Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag

Vi sitter tio personer i en svagt upplyst lokal. Rummet är helt utan fönster (nej, det är inte förhörsrummet jag beskrev i blogginlägget Trubbel). Det är Halmstad Högskolas TV-studio. En gång i tiden gjorde jag och mitt dåvarande arbetslag en TV-produktion just inom dessa fyra väggar. Här startade min resa. Mot andra uppdrag, mot en annan skola, mot ett annat tänkande kring lärande, med en annan teknik. Idag avslutar jag en del av den resan.

Efter filmprojektet med arbetslaget frågade Björn Sterner mig om jag ville vara delaktig i en kurs inom lärarutbildningen. Mitt ja ledde några år senare till att jag följde med min rektor Olle Steneryd till Maine i USA. Resultatet av den resan blev en-till-en i Falkenberg. Jag fick blogga om datorsatsningen i Falkenberg. Jag fick genom det uppdrag inom Tänk Om!

Resan har varit spännande och utvecklande. Och resan fortsätter...

På Halmstad Högskola lades lärarkursen ned, men gjordes om till en fristående distanskurs och den utvecklades sedan till att bli en kurs inom Lärarlyftet. Nu pratar man om att ta in en liknande kurs i lärarutbildningen igen. Skolor runtom i landet känner att lärarutbildningen skapar icke-anställningsbara lärare. Studenterna får inte i tillräcklig utsträckning lära sig, använda och fundera över hur ny teknik kan användas i undervisningen.

Vi sitter nio personer och lyssnar till Linda som redovisar sitt projekt inom Lärarlyftskursen Bilden, berättandet och de digitala verktygen.

Uppgiften ser ut ungefär så här:

Du har under kursen vågat och fått producera själv. Det har
bl a handlat om ljudberättelse, stillbildsfilm och animering. Omsätt dina nyvunna(?) kunskaper och färdigheter i ett projekt som du gör tillsammans med dina elever.

Redovisa projektet på lämpligt sätt så att vi andra får ta del av själva arbetet samt resultatet.
Redovisa tankarna innan, under och efter projektet. Hur var processen? Hur blev resultatet? Vilka lärdomar från projektet kan du dela med dig av? Vilka tekniska möjligheter gav skolan? Vilka tekniska möjligheter saknade du? Vad ville du att eleven skulle lära sig? Vad lärde sig eleven? Vilka indirekta kunskaper och färdigheter fick eleven?

Linda jobbar i en 4-5:a någonstans på västkusten. För oss redovisar hon sitt arbete med klassen. Projektet handlar om Dissa tobak!

Hon har 26 elever i klassen och arbetar ämnesintegrerat. Hon har skapat en Wiki för klassen. Klassen har gjort ordmoln i Wordle. De har gjort gloggar i Glogster och serier i Pixton.

Hon beskriver en levande och kreativ verksamhet. Jag läser om en elevs glädje och stolthet då hon konstaterar att hon har 68 besökare på sin sida.
Eleverna kommenterar varandras gloggar. Lärandeprocessen fortsätter.

Linda har tydliga mål med arbetet. Eleverna vet om målen, både de som handlar om kunskap och de om färdigheter och förmågor.

Hon är ensam med 26 elever och uträttar underverk. Hon har enbart tjockburkar, de flesta i datorsalen, någon enstaka i klassrummet. Hon ser möjligheter istället för hinder. Tänk vad Linda hade kunnat åstadkomma om hon givits andra möjligheter, vad gäller organisation samt lätt och enkel tillgång till teknik! Det finns de som har allt det här, men inget åstadkommer!

Eleverna gör filmer och publicerar dem genom programmet Animoto. De gör animationer i MonkeyJam och ljudberättelser i Audacity.

Jag hoppas att Lindas lärarkollegor blir nyfikna och tittar in i hennes klassrum. Där händer det saker att inspireras av. Tyvärr händer det alltför sällan att vi kikar in i varandras klassrum.

Inne i det fönsterlösa rummet ger vi oss ut på en odyssé där självaste Joachim Thornström hade kunnat vara vår aoid. Linda låter oss kryssa runt på ett hav där nya verktyg för lärande, skapande och presenterande presenteras. Men vi far inte vilse. Vi kommer hem. Björn och jag är hemma igen. Efter nästan tio år av äventyr.

Düsseldorf

Som en fortsättning på blogginlägget Det är nu det börjar skriver jag idag om Nyfikenhet.

För några veckor sedan skrev Hallands Nyheter om Olof Jansson. Olof har skrivit en bok, Från griffeltavla till Facebook. Artikeln handlar om boken och om hur han, vid 85 års ålder skaffade sig sin första dator och hur han nu fem år senare inte kan klara sig utan den. Snacka om nyfikenhet och livslångt lärande!

Vi lärare tror givetvis på det livslånga lärandet, för våra elever och för andra men kanske inte alltid när det gäller oss själva. Åtminstone inte alltid när det handlar om att lära ny teknik. Många har alltför länge stoppat huvudet i sanden. Nu får det vara nog!

Jag har tidigare skrivit om varför jag en gång valde det här yrket. Egentligen av helt egoistiska skäl. Jag ville ägna mig åt ett yrke där jag aldrig kunde stagnera. Jag valde SO-ämnena av samma skäl. Därmed inte sagt att matematik- eller språklärare per automatik stagnerar. För mig fanns det egentligen inget val. Att skriva att SO-ämnena valde mig, låter häftigt men lite väl stöddigt.

Att vara lärare är att hålla sig à jour. Med det som händer i världen. Med det som händer inom ämnena man undervisar i. Med det som händer inom forskningen. Med det som händer i skolvärlden.
Varje dag finns det mängder av nytt att lära.

Som lärare måste du vara nyfiken. Numera även på den digitala världen. Och vi kan inte längre sitta still och efterfråga fortbildning. Att ha kunskap om och att kunna använda modern teknik är ingen fortbildningsfråga längre. Det här handlar numera om allmänbildning!

Vi behöver själva bli elever på det här området. Att visa att man vilja lära nytt, hela tiden. Tillsammans med kollegor och tillsammans med elever. Visa vägen. Det händer något i klassrummet när eleven upptäcker att du också är nyfiken.

Jag har en tillräcklig trygghet i att jag vet vad jag kan, för att jag skall kunna erkänna att det fortfarande finns saker jag inte kan. Jag vet att det är mycket jag inte kan, just för att det är mycket jag kan. Så vad finns det att vara rädd för?

Det finns så otroligt mycket att vara nyfiken på!
Det finns personer där ute som hjälper oss, som har varit nyfikna åt oss och de skriver jag om i mitt nästa inlägg.

När jag blir nyfiken står tiden still
Då blir jag pigg och orkar lite till
(Düsseldorf, Bob Hund)

Det är nu det börjar

Mars var intensiv. Först Falkenbergsdagarna och sedan Skolriksdagen.
På Falkenbergsdagarna berättade jag om hur lärarrollen förändras när eleven har en egen dator för sitt skolarbete. Jag hade kunnat prata om en mängd olika saker. Jag valde att prata om fyra N - Nya uppdrag, Nyfikenhet, Nätverkande och en Ny ledarroll.

Dagens inlägg handlar om det första N: et. Har du läst min blogg tidigare kan du sluta att läsa här, för jag berättar inget nytt. Det här har jag skrivit om många gånger tidigare.

Min fysiska arbetsplats är full av pärmar och papper. Pärmarna på hyllorna förblir relativt orörda. Det händer att jag tittar i dem, får idéer och tips, men jag upptäcker för det mesta att jag måste skapa nya upplägg för undervisningen och nya uppdrag för eleven. Jag kan inte bara göra mina analoga uppgifter digitala och tro att det blir ett bra lärande. Mycket av det jag gjorde tidigare, fungerar inte när jag har fått nya hjälpmedel. Vill jag utnyttja potentialen och kraften i de nya verktygen, måste uppdragen för eleven förändras. Jag måste förbereda och plantera de här uppgifterna på ett annat sätt. Jag är tvungen att tänka nytt och annorlunda. Jag behöver skapa uppdrag som kräver nyfikenhet, kunskap och kreativitet. Tekniken möjliggör. På ett sätt som inte var möjligt tidigare.

Det handlar inte om teknik. Det handlar om kunskapssyn och människosyn. För en del är det här ingen förändring. För andra kommer det att gå trögt. Det handlar om pedagogik, innehåll, ledarskap. Och hur tekniken kan hjälpa oss att förbättra och förändra lärandet. Hur den hjälper oss att presentera det vi lärt oss. På en mängd olika sätt. Det är bara att konstatera att möjligheterna är enorma. Det handlar om att se möjligheterna, våga prova själv och våga prova med eleverna.
Det handlar om kunskapssyn och människosyn. Men tekniken kan ta oss längre än vi kunde nå innan.

Vill du läsa mera om det här så läs gärna Hans Renmans beskrivning av Ruben Puentedura och forskningen kring teknik och lärande.
Om Puentedura
Eller gå direkt till ursprungskällan:
Ruben R. Puentedura's weblog
SAMR och TPCK


Det här är en fantastisk utmaning! Som är här och nu. Du behöver inte vänta till morgondagen.
Du får tänka nytt. Du får utvecklas. Du får vara kreativ. Kan du ha ett mer spännande jobb?

Nästa inlägg kommer att handla om det andra N:et, om inte just nyfikenheten får mig att vilja skriva om någonting helt annat.

Det är nu det börjar (Bob Hund)

Glad igen

Det är bara att konstatera att man inte tillhör Sveriges mest populära yrkeskår. Överallt läser och hör man om hur dålig den svenska skolan är. Och hur lärarna misslyckas med sitt uppdrag. Och hur många elever som lämnar grundskolan utan godkända betyg. TV-serien Klass 9A bygger vidare på bilden av en skola i djup kris.

Därför blir jag så otroligt glad, nästan euforisk, över att läsa Stig-Roland Rasks tankar om svensk skola. Allra längst bak i det senaste numret av Datorn i Utbildningen (DiU nr 2-11) hittar du självförtroende, du knäckta lärare. Läs och lyfts upp. Läs och var stolt. Du är med och skapar en skola som är bäst i världen!

Enligt Stig-Roland har vi en skola som är bra på att utbilda barn och unga till den värld som möter dem år 2010. Vi gör dem förmögna att hantera vår tids krav och förväntningar. Våra unga utrustas med kompetenser, förmågor och redskap som gör att de kan hantera en ny tid. Vi förmedlar kompetenser som är aktuella och framtidsrelevanta.

Tack Stig-Roland! Tack för de värmande orden! De behövdes sannerligen!

Det överexponerade gömstället

Den senaste tiden har ordet kateder
framkallat svavelosande eder
och farhågor om forntida seder
Men Jan menade väl en lärare som leder?

Sedan lade sig fackets ordförande i
och hon hade väl en liknande filosofi
om bakom vilken möbel läraren skall förbli
för att det inte skall råda full anarki

Jag vet att jag är sen att kommentera
men jag behöver tid att fundera och formulera
och min åsikt är att jag inte vill vara bakom mera
utan finnas mitt ibland dem som jag vill inspirera