Hallelujah

De lila väggarna pressar mig, trycker på och skapar en klaustrofobisk känsla. Jag har skrivit om Falkenbergs Stadsbios färgsättning förr och jag tror till och med att självaste Kjerstin Dellert har kommenterat de lite märkliga färgvalen vid ett framträdande i salongen. Det är trångt i både bildlig och bokstavlig mening, de röda biograffåtöljerna slukar ca 270 besökare från alla håll och kanter i Sverige. Det är inte många tomma platser. Framme vid scen öppnar dock Fredrik Höper, Kristina Björn och Thorbjörn Larsson upp sinnena, trycker tillbaka väggarna, kanske rent utav river dem. När de talar blir jag oändligt stolt över vad de, vi och alla medarbetare på skolorna faktiskt har åstadkommit. Det är samma känsla varenda gång men idag är stoltheten starkare än någonsin, av någon anledning jag ännu inte kommit på. Jag har tidigare skrivit om stoltheten jag kände när Martin Tallvid beskrev vårt arbete och att det är lätt att bli van vid vardagen och datorn är för oss vardag numera. Att få höra om projektet får mig att inse att vår vardag kan vara lite annorlunda mot andras.

De tre berättar hela historien om bakgrunden och förutsättningarna för en-till-en-projektet och det är en glädje att lyssna till dem och jag hoppas att det upplevs så även för alla icke inblandade. Det låter så, skratten är många, det är rappt i replikerna utan att budskapet försvinner. Jag inser i skrivande stund att jag låter alldeles frälst och ibland får jag faktiskt känslan av att jag befinner mig på ett väckelsemöte. Jag är fullt medveten om att jag inte skriver med kritiska ögon, men det får jag överlåta åt Martin Tallvid, forskaren som följer projektet. Jag försöker bara förmedla min känsla och det är glädje, det är stolthet, det är självförtroende.

Jag själv intar scenen timmen innan lunch och skall tillsammans med Lena Carlsson och elever från tre skolor svara på frågor från auditoriet under Ove Lidströms ledning. Morgonens uppmaning från sambon - Bli inte för exalterad! Bli inte för engagerad! ringer i öronen men antagligen på grund av headsetet sker något och de goda råden slutar att ringa.
Lena och eleverna ransonerar orden, väger dem på guldvåg och säger enbart kloka saker. Jag säger så mycket som möjligt när jag får chansen och hoppas att någon mening blir meningsfull.

Jag sitter på en scen, tillsammans med två av mina elever ur klass 8A, Dorontina och Tom. Vi pratar tillsammans om hur en-till-en-projektet har påverkat undervisningen på Skogstorpsskolan. Det är en ynnest att få vara med eleverna på det här sättet. Det får effekter för allt det andra arbetet. Många elever har medverkat genom de snart två åren. I en annan sal sitter två av mina elever ur klass 7A och väntar på att de rosenröda biofåtöljerna skall släppa sitt grepp om åhörarna. Jesper och Tanja sitter säkert och jobbar med Sweet Home 3D och skapar sina egna lägenheter. Klassen och Håkan Pihl har för resten av terminen skippat matematikboken för mer praktisk matte. De arbetar kanske även med iWeb och producerandet av en egen hemsida, med blogg och annat smått och gott. Den sidan kommer bara att kunna besökas av personer inne i kommunens en-till-en-nät, men det är i alla fall en början (jag återkommer om det arbetet i senare inlägg). Jesper finslipar säkert på sitt bildspel om sin resa till Thailand som skall visas för klassen på tisdag. Men först skall jag prata färdigt i salongen.

Efter dagens slut, efter en kopp kaffe och en mazarin står några av de inblandade och pustar ut och försöker sammanfatta intrycken. Jag tar mig fram till Kristina, Thorbjörn och Fredrik och berömmer framträdandet. Idag var de tre bättre än någonsin! Jag beklagar att Fredrik har bestämt sig för att byta jobb och kommun och det är bara att gratulera Varberg till en mycket viktig värvning. Det är enkelt att konstatera att Fredriks arbete, tankar och visioner har gett avtryck i verksamheten för lång tid framåt.

Idag är det mycket ryggdunkande och jag ber utomstående om ursäkt för det, men jag tycker faktiskt att det vi gör är fantastiskt bra, men jag hoppas innerligt att det så småningom blir en självklarhet för alla elever, i hela Sverige.
På väg ut från byggnaden passerar jag en spegel. Jag ger lite beröm åt mannen i spegeln, han skötte sig ganska bra han också.