera och minnas sitt lärande. Vi visar hur man arbeta med Free Mind och det har Kim självklart redan provat och använt flera gånger, men han behöver systematisera det. Kenneth skall undersöka om det finns andra alternativ att använda när tankekartor skall göras.
Min tankar far bort och jag tänker på hur rätt Lars Hemzelius (Fp) har när han menar att datorn inte har i skolan att göra. För Kim är ju datorn helt värdelös och kompenserar inte alls de funktionsnedsättningar han har. Nä, låt honom traggla med hoppande och trilskande bokstäver! Låt honom lägga all energi på att läsa istället för att lära. Låt honom få ett dalande självförtroende i takt med alla misslyckanden. Låt honom ständigt vara beroende av andra för att klara sina uppgifter.
Är datorn värdelös för Kim, måste den vara det för alla andra också!
Jag återvänder till rummet och ser framför mig en elev som har växt, som ser sina behov och är beredd att göra allt för att besegra de hinder som dyslexin satt upp. Med den inställningen och med datorns hjälp är jag övertygad om att han kommer att lyckas.
