torsdag 26 november 2009

Min trampolin

Jag gillar det jag läser på IKT-bloggen från Halmstad Högskola. Det är skönt när andra tänker och skriver det man själv skulle vilja uttrycka.

Vi måste höja våra röster

De finns säkert överallt. De som motarbetar. De som alltid gnäller. Frågan är hur länge vi andra skall låta de negativa prägla möten, konferenser, studiedagar? När en rutinerad lärare lutar sig tillbaks, lägger armarna i kors och med allt sitt minspel visar vad han tycker och tänker - då tystnar vi andra. Kanske inte helt, men vi dämpas. När han utbrister:
- Det här är fullständigt meningslöst! har han redan präglat rummet och tystat andra röster. Hur länge skall vi andra hålla tillbaka? Hur länge skall vi backa?
Han behöver egentligen inte säga någonting. Hans kroppsspråk säger allt. Han uttrycker tyst något som påverkar rummet, väggarna, kulturen. Och han får ofta med sig andra, likasinnade. Bill och Bull.

Vi vill berätta om goda idéer, för att få respons och kunna utveckla vidare, men vi tvingas gå försiktigt fram på pedagogikens trampolin. Vi kryper fram, tittar ut över kanten och kryper bakåt igen. Vi knyter händerna tyst i fickan och spyr galla efteråt. Precis som vi gör med folk som tränger sig före i kassakön (Hipp Hipp). Vi vågar inte ta konfrontationen, med de rutinerade, med de erfarna, med de som varit med ett tag. Men negativism handlar inte om ålder. Det handlar om något annat, men jag vet inte vad.
Vi andra vill dela med oss, vi vill utbyta erfarenheter, vi vill möta en annan tanke, vi vill utmana och utmanas. Men vi tar inte kampen.

Mina lektioner är inte bäst i världen. Mina uppgifter eller uppdrag till eleverna ger inte alltid de utmaningar som jag skulle önska. Men jag är beredd att slänga Janteoket åt skogen och dela med mig av det jag gör och hur jag tänker, men då vill jag mötas av en vilja att utveckla, inte tryckas ned.

Men så slår det mig! Min text handlar kanske om mig själv. Det är kanske jag som är den bakåtsträvande, den motvillige. Jag har varit på Skogstorpsskolan sedan 1996. Hur mycket präglar jag kulturen? Hur mycket stoppar jag? Jag ryser vid tanken, kopplar loss mina armar, lutar mig framåt och lyssnar intresserat på min kollega Johan Törnäng när han berättar om sitt projekt.

tisdag 17 november 2009

Mer än så kan ingen bli

Falkenberg har utsetts till årets IT-kommun! Läs mer här!
Det känns riktigt bra! Grattis alla i beslutande ställning som vågat. Grattis alla visionära IT-ansvariga och skolledare som sett till att göra idéerna till verklighet. Grattis alla pedagoger som antagit utmaningen! Grattis alla elever!
Vi tillåter oss att njuta en stund.

torsdag 12 november 2009

Tuff Tuff Tuff (som ett lokomotiv)

Jag drar fram stolen och sätter mig ner i gruppen. Jag lyssnar på gruppens diskussion. Jag försöker att ställa de rätta frågorna. Frågorna som leder gruppens arbete framåt. Bakom mig står Kristian och filmar. Jag fokuserar på gruppen. Och på frågorna. Försöker att inte påverkas av filmandet.

Gruppen har fått ett antal bilder som de skall berätta om. Bilderna ingår i ett bildspel om industrialismen och som man kan hitta på Libers Historiebibliotek. Det är en betaltjänst som vi på Skogstorpsskolan använder oss av. Eleverna får viss information av bilderna och bildtexten men jag vill att de går vidare. Begrepp, namn och platser skall ge nyfikenhet. Mina frågor hjälper till, hoppas jag.

Emma sitter med hörlurar och tittar på en film om Ironbridge i England. Hon får höra om Abraham Darby och hans upptäckter. Problemet eller utmaningen med att arbeta med sekler är att det egentligen inte går att dela in historien på det sättet. Kanske måste man göra det Eric Hobsbawm förordar och utgå från Det långa 1800-talet, som startar i franska revolutionen och slutar i och med första världskrigets början.

Jag håller på med det vi kallar marinering. Jag försöker ge eleverna de redskap och den kunskap jag tror att de behöver i det kommande arbetet. Jag lyfter fram det jag anser vara centralt och försöker hitta sätt att angripa ämnet på.

Om någon vecka kommer eleverna att börja göra filmer som kommer att handla om 1800-talet. De kommer att få ett uppdrag där de skall skildra något från det här seklet. De får då fortsätta med sitt grävande efter kunskap och förståelse. Filmerna kommer att kunna ses av fler än klassen. Du kommer att kunna nå dem genom skolans hemsida och via SFI: s hemsida.
Filmarbetet ingår i det projekt som jag kort har skrivit om tidigare (Jag mötte Lassie).

Så här ser elevuppdraget ut:
8A på Skogstorpsskolan har av Falkenbergs Museum fått i uppdrag att skapa filmer på vardera ca 8 - 10 minuter. De skall handla om 1800-talet.
Filmerna skall ingå i en utställning om 1800-talet på Falkenbergs Museum.
Utställningen skall skildra hur stora samhälleliga omvälvningar har förändrat människors livsvillkor och hur människans nyfikenhet inför naturvetenskapliga fenomen lett till samhälleliga framsteg.
Utställningen kommer att visa på viktiga händelser och gestalter, idéer och förändringar i den historiska utvecklingen i Sverige, Norden, Europa och övriga världen.

I samband med det följer Ingegerd Rydin, professor i medie- och kommunikationsvetenskap arbetet i klassen. Till sin hjälp har hon två studenter som skall filma det som sker i klassen och i grupperna.
Syftet med Ingegerds projekt är att studera hur ungdomar producerar filmer och digitala berättelser och hur detta kan vara ett led i att nå skolans mål inom SO-området. (Även NO ingår och givetvis även ämnet svenska). Hon kommer att följa den pedagogiska processen i några av grupperna. Ett projekt följer med andra ord ett annat. Vi filmar och dokumenterar ett filmprojekt. Det är en spännande höst!

tisdag 13 oktober 2009

Siffran vill bli fel (Extended version)

Först och främst vill jag tacka dig, Lars Hemzelius, för att du tog dig tid att kommentera mitt blogginlägg Siffran vill bli fel. Jag hade tänkt att kommentera i samma inlägg, men det blev helt enkelt för långt.

Jag skrev om Kim, hans dyslexi och hur datorn kan hjälpa honom att överbrygga de hinder som funktionsnedsättningen medför. I en miljö där alla hans kamrater har en dator att använda för sitt lärande, blir Kim inte utpekad. Han blir som alla andra, med den skillnaden att han har specialutformade program som hjälper honom att klara skolarbetet. Att han ibland har hörlurar på sig är inget konstigt, det finns det även andra som har. På vår skola finns han bland alla andra, inkluderad och det är så vi vill ha det.

Precis som tidigare är det en lärares jobb att använda material som är väl avpassat för elevernas nivå. Tidigare var det läromedel i pappersform, nu borde det oftare vara i digital form. Läraren måste likväl hjälpa eleverna att välja. Läromedelsförlagen har vaknat så smått och insett att om de skall överleva bör de hitta nya vägar för sitt material, men än så länge finns det en del att önska.

Jag var tvungen att titta i almanackan flera gånger under läsningen av din replik (och dina andra inlägg i debatten). Är det verkligen 2009? ITiS är ju faktiskt ett tag sedan och jag ställer mig mycket undrande om man kan lasta det projektet för sjunkande resultat i skolan.Jag tror faktiskt inte att ITiS på något sätt revolutionerade skolan. Jag tror att det var bra för att öka datortätheten och datorvanan bland lärarna, men det förändrade inte undervisningen. Det fanns helt enkelt inte förutsättningar för det i skolan, då vi antagligen satt fast i ett datorsalssystem med få eller inga fungerande datorer och egentligen ingen tanke om vad datorerna kunde åstadkomma. Mina upplevelser av och åsikter om datorsalar kan du läsa i inlägget Tack för en underbar vanlig dag. Dock kan ITiS ha påskyndat arbetslagsutvecklingen, vilket faktiskt var en anledning till projektet. Jag tror också att vi i Falkenberg kunde sjösätta en-till-en-projektet tack vare grunden som ITiS lade. Även hem-PC-satsningen tog oss några steg mot en mer datorvan lärarkår. Idag är det PIM som skall hjälpa oss att ta ytterligare steg. Men vi har fortfarande en hel del steg kvar.

Om vi ger elever uppgifter som leder till fusk då är det helt enkelt fel på uppgiften. Läs gärna Martin Aagårds tankar om det här.

Du och jag verkar ha lite olika kunskapssyn. För att fritt citera Angus King så har modellen för undervisning i 500 år bestått i att en lärare blir expert på ett område för att sedan överföra den kunskapen till eleven. Thomas Jefferson var den sista personen på jorden som visste allt. Frågan är om något har hänt i omvärlden och om skolan helt skall blunda för den utvecklingen. Jag tycker inte det, utan det är helt enkelt vårt ansvar och vår skyldighet att förbereda eleverna för den framtid som väntar dem och finns det någon som tror att den blir icke-digital?
Lärarens uppdrag blir att utmana, skapa uppdrag och uppgifter som öppnar upp för nyfikenhet, kreativitet och tänkande. Läraren blir viktig i att förklara, ge modeller, strukturera och leda vidare. I den frågan borde vi vara överens!

Vi har i allt för många år förlitat oss på IT-eldsjälarna. Vi får inte låta självklara färdigheter och kunskaper för eleven vara avhängigt vilken lärare de har. Digital Kompetens är en av EU:s åtta nyckelkompetenser och troligtvis kommer det tydliga skrivningar kring detta i de kommande läro- och kursplanerna.

Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

Kevlarsjäl


Skulle lämna blod i förra veckan. Som vanligt skulle jag fylla i ett frågeformulär om mediciner, krämpor, sexuellt umgänge, resor etc. Den här gången var formuläret annorlunda, anpassat för lärare. Jag skulle svara Ja eller Nej på frågor såsom:

Har du sedan den senaste blodgivningen:
  • sett till att en elev inte når målen i dina ämnen?
Om ja, hur många? ____________
  • sett till att hålla dig uppdaterad om vad som händer inom dina ämnesområden?
  • skapat elevuppgifter som gynnar kreativiteten?
Om nej, motivera ________________________________________________
____________________________________________________________
  • verkligen individualiserat undervisningen?
  • informerat eleven och vårdnadshavarna om hur det går i dina ämnen?
Jag försökte fylla i så gott jag kunde, men efter en stund kom sköterskan och satte sig bredvid mig.
- Vi är jättetacksamma för att du vill lämna blod, men tyvärr är det svårt att hitta mottagare till lärarblod. Det är inte så många som vill ta emot blodet eftersom det ger en del biverkningar såsom matthet och förlust av självförtroende. Mottagarna brukar efter ett tag även känna sig illa ansedda av samhället.

Jag lommade iväg, med huvudet nedsänkt och inom mig hördes röster som ropade: du bakåtsträvare, du teknikfientlige, du mobbare.

Jag satte mig i bilen och tittade på min lindade vänsterarm. Jag kände fortfarande smaken av Mariekex. Jag hade bra blodvärden så jag slapp järntabletterna. Jag startade bilen och körde hem.


Siffran vill bli fel


Jag hämtar Kim i klassrummet och vi går, mestadels i tystnad, bort till expeditionen. Vi knackar på dörren till konferensrummet och går in. I rummet sitter redan Kenneth Jönsson från Skoldatateket och Margareta Wagnemark, skolans specialpedagog samt Kims föräldrar.

Kim har för några veckor sedan fått reda på att han har dyslexi och vi skall nu försöka hjälpa honom att kompensera funktionsnedsättningen. Redan imorgon skall han få Windows installerat på sin mac och då medföljer stavningsprogrammen StavaRex och SpellRight. Kenneth förklarar hur programmen fungerar för Kim och hans föräldrar. Han påpekar att många elever jobbar i macmiljön under skoldagen för att hemma bearbeta i windowsmiljön, men det väljer givetvis Kim själv hur han vill göra.

Kenneth visar även talsyntesen WordReadPlus som redan finns i datorn. Med det programmet kan Kim få digitala eller scannade texter upplästa. Självklart skall han även få läromedelstexter inlästa på CD. Till matteboken finns det inläst material på förlagets hemsida så det är bara för honom att klicka in där för få tillgång till det.
När mamman får reda på att hon enkelt kan läsa in en text i Garage Band, säger hon att hon gärna skulle göra det. Jag påpekar att det är inget vi från skolans håll kan begära, men visar ändå hur programmet fungerar.

Eftersom Kim hade så bra resultat på Reys Komplexa figur kan mind mapping vara ett bra sätt för honom att organisera och minnas sitt lärande. Vi visar hur man arbeta med Free Mind och det har Kim självklart redan provat och använt flera gånger, men han behöver systematisera det. Kenneth skall undersöka om det finns andra alternativ att använda när tankekartor skall göras.

Min tankar far bort och jag tänker på hur rätt Lars Hemzelius (Fp) har när han menar att datorn inte har i skolan att göra. För Kim är ju datorn helt värdelös och kompenserar inte alls de funktionsnedsättningar han har. Nä, låt honom traggla med hoppande och trilskande bokstäver! Låt honom lägga all energi på att läsa istället för att lära. Låt honom få ett dalande självförtroende i takt med alla misslyckanden. Låt honom ständigt vara beroende av andra för att klara sina uppgifter.
Är datorn värdelös för Kim, måste den vara det för alla andra också!

Jag återvänder till rummet och ser framför mig en elev som har växt, som ser sina behov och är beredd att göra allt för att besegra de hinder som dyslexin satt upp. Med den inställningen och med datorns hjälp är jag övertygad om att han kommer att lyckas.

fredag 25 september 2009

Ett tidsfördriv att dö för

Idag har några av mina elever redovisat sin kunskap med hjälp av programmet Prezi. De har använt ett mycket spännande sätt att presentera sina lärdomar på. Prezi skapar och kräver kreativitet men också en hel del uthållighet. Redovisningen idag hade kunnat handla om teknik och effekter, men kom att handla om kunskaper och insikter. Den kunskap som erövrades kommer att finnas kvar över längre tid, tror jag, vet jag! Vi som fick se och lyssna på redovisningarna blev nyfikna och imponerade.

Prezi är mycket dynamiskt och du kan fokusera på text och bild genom in- och utzoomningar. Tydligen heter tekniken vektorgrafik, men det är inget som jag förstår mig på. (Om jag skall vara riktigt ärlig har jag läst på och nog förstått, men jag skryter ofta om att jag inte är en tekniker men bra på att använda tekniken ändå, så jag gör allt för att behålla den bilden av mig själv! Den bilden är dessutom helt sann!)

Mer utförlig beskrivning av Prezi hittar du på följande sidor:
Jaglärmigteknik
Leitet om webb

fredag 18 september 2009

Vacker assistans


Han sitter där redan när jag kommer på morgonen. Eftersom jag är en aning sen kan jag skönja en gnutta irritation, som jag försöker att ignorera. Vi har efter många om och men skaffat och installerat en korridors-TV. C-spåret på skolan har haft en längre tid, men vi (A-spåret) har av olika anledningar inte kommit till skott, förrän nu.

Han har helt och hållet på eget initiativ använt den tidiga morgonen åt att förbereda bildpresentationen som bl a handlar om vilka lärare som är borta, vem som vikarierar, vilken mat som serveras och annat nödvändigt för eleverna att känna till. Framför allt är det oerhört viktigt att informera om IT-teknikern Bengt är här eller inte, eftersom det kan stoppa en hel del knackande på dörren. Under dagen justerar han bildspelet allteftersom nya saker dyker upp.

På korridors-TV:n läggs klassernas läxkalendrar in och elevarbeten och nyhetssidor visas upp. Det blir snyggt, informativt och intressant. Bara att välja ut vilka nyheter som skall användas visar på viktiga förmågor!

Han gör jobbet mer än gärna och fler är givetvis välkomna att bidra och sköta sidan. Jag slipper använda min dyrbara tid till att hantera korridors-TV:n, för det sköter mina elever. Jag får tid till att göra viktigare saker, som t ex att skriva det här inlägget!

torsdag 17 september 2009

Nu är det väl revolution på gång?


Jaglärmigteknik har skrivit om och förklarat hur Today'sMeet fungerar. Det skulle vara intressant att använda Today'sMeet vid en arbetsplatsträff (personalmöte). Idag är det få som på det mötet höjer sin röst, reagerar, ställer frågor, funderar och agerar, diskuterar etc. Det finns säkert många som sitter där med fantastiska ideér och tankar, men de kommer inte fram eftersom mötet är alltför stort. När hela området är samlat kan vi vara 80-90 personer och trots att de flesta är vana vid att prata inför andra, vågar inte många begära ordet. Kanske kan det här programmet vara något som gör demokratin verklig? Kanske har du provat? Kanske ser du större vinster genom att använda något annat sätt? Kanske är Today'sMeet att gå över ån efter vatten? Kanske borde vi använda chat-funktionen i t ex First Class istället? Jag mottager gärna råd och tips från dig!
Använder man detta i klassrummet ges fler elever möjlighet att höras! I gruppdiskussioner via Today'sMeet kan läraren få chansen att se hur varje person tänker och argumenterar för sin sak. Även de tysta kan få sin röst hörd. De som ofta låter andra ta plats, får nu den plats de har rätt till! Snacka om demokratiutveckling!

torsdag 27 augusti 2009

Jag är inte arg


I fredagens DN kunde vi läsa Malin Siwes tankar om skolan och Socialdemokraternas eventuella nationella IT-planer. Det finns en hel del att fundera över när det gäller hennes inlägg i debatten och mina (Läs även Fredrik Svenssons) funderingar skall jag nu försöka att återge.

Jag var på Framtidens lärande i maj och under paneldebatten tyckte jag (Som tåg av längtan) att de medverkande partierna saknade visioner om hur skolan skulle vara och bli. Så som jag uppfattade det efterlyste flera av åhörarna en nationell IT-strategi. Åtminstone jag välkomnar nu ett sådant initiativ, oavsett ifrån vilket håll eller parti förslaget kommer.

Häromveckan var Socialdemokraterna upprörda över att friskolor har lägre lärartäthet än kommunala och skyllde det på ägarnas vinstkrav. I går upprördes partiets skolpolitiska talesman Marie Granlund över att friskolorna har högre datortäthet än de kommunala. Så vinsten var kanske inte allt? (Malin Siwe, DN 090821)

Jag tror i min enfald att en del av friskolorna har hög datortäthet för att det är ett bra konkurrensmedel. Att erbjuda eleverna en egen dator kan kanske locka sökande till skolan. Jag hoppas att det oftast, helst alltid är andra skäl som ligger bakom! Det är dock rätt härligt att jobba i en kommunal skola som, helt utan en nationell IT-strategi, tänker på datorer som pedagogisk möjlighet och inte en ekonomisk!

Men snälla rara, en skoluppgift är en skoluppgift. Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok. Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken. (Malin Siwe, DN 090821)

Att en skoluppgift ofta är just en skoluppgift är kanske ett problem?! Vi skall inte konstruera skoluppgifter - vi skall skapa verkliga situationer, som så långt det går liknar den verklighet som finns utanför skolan, en verklighet som skolan skall vara en del av. Skolan har alltför länge varit alltför skolmässig, separerad från det den skall lära om - livet, samhället, kulturen, makten, tankar och tro, världen etc
Vi skall fortsätta att fokusera på innehållet, det blir faktiskt än viktigare med nya sätt att lära och redovisa. Jag är säker på att resultatet, d v s lärandet, förståelsen, måluppfyllelsen etc blir bättre om vi lyckas med att knyta ihop innehållet, pedagogiken och tekniken till att skapa en ny typ av uppgifter och uppdrag för eleverna (lyssna gärna till Puentedura!).

Visst kan det vara bra att kunna olika redigeringsprogram för text, ljud och bild. Men för nästan alla elevers framtida yrkesliv är det viktigare att läsa bra, och också begripa undertexter, än att kunna klippa ihop videobitar för att använda på Youtube eller i powerpointpresentationer. Det är viktigare att skriva begripligt än att kunna olika designprogram. (Malin Siwe, DN 090821)

Färdigheterna och förmågorna att läsa, skriva, förstå undertexter är något vi försöker ge eleverna. Men budskap kan förmedlas på så många andra sätt än i skriven text och sedan år 2000 finns det vidgade textbegreppet inskrivet i läroplanen. Vi skall alltså lära elever att förstå och tolka budskap via andra medier och givetvis även låta eleverna uttrycka sig genom andra medier än bara text. Idag är det väl extra viktigt att kunna läsa undertexterna och att lära sig att förstå och tolka budskap i vilken form de än må komma i?!

Datorer hör hemma i skolan. Men att ha nationella krav på datortäthet är en dum idé. På de skolor där det finns genuint IT-intresserade lärare är det bra om datorerna är många, för dessa lärare kommer att använda verktyget väl i sin undervisning. Men att tvångsfortbilda tvekande lärare i IT bara för sakens skull är att kasta bort pengar. De lärarna kommer att göra ett sämre jobb när de inte får välja det undervisningssätt som passar dem. (Malin Siwe, DN 090821)

Så våra elevers nödvändiga utbildning skall vara avhängig vilken lärare man har, vilken skola man går på eller vilken kommun man bor i? De som har genuint IT-intresserade lärare skall alltså få en annan sorts utbildning än de som har inte har de lärarna? Hur kan vi då skapa en likvärdig skola? Hur kan vi då ge eleverna samma möjligheter, oavsett bakgrund, ekonomiska och sociala förhållanden etc?

I ett tidigare blogginlägg (En helt ny karriär) skrev jag följande:
Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

Finns datorna i vår vardag? Använder Malin Siwe datorn i sitt arbete? Underlättar den hennes arbete? Ger datorn Malin Siwe möjligheter som inte fanns innan? Skall dagens elever också få de möjligheterna?

söndag 23 augusti 2009

Jag mötte Lassie


Framsidan på söndagens kulturdel i DN pryds av en elev till mig. Jag är nämligen klassföreståndare, tillika mentor för Sebastian - berättaren och huvudrollsinnehavaren i filmen Man tänker sitt. Jag har ingen som helst del i det, men blir ändå stolligt stolt. Det här har ju egentligen ingenting med min blogg att göra, eftersom jag skall skriva om det som sker när elever får varsin dator att använda i skolarbetet, men det kanske finns en koppling ändå, på något sätt.

I slutet av vårterminen fick Skogstorpsskolan, av Birgitta Olsson på Film i Halland, erbjudandet att vara en av de 19 partnerskolor som skall dokumentera arbetet med att se och göra film i skolan. Bakom projektet ligger Svenska Filminstitutet, i samverkan med regionala resurscentrum för film och video. De medverkande skolorna skall bilda ett nätverk för aktivt utbyte av erfarenheter i de här frågorna. (Film i Halland är med och samproducerar Man tänker sitt, så den röda tråden för mitt blogginlägg finns där.)

Vi tackade ja till medverkan, men det har tagit lite tid att strukturera organisationen, så vi ligger nog efter de andra skolorna i planeringen, men nu är även vi på gång. Till den första partnerskoleträffen i mitten av september skall vi ha skissat och planerat klart. Vi funderar ofta på hur vi omfamnas och omfattas av det vidgade textbegreppet och hur vi använder tekniken för att höja elevernas lärande, intresse, fantasi, kreativitet och lust. Genom filmprojektet får vi chansen att skapa uppgifter och uppdrag som ligger på de övre nivåerna på Puenteduras SAMR-modell. Vi har startat en spännande höst!

måndag 17 augusti 2009

Guldgrävarsång


Jag har länkat till sidan här bredvid, men vill ändå slå ett extra slag för Jag lär mig teknik som är en veritabel guldgruva för lärare som vill söka nya vägar med hjälp av tekniken. De förklarar vad varje presenterat program handlar om, samt hur du kan använda det i klassrummet. Tack alla E-mentorer i Södertälje! Ni vaskar fram guldkorn åt alla oss andra!

tisdag 11 augusti 2009

Tack för en underbar vanlig dag


Det var en dag då allting som kunde gå fel gick fel. Jag skulle definitivt ha stannat kvar i sängen! Redan vid ankomsten till skolan anade jag att jag borde ha vänt om. Vaktmästare Per stod och sopade upp glassplitter.
- Inbrott nu igen?
- Ja, men jag tror inte att de tog någonting. De är mest ute efter platta datorskärmar och några sådana har vi ju inte här. Det var bra att jag i förra veckan hann placera datorerna i låsbara stålburar, för det blir lite krångligare att få med sig något då!

Väl inne i korridoren såg jag att några elever satt i datorsalen, trots att där skall vara stängt fram tills att dagens första lektion skall starta. Någon okunnig om regeln eller någon som bara försöker göra sig populär på ett enkelt sätt, hade antagligen öppnat åt dem. Jag jagade ut dem, men fick vänta några minuter tills de avslutat det de höll på med.
- Skall bara... hördes det från rummet.
- Nu! Snabba på!
- Skall bara ... hördes det återigen från rummet.
Jag låste dörren efter dem och Daniel påpekade att tre av datormössen saknade kula.
- F:n att de inte kan låta grejorna vara ifred, muttrade jag och ångrade genast svordomen.

I arbetsrummet sade jag till Thomas, vår dator-allt-i-allo, att han behövde fixa datormössen. Det är tur att vi har någon i vårt arbetslag som är lite intresserad av att hålla på med datorer för allt blir så mycket smidigare då. Han skulle försöka att ta tag i det när dagens lektioner och möten var över.

För den första lektionen hade jag bokat arbetslagets datorsal, som egentligen är ett grupprum där det står sju eller åtta datorer, men just nu är det bara fyra eller fem som fungerar. Thomas skall försöka hinna med att lappa och laga så att åtminstone en eller två till kan användas. Kanske kan han slippa att vara med på arbetslagskonferensen för att syssla med datorerna den stunden istället? Vi borde köpa in några nya men det ryms just nu inte inom arbetslagets budget. Kanske nästa år?

Jag gick iväg med fem elever, låste upp datorsalen och lät dem sätta igång med att renskriva sina berättelser. Tillbaka i klassrummet startade jag de andra eleverna. Jag försökte med jämna mellanrum att ta mig till datorsalen, dels för att se om de behövde hjälp, men mestadels för att se till att de inte höll på med oegentligheter. När jag befann mig där var jag stressad över att jag inte befann mig i klassrummet, och vice versa. När jag hade avslutat lektionen gick jag bort för att låsa datorsalen efter de fem, men jag fick vänta en stund eftersom det var mycket som skulle göras innan datorn var avstängd. Alla klagade på att tangenterna inte satt på rätt plats. Sara var gråtfärdig eftersom allt hon hade skrivit hade försvunnit. Jag räddade det, på något sätt, inte säker på hur.

Jag gick in till arbetsrummet och hade tur, den stationära datorn var ledig och jag kunde plocka fram elevuppgifterna som jag igår mejlade till mig själv. Jag jublade när skrivaren fungerade och sprang bort till kopieringsrummet och ordnade en klassuppsättning.

Under matrasten fick jag lämna fiskpinnarna eftersom datorlarmet i min avdelning gick. Tre elever, som hade fått lov att göra skolarbete under rasten, hade råkat komma åt larmsladden. Det var tredje gången det hände den här veckan och Thomas och jag konstaterade att vi måste fixa den glappande sladden. Han skulle titta på det innan han gick hem idag.

Jag hade bokat datorvagnen under eftermiddagen och gick bort till andra delen av skolan för att hämta den, men vagnen var inte där. Jag frågade runt bland mina kollegor och tydligen hade Johan haft datorerna under förmiddagen och det stämde. Tillbaka i klassrummet behövde alla datorerna laddas och det saknades fyra stycken laddare. Jag var tacksam över att jag åtminstone kunde använda fem av datorerna. Jag kikade på klasslistan för att se vilka elever som stod på tur att få använda datorerna och delade ut dem tillsammans med nätkablarna. Tre av dem hade glömt sina inloggningar och jag sprang till arbetsrummet för att hämta klasslistan med lösenorden. Jag hade skickat uppgifter till eleverna via mejl, men alla fem hade glömt sina inloggningsuppgifter och jag fick återigen springa in till arbetsrummet och den här gången tog jag med mig pärmen. Jag skällde lite lagom på dem om att de måste lära sig sina lösenord, men jag kunde samtidigt förstå att de glömmer eftersom det hinner gå en tid mellan gångerna de använder det. Idag fungerade nätverket och det var jag tacksam över. Förra gången jag hade vagnen kom ingen ut på nätet och när jag ringde IT-teknikerna på kommunen hade ingen tid att komma förrän dagen därpå. De kom inte då heller men väl veckan därpå och det får man väl vara tacksam för.

På eftermiddagsmötet i arbetslaget ägnade vi en stor del av tiden åt att diskutera hur vi skulle hantera Lunarstorm. Eleverna är inne där hela tiden och det borde gå att spärra de sidorna på något sätt! Kanske kunde någon ringa IT-teknikerna och fråga om de kan hjälpa oss med det här och egentligen borde hela kommunen ha en gemensam policy i de här frågorna. Annika antecknade i sitt kollegieblock allt viktigt som sades och skulle sedan renskriva vid datorn hemma. Jag sade att jag var trött på att vara den ende som efter dagens slut gick in i datorsalen för att ställa i ordning stolar och bord, plocka undan 57 utskrifter om Tupac samt stänga ned datorerna som tog sååå lååång tid på sig att slå av. Jag önskade att fler var vakna för att se det som behövde göras i datorsalen ... att fler var vakna ... fler var vakna ... var vakna ... vakna ...
- Vakna! Vakna! Lasse, vakna! Du drömmer igen! Du är alldeles genomsvett. Vad är det du drömmer om? frågade Carolina som hade rest sig upp på armbågen och nu knuffade på mig.
- Uh! Vad är klockan? Var är jag? Har klockan ringt? Vad jag drömde? Det var tack och lov bara en dröm!

Så avslutade jag min berättelse med ett förbjudet slut. Jag avråder å det bestämdaste mina elever att använda den här sortens slut, men idag tar jag ett IG. Huvudsaken är att jag vaknade upp ur den där drömmen!

onsdag 5 augusti 2009

Mellan sommar och höst


Tankarna är sommarlovsripplade och bloggen har under sommaren legat i träda och om jag har skrivit något så har det inte handlat så mycket om datorerna i skolan. Dock har jag under sommaren funderat en hel del över hösten som ser ut att bli spännande, minst sagt. Den kommer också att bli rejält hektisk men jag ser att varenda del befruktar och befrämjar de andra. Jag förstår att jag är enormt privilegierad som inom ett mycket spännande och utvecklande yrke, får än mer utmaningar genom uppdragen.

I höst kommer jag att:

Sedan kommer jag troligen att ha en hel del vanlig, hederlig undervisning också.

söndag 2 augusti 2009

Pengar


Läs Stig Roland Rasks kloka tankar om vad en-till-en kan möjliggöra här. Jag kan också tillägga att datorer kostar skolorna pengar även utan en satsning på en dator till varje elev. Några har datorsalar, andra köper in datorvagnar med bärbara datorer etc. Oavsett vilket behöver datorerna skötas och servas och därför finns det antagligen någon datortekniker anställd. Kommunen har förmodligen köpt in ett antal onödigt dyra skol- eller kommunlicenser av t ex officepaket samt pedagogiska program lämpliga att använda i undervisningen, kanske främst med tanke på elever i behov av särskilda hjälpmedel för sitt lärande. Troligen förstörs en hel del datorer i datorsalen (brr... ordet datorsal ger mig rysningar!) och det behövs antagligen en uppsjö av regler för den där salen och kanske någon form av övervakning. Jag gissar nog heller inte helt fel om skolan även är ett hett objekt för personer som mestadels hittar sin försörjning nattetid och detta medför också kostnader. Kommunerna har alltså stora kostnader för datorer redan idag, men frågan är hur effektivt utnyttjandet blir. Förändras undervisningen och lärandet i en datorsal? Får eleven som har tillgång till skolans datorer en bråkdel av sin skoltid de kunskaper och färdigheter som behövs framöver?

onsdag 29 juli 2009

Det kanske kommer en förändring

Jag sitter på tåget till Stockholm. Jag skall till Rektorsakademin på Sveavägen igen och denna gången skall Lärspridarutbildningen planeras. Vi har hållit sporadisk kontakt över nätet under sommaren, men det är bara att konstatera att en viss sommarlovsdvala infann sig. Det skall bli kul att träffa de andra spiratörerna igen och tillsammans med dem kanske vara med om att förändra skolan och undervisningen i Sverige. Jag tror att jag behöver de andra spiratörerna för att väcka kreativiteten, även om det inte gått en enda dag under sommarlovet då jag inte har tänkt på spiratörsrollen och lärspridarutbildningen. Hösten ser ut att bli spännande!

torsdag 2 juli 2009

Sommartid


Sommar, sommar, sommar. Det är härligt att bo i Falkenberg när det är bad och solande som gäller. Innan spiratörsuppdraget kommer igång på allvar någon gång i slutet på juli är jag mest en transpiratör. Är det inte stekande dagar vid stranden så är det byggjobb, trädgårdsarbete, morgonpromenader, cykelutflykter eller bokhyllemålning. Det skall bli skönt när skolan börjar igen i augusti så att man får vila upp sig!

måndag 29 juni 2009

Vilda fåglar

Eftersom det är sommarlov behöver jag inte nödvändigtvis skriva om IT i skolan. Bilden här bredvid visar rödstjärtens mellanlandningsstation, tidigare var det sambons cykel som stod strategiskt utplacerad och styret på den såg likadan ut som grenen här intill. Det är inte konstigt att fågeln är röd om stjärten!

Just idag är jag stark


Jag har blivit en del av konceptet Tänk om! och jag är stolt så att det gnistrar om det. Jag är en av de 15 spiratörer, från hela landet, som skall inspirera lärspridare i skolor som går in i ett en-till-en-projekt. Jag skall inte göra någon besviken! Inte mina uppdragsgivare, inte de jag kommer att möta och inte mig själv!
Jag är stolt och förväntansfull! Stolt och stöddig! Stolt och ödmjuk!
Jag har varit med från början i en-till-en-projektet i Falkenberg och sett den IT-revolution som skett i samhället även hända i skolans värld. Nu är det dags att revolutionera undervisningen med hjälp av den nya tekniken och jag och mina spiratörskollegor är minst sagt viktiga i den processen. Det låter kanske kaxigt men jag tror att det här kommer att påverka skolan på ett genomgripande plan och det är jag en del av. Jag tillåter mig själv att vara stolt och nöjd!

tisdag 23 juni 2009

Sommaräng


Dagarna innan eleverna gick på sommarlov åkte jag till kungliga huvudstaden för att möta andra engagerade i frågor rörande IT och skola. Ditbjudna var vi av Rektorsakademin och Apple. Vi skulle få information om och diskutera konceptet Tänk om! Emma Rosén, lärare på YBC har redan skrivit om det jag tänkte skriva om - just det där att känna sig som kusinen från landet som storögt tittar på allt det nya och beundrande betraktar alla andra och backande bara beaktar det andra säger.
Med tre ord skulle vi beskriva oss själva och jag valde Nyfiken, Osäker och Engagerad. Smart Johnsson! Men det viktigaste är kanske att vara ärlig och inte alltid så genomtänkt. Det osäkra handlar mycket om den pedagogiska kris jag hamnat i, men också den osäkerhet som kan infinna sig när jag befinner mig i nya sammanhang. Krisen handlar om att jobba på en skola och i en kommun där alla möjligheter ges för en modern pedagogik, men inte veta om man till fullo utnyttjar den möjligheten. Har jag omdefinierat mina uppgifter? Har jag förändrat min undervisning, mina övningar, mina genomgångar, elevernas uppdrag? Frågorna har gnagt ett tag och blev tydligare i och med konferensen Framtidens lärande. Resan till Sveavägen 34 i Stockholm gjorde dem än tydligare. Hela dagen i Stockholm handlade om mina frågor och hur skolan måste förändras och trots att jag sitter och skriver de här raderna i inledningen av mitt sommarlov, som jag till fullo tänker njuta av, kan jag inte låta bli att längta till hösten och en undervisning och skola som ser helt annorlunda ut än den jag hittills har sett.
Om jag skulle beskriva mig själv med tre ord skulle det bli Nyfiken, Omvärderande och Engagerad!

lördag 20 juni 2009

I rörelse


Det hände mycket i slutet av terminen och jag har tagit tid på mig att sammanfatta mina intryck och är inte klar ännu. Har ägnat de första sommarlovsdagarna åt att flytta min blogg hit. Både nya och tidigare besökare är varmt välkomna!

Stockholmsresan var omtumlande och inspirerande. Om man blir en del av TÄNK OM, räknas man som omtänksam då?

Rödstjärtshannen (antagligen änkling) har ensam haft hand om matning och skötsel av ungarna. Jag har vakat över grannarnas alla katter och även kört iväg de närgångna skatorna vid ett flertal tillfällen, men var inte hemma när ungarna flög ut ur boet. Jag hoppas att de klarade de första farorna utan min hjälp.

lördag 6 juni 2009

Då känns det lite lugnare




Betygen är satta, de skriftliga omdömena är skrivna och kvalitetsrapporten är på god väg att bli färdig. Det är synd att man inte lagt ner så mycket tid på att göra bra undervisning. De sista veckorna på en termin är helvetiskt hektiska och då har jag ändå, under terminen, kontinuerligt skrivit i de skriftliga omdömena. Nu känner jag att det är lite lugnare och då blev det lite tid till bloggandet, även om det känns ganska tomt på skrividéer just nu, men det är kanske ingen som märker någon skillnad.

Jag har länge tänkt att skriva om vad digital kompetens innebär och hur skrivningen i de nya läro- och kursplanerna borde se ut och det kommer men får vänta ett tag.
Jag skulle kunna skriva om de skriftliga omdömena och min irritation skulle säkert skapa intressant läsning, men kanske inte nyanserad sådan och det får också anstå tills vidare.
Det hade varit intressant att blogga om Ruben Puenteduras modell om hur undervisningen med den nya tekniken borde se ut, d v s ett modernt lärande med omdefinierade elevuppgifter. Det inlägget vill jag i så fall lägga ner mycket energi på och det är nog så att den saknas, just nu. Jag hör av mig igen när jag har återfått kraft!

fredag 29 maj 2009

Samma sak

Martin Tallvid, forskaren som följer en-till-en-projektet i Falkenberg, var på Skogstorpsskolan och skulle filma vad som hände under min lektion. 8A skulle redovisa sina arbeten med tidningen Globen och Världens barns pris. Förra gången han var med mig under en lektion jobbade vi med samma sak. Snacka om stiltje i undervisningen! Fast jag kan faktiskt ganska enkelt försvara varför jag varje år arbetar med Globen och barnens rättigheter, men det gör jag inte här och nu.

Det är i år tretton nominerade till Decenniets Barnrättshjälte och den 20 november, på 20-årsdagen av FN:s Barnkonvention, kommer barn jorden runt att avslöja vem som blivit deras Decenniehjälte.

8A delades för några veckor sedan in i grupper och fick i uppdrag att lära sig mera om en nominerad, landet han eller hon kommer ifrån, samt de problem som personen eller organisationen försöker eller försökte lösa. De skulle även försöka ta reda på varför de här problemen finns. De fick fria händer i val av redovisningssätt. De kunde ha gjort radio, TV-inslag, tidningar etc, men alla valde att göra bildspel. I klass 7A fick jag dock se film och lyssna på ett radioprogram, men även där var bildpresentationer det mest populära sättet att redovisa på.

Två av bildspelen höll samma klass som för ett år sedan - d v s ingen utveckling hade skett och jag är bedrövad. Bildspelen hade pliktskyldigt satts ihop, utan tanke och ordentlig bearbetning och framför allt var det brist på innehåll. Den tredje gruppen lyckades bättre och vi åhörare gavs verkligen chansen att lära oss något.

Jag vill inte hålla lektioner om hur man gör bildspel. Jag är SO-lärare och inte datorlärare och jag vill heller inte att den yrkeskategorin skall finnas, åtminstone inte på en grundskola. Men jag känner också att vi behöver utveckla arbetet med hur man gör en bra presentation. Kanske handlar det helt enkelt om att vi bör vara mer tydliga i våra instruktioner.

Presentationen i sig bedömer jag inte, det är innehållet, den visade kunskapen och förståelsen som är det viktiga för mig. Men det är nödvändigt att man kan förmedla dessa erövrade förmågor, oavsett om det sker via skrift, film, animation eller bildspel. Vi lärare är mästare på att bedöma kunskap och förståelse som visas i skrift. Vi får det lite svårare när nya former för redovisning uppstår, men det är trots det samma saker som skall bedömas. Vi får se till att bli mästare på det också!

onsdag 27 maj 2009

Stolt men inte nöjd

På konferensen Framtidens lärande frågade Joachim Thornström, Skolväskan, vad vi lärare inte längre gör i klassrummet när vi har en dator till varje elev. Vi blev lite ställda av frågan och en annan som inte är världens snabbaste i tanken, utan behöver fundera ett tag, några dagar, flera år, en evighet, innan jag kommit fram till något har nu lyckats få fram en del svar.

Jag kopierar inte.
Jag delar inte ut några papper (förutom de jag blir tilldelad av andra).
Jag skriver inte upp läxorna eller provdatum på tavlan.
Jag behöver inte lyssna på elever som med ett papper i sin darrande hand står och läser innantill om Nelson Mandela eller Dagen D.
Jag släpar inte hem elevernas arbetsböcker.
Jag är inte den ende som får läsa eller ta del av elevens arbete.
Jag behöver inte påminna elever som varit frånvarande om vad som behöver göras.
Jag har minskat ner mina genomgångar. (Utan att lägga in någon värdering om det är bra eller dåligt!)
Jag använder inte läroböcker särskilt ofta.
Jag har inte mycket telefonkontakt med föräldrarna.
Jag använder inte tid till att boka, plocka fram datorer, fördela rättvist, organisera.
Jag använder inte tid till att plocka undan datorer, låsa in i skåp, ladda.
Jag använder inte mycket av mitt gamla material. (Pärmarna på min arbetsplats står dock prydligt uppradade, otåligt väntande. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem och deras innehåll.)
Jag dubbelbokför inte elevomdömen.
Jag använder inte videoapparaten.
Jag använder inte OH-apparaten.
Jag använder inte DVD-spelaren.
Jag går inte genom hela skolan för att informera en kollega om något.
Jag behöver inte släpa på tunga böcker.

Jag återkommer när jag tänkt lite till, men det kan å andra sidan dröja flera år.

tisdag 26 maj 2009

Som tåg av längtan

Huvudet är fullt av nya tankar och idéer. På tåget hem från Stockholm och konferensen Framtidens lärande försökte jag sortera och göra något av dem. Det lyckades sådär och därför kommer det här inlägget långt senare än vad det var tänkt och tankarna är trots det fortfarande osorterade.

I de spännande, forna fabrikslokalerna befann sig redan frälsta, från skolor och kommuner som kommit en bra bit på vägen, mot framtidens lärande. Vi fick bekräftelse på det vi redan visste, men fick självklart även nya intryck och idéer. Bara alla möten med engagerade människor berikar.

Jag lyssnade till professorer och andra kloka som sade det jag inbillar mig att jag länge tänkt, men inte lyckats uttrycka. Jag förstod helt plötsligt hur skollokalerna borde se ut. Jag förstod hur min undervisning borde vara. Jag lyssnade på politiker utan visioner, där eleverna i panelen visade på större klokskap och fler insikter än de som kunde förväntas inneha visionerna. Den enda som hade ett uns av visioner, som jag uppfattade det, var från ett parti som idag inte behöver ta ansvaret och då är det enkelt. Under åren av större makt mäktade man inte med att genomföra det han idag pratade om. Vi har en skolminister som inte bryr sig om att det är stor skillnad mellan friskolor och kommunala skolor beträffande datortäthet. Samme man tycker heller inte att eleverna i den svenska skolan skall söka information på nätet. När jag tittade in i hans kalender hade han inga åtaganden under tisdagen. Jag förstår att han är en strängt upptagen man med många som rycker i honom, men det hade varit bra för honom att vara med på konferensen.

Jonas Hällebrand var dock där och jag kunde äntligen tacka honom för allt stöd han ger på min blogg och för allt klokt han skriver på sin egen.

måndag 18 maj 2009

Godis är gott

Jag var i Halmstad i förra veckan. De som går distanskursen Media, kommunikation och IT som ett verktyg i pedagogisk verksamhet skulle få chansen att träffa mig live och höra mig redogöra för uppgiften som jag ansvarar för. När jag berättar om mig själv och vad jag jobbar med händer det att jag nämner en-till-en-projektet, bara sådär i förbifarten. Sedan är samtalet igång och jag får på övertid informera om det jag egentligen var där för.

De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.

Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.

lördag 9 maj 2009

Meningslöst motstånd

Jag var i Halmstad i förra veckan. De som går distanskursen Media, kommunikation och IT som ett verktyg i pedagogisk verksamhet skulle få chansen att träffa mig live och höra mig redogöra för uppgiften som jag ansvarar för. När jag berättar om mig själv och vad jag jobbar med händer det att jag nämner en-till-en-projektet, bara sådär i förbifarten. Sedan är samtalet igång och jag får på övertid informera om det jag egentligen var där för.

De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.

Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.

onsdag 6 maj 2009

Dur och moll om vartannat

Tyst tangentsmatter
Producering av bloggar
Slipper fylld mejlbox

Eleverna gör egna hemsidor i iWeb. Första steget är att presentera sig själv och skapa en blogg. Jag ger tips vad de kan skriva om, men styr just nu inte speciellt mycket. Jag vill bara att de kommer igång och bekantar sig med programmet och formatet. Så småningom kommer jag att precisera ämnesinnehållet, tror jag.

Min tanke är att eleverna skall lägga sina arbeten på sin sida. Nu skickar de dem till mig och min brevlåda på First Class blir överfylld och stressar mig.

Varje elev skall snart få skapa en läsblogg i iWeb, där de systematiskt arbetar med och skriver om boken de läser på morgonsamlingarna. Jag har haft svårt att få fart på bokarbetet, det har blivit pliktskyldiga bokrecensioner och i bästa fall bra muntliga bokpresentationer, men nu hoppas jag att det här förändrar och förbättrar.

Just nu kan bara inloggade på Falkenbergs en-till-en-nät komma in på elevernas sidor, men det kanske är bra. Det är ganska tydligt att en del elever är lite rädda för att lägga ut sina skolarbeten. Jag är dock övertygad om att vi får helt andra resultat av arbetet om skaran av läsare eller åhörare blir större. Alltför ofta har eleven gjort ett arbete som sedan endast läraren fått läsa - nu finns alla möjligheter till publikrekord.

Det negativa med det lokala nätet är att jag måste sitta på skolan för att läsa elevernas alster. Det fina med FC och andra digitala kommunikations- och informationssystem är att man inte blir lokalbunden, men jag vill prova det här ändå.

Efterarbete
Elevbloggar blir lästa
Kvar i skolans rum

söndag 26 april 2009

Hallelujah

De lila väggarna pressar mig, trycker på och skapar en klaustrofobisk känsla. Jag har skrivit om Falkenbergs Stadsbios färgsättning förr och jag tror till och med att självaste Kjerstin Dellert har kommenterat de lite märkliga färgvalen vid ett framträdande i salongen. Det är trångt i både bildlig och bokstavlig mening, de röda biograffåtöljerna slukar ca 270 besökare från alla håll och kanter i Sverige. Det är inte många tomma platser. Framme vid scen öppnar dock Fredrik Höper, Kristina Björn och Thorbjörn Larsson upp sinnena, trycker tillbaka väggarna, kanske rent utav river dem. När de talar blir jag oändligt stolt över vad de, vi och alla medarbetare på skolorna faktiskt har åstadkommit. Det är samma känsla varenda gång men idag är stoltheten starkare än någonsin, av någon anledning jag ännu inte kommit på. Jag har tidigare skrivit om stoltheten jag kände när Martin Tallvid beskrev vårt arbete och att det är lätt att bli van vid vardagen och datorn är för oss vardag numera. Att få höra om projektet får mig att inse att vår vardag kan vara lite annorlunda mot andras.

De tre berättar hela historien om bakgrunden och förutsättningarna för en-till-en-projektet och det är en glädje att lyssna till dem och jag hoppas att det upplevs så även för alla icke inblandade. Det låter så, skratten är många, det är rappt i replikerna utan att budskapet försvinner. Jag inser i skrivande stund att jag låter alldeles frälst och ibland får jag faktiskt känslan av att jag befinner mig på ett väckelsemöte. Jag är fullt medveten om att jag inte skriver med kritiska ögon, men det får jag överlåta åt Martin Tallvid, forskaren som följer projektet. Jag försöker bara förmedla min känsla och det är glädje, det är stolthet, det är självförtroende.

Jag själv intar scenen timmen innan lunch och skall tillsammans med Lena Carlsson och elever från tre skolor svara på frågor från auditoriet under Ove Lidströms ledning. Morgonens uppmaning från sambon - Bli inte för exalterad! Bli inte för engagerad! ringer i öronen men antagligen på grund av headsetet sker något och de goda råden slutar att ringa.
Lena och eleverna ransonerar orden, väger dem på guldvåg och säger enbart kloka saker. Jag säger så mycket som möjligt när jag får chansen och hoppas att någon mening blir meningsfull.

Jag sitter på en scen, tillsammans med två av mina elever ur klass 8A, Dorontina och Tom. Vi pratar tillsammans om hur en-till-en-projektet har påverkat undervisningen på Skogstorpsskolan. Det är en ynnest att få vara med eleverna på det här sättet. Det får effekter för allt det andra arbetet. Många elever har medverkat genom de snart två åren. I en annan sal sitter två av mina elever ur klass 7A och väntar på att de rosenröda biofåtöljerna skall släppa sitt grepp om åhörarna. Jesper och Tanja sitter säkert och jobbar med Sweet Home 3D och skapar sina egna lägenheter. Klassen och Håkan Pihl har för resten av terminen skippat matematikboken för mer praktisk matte. De arbetar kanske även med iWeb och producerandet av en egen hemsida, med blogg och annat smått och gott. Den sidan kommer bara att kunna besökas av personer inne i kommunens en-till-en-nät, men det är i alla fall en början (jag återkommer om det arbetet i senare inlägg). Jesper finslipar säkert på sitt bildspel om sin resa till Thailand som skall visas för klassen på tisdag. Men först skall jag prata färdigt i salongen.

Efter dagens slut, efter en kopp kaffe och en mazarin står några av de inblandade och pustar ut och försöker sammanfatta intrycken. Jag tar mig fram till Kristina, Thorbjörn och Fredrik och berömmer framträdandet. Idag var de tre bättre än någonsin! Jag beklagar att Fredrik har bestämt sig för att byta jobb och kommun och det är bara att gratulera Varberg till en mycket viktig värvning. Det är enkelt att konstatera att Fredriks arbete, tankar och visioner har gett avtryck i verksamheten för lång tid framåt.

Idag är det mycket ryggdunkande och jag ber utomstående om ursäkt för det, men jag tycker faktiskt att det vi gör är fantastiskt bra, men jag hoppas innerligt att det så småningom blir en självklarhet för alla elever, i hela Sverige.
På väg ut från byggnaden passerar jag en spegel. Jag ger lite beröm åt mannen i spegeln, han skötte sig ganska bra han också.

onsdag 22 april 2009

Rocka på

Imorgon är det dags för säsongens sista studiebesöksdag i Falkenberg. Under hela en-till-en-projektets period har 1000 besökare från 73 kommuner varit hos oss. Jag kommer att medverka och har med mig fyra elever och vi skall tillsammans med alla andra inblandade dela med oss av våra erfarenheter till alla som förhoppningsvis befinner sig i startgroparna.

I maj kommer jag att åka till till Nacka och konferensen Framtidens Lärande - är här och nu! för att prata om projektet i Falkenberg.

Ibland känner jag mig som en-till-en-projektets Markoolio, d v s en person som syns i alla sammanhang, delaktig i allt möjligt, men utan egentlig talang. Jag håller på ett tag till innan någon kommer på bluffen!

måndag 20 april 2009

Ingenting någonsin (Extended remix)

”Läroboken är förlegad!” Jag tror att det var så tankesmeden Olle Steneryd (prisbelönad rektor på Skogstorpsskolan, se inlägget Svenska Flaggans dag) uttryckte sig i årets sjätte nummer av Lärarnas tidning. Numret innehöll för övrigt mycket intressant läsning kring digitala läromedel. Jag är egentligen medlem i den andra föreningen men passar på att tjuvläsa då och då.

När jag var på läromedelsutställningen i Halmstad för några veckor sedan, kändes det dock som läroboken i allra högsta grad var levande. Åtminstone var det så förlagen själva såg på det och det är inte utan att jag tänker på Mary Wollstonecraft Shelleys Frankenstein eller den moderne Prometheus när jag förstår att det är i pappersversioner av böcker läromedelsförlagen fortfarande ser sin framtid.

Jag kanske är orättvis mot förlagen och jag har sett små tecken på självinsikt, bl a i tidningen Datorn i Utbildningen (nr 2 2009) där det ändå låter positivt i intervjun med Marit Ekelund Maitland, förlagschef för digitala medier på Natur & Kultur.

Med tanke på skivindustrin och hur den har hanterat den nya tekniken är det kanske inte bland de etablerade en utveckling kommer att ske. Spotify och andra nya tjänster för att tillägna sig musik är väl knappast skivbolagens förtjänst. De hade antagligen kört på i redan uppkörda skivspår och kanske är det så det ser ut även bland läromedelsförlagen.

I andra länder har staten varit mer aktiv och med direktiv och pengar sett till att förlagen och andra producenter börjat att skapa moderna produkter för en modern skola? Är det en väg för Sverige?

onsdag 8 april 2009

Ingenting någonsin

För någon vecka sedan var jag på en läromedelsutställning i Halmstad. Jag ville se vilka webbaserade läromedel förlagen kunde erbjuda (jag visste redan svaret!). Det verkade heller inte finnas några som helst planer på att producera det. Vi får nog inrikta oss på en lång framtid utan bra digitala läromedel. Jag kan se en del stora satsningar på material för interaktiva whiteboards, men det är också det enda och givetvis kopplat till en konventionell lärobok.
Det är alltså läromedel i bokform som gäller även i framtiden! Insikten gjorde mig så nedstämd att hela inlägget blev tråkigt och det som blev, är det du just har läst. Håll med om att det var tråkig läsning!

fredag 27 mars 2009

I samma bil

När jag och rektor Olle Steneryd, år 2007 var i USA och skulle inspireras av delstaten Maines One-to-one Laptop Program, använde vi sena nattimmar för att diskutera vad en eventuell övergång från PC till Mac skulle innebära. Det fanns en rädsla hos oss båda för hur personalen skulle reagera. På Skogstorpsskolan fanns en personal som var vana PC-användare både på arbetet och hemma. Många av oss hade genomfört ITiS, köpt hem-PC genom förmånsavtal och några år innan den stora revolutionen fick merparten av lärarna på 6-9 en bärbar PC att använda för arbetet och undervisningen.

En av anledningarna till att vi funderade på en övergång från PC till Mac, var att vi hade fått för oss att Mac-datorerna var mer driftsäkra än PC. En sådan här stor satsning behövde en bra start! Vi ville inte att datorerna skulle krångla, alls!

Anledning nummer två var att vi ville datorerna skulle vara användarvänliga och med ett tydligt pedagogiskt upplägg, med program som hängde ihop och kunde samarbeta.

En tredje anledning var nätsäkerhet, d v s minskad virusrisk.

Huruvida det här med drift- och nätsäkerheten och det pedagogiska upplägget är vetenskapligt belagt vet jag inte, men det var åtminstone våra utgångspunkter. Martin Tallvids forskning om projektet får väl visa på hur allt har fungerat på Skogstorpsskolan och sedan vet vi ju inte hur det hade blivit om vi hade valt PC. Ett tag var det tal om att Söderskolan skulle vara en Mac-skola och att vi skulle vara en PC-skola, för att vi skulle kunna jämföra. Som bekant blev det inte så!

Mac eller PC spelar ingen roll, det finns ingen religiositet i det hela utan det handlar helt enkelt om våra utgångspunkter - vad vi ville ha och vem som kunde leverera det.

Min upplevelse (helt ovetenskaplig!) av klassrumssituationen är att vi numera kan syssla med det vi är där för - att lära oss så mycket viktiga saker som möjligt, om oss själva och om världen. Vi behöver inte använda vår dyrbara tid åt att lösa tekniska problem. Vi har inte drabbats av virus, eleverna hanterar och administrerar datorerna helt på egen hand och det uppstår inga konflikter mellan de program som datorn är utrustad med. Programmen ger oss enorma möjligheter till ett varierat lärande och de möjliggör mängder av sätt att redovisa kunskapen på. Trots programmens potential tar det inte lång tid att lära sig att hantera dem.

En annan sak som jag kan se har hänt i och med bytet, är att vi alla hamnade på samma nivå. Vi var alla nya, okunniga, oerfarna men mer eller mindre nyfikna Mac-användare. Tidigare var våra gudar de (oftast män) som kunde hantera de problem som PC-maskinerna (eller användarna?) skapade. Idag är datorkunskapen mer demokratisk. Det är väl en rätt trevlig vinst!

onsdag 18 mars 2009

Livräddaren

Jag är på en föreläsning av Mats Andersson från Netscan. I Tångaskolans aula sitter lärare och annan personal för att tillbringa två timmar i herr Anderssons sällskap. Tidigare under dagen har han varit på Söderskolan samt Skogstorpsskolan och pratat om nätet och dess faror, först för tjejer och sedan för killar, i år 6-9. Jag var med vid dagens sista pass och han fångade elevernas och mitt intresse till max.
Under det gångna året har han varit på kommunens andra skolor, allt i samarbete med Louise Klintefjord, Brotts- och drogförebyggarsamordnare i Falkenberg.

Det är bra och nödvändigt att vi lyfter upp de här frågorna och det är bara att konstatera att vi behöver plocka in folk utifrån som har kunskapen och överblicken. Jag tror att vi, mitt i en-till-en-projektet, behöver hitta en plan för hur vi kontinuerligt skall arbeta med de här frågorna och föreläsningar som den här är en viktig del i det. Vare sig man är en en-till-en-skola eller inte har man ett ansvar för att diskutera och arbeta med det här samhällsproblemet.

Enligt Mats pratar inte barn, som kommer i kontakt med monster på nätet, med sina föräldrar om det. Föräldrarna hjälper inte till med problemet, d v s hanterandet av den fula gubben, utan sätter upp tekniska hinder och det blir förbud och restriktioner istället för verklig hjälp. Han uppmanar föräldrarna att prata med sina barn. Var en förälder som är en sköld mot dessa monster!

Idag finns ingen lag för textförförelse av minderåriga och Mats Andersson har i åratal arbetat för en ändring och förhoppningsvis kommer en lag under sommaren 2009. Så sent som år 1999 blev det straffbart med barnpornografi för eget bruk. Jag tror många gånger att vi är föregångare i Sverige, men blir ofta besviken.

Efter fruktstunden i halvtid tar Mats med oss ut på nätet i egenskap av Mia13 och det tar inte många sekunder att få napp på en ful fisk. Mats svarar 52-åringen från Visby med väldigt roliga svar, men hos mig fastnar skrattet i halsen.

Ikväll är det allmänhetens/föräldrarnas tur att lyssna till honom och jag hoppas att många passar på att komma.

tisdag 17 mars 2009

Solens strålar

Det var länge sedan jag skrev och det beror på sportlov och semester efter det. Familjemedlemmar firade sina födelsedagar på sydliga breddgrader och vi övriga fick tillåtelse att följa med. Efter den mycket trevliga resan har arbetet med bloggen mest bestått av att rädda gamla inlägg över på min nya macdator och iWeb 09. Med lite justeringar har det mesta gått att rädda och antagligen har jag burit mig helt klantigt åt, men jag har lärt mig mycket på vägen.

Jag har samlat på mig mycket att skriva om så det känns som om terminens inlägg är i hamn redan nu och det skriver jag mest för att mina arbetsgivare skall tro att jag har en klar linje som jag följer. Barn och utbildningsförvaltningens ekonomi är inte vad den borde vara och det är klart att det kan drabba ett lyxliv som undertecknads. Varje fredag eftermiddag får jag möjlighet att sitta, med hörlurar uppkopplad mot Spotify och vräka ur mig mina tankar om en-till-en-projektet i Falkenberg. Just nu lyssnar jag gärna på Bruce Springsteens senaste, men saknar Bob Hunds skivor.

Jag är i färd med att beställa SO-läromedel för mitt arbetslags räkning och med tanke på vårt projekt är jag inte sugen på pappersformen. Sedan ett år tillbaka har vi tillgång till Historiebiblioteket (Liber) och jag är nöjd med vad vi får, men den fungerar mer som fördjupning än som basläromedel. I övrigt är det en sorglig brist på webbaserade läromedel. Det verkar som om man har kommit mycket längre i vårt östra grannland då det är där man hamnar när man söker på ämnet.

En av lärarfackens tidningar skall ha varit här (under min semester) för att intervjua rektorer och personal om webbaserade läromedel, men jag vet inte hur det gick. I en Datorn i Utbildning-tidning från 2001 läste jag om det här och det känns som om de artiklarna skulle kunna vara skrivna igår. Det verkar inte ha hänt så mycket på de här åtta åren.

I en skrift från IT för pedagoger från 2007, som ger många värdefulla tips på nätresurser, pekar man också på att läromedelsförlagens utbud av digitala, webbaserade produkter fortfarande är ganska litet. Flera av förlagen menar att marknaden saknas och att vi ute på skolorna inte efterfrågar denna typ av produkter i någon större utsträckning. Jag har nämnt Finland men även norska staten verkar ha tagit tag i frågan. De subventionerar produktionen av digitala läromedel för att öka utbudet och skolornas intresse. I Storbritannien finns det förlag som erbjuder nästan en tredjedel av sitt utbud gratis för att stimulera till ökat intresse och användande. Frågan är vad som händer i Sverige och hur vi i skolans värld kan påverka utvecklingen. Med en fortsatt, reell
IT-utveckling i landets kommuner och skolor lär kraven och behoven öka.

Jag skulle vilja ha ett webbaserat läromedel med väl anpassade, spännande, kunskapande och tankeväckande texter. Jag tror att jag vill ha övningar, frågor, uppgifter och dilemman. Jag tror också att jag kommer att behöva bilder, konstverk och berättelser. Jag vet definitivt att jag vill ha interaktivitet, med spel och färdighetsträning. Hur skulle du vilja ha det?

måndag 16 mars 2009

Svenska flaggans dag

Det är fredag eftermiddag och jag tar steget in på Olles kontor. Fredag efter lunch är egentligen min bloggarstund, men jag och Jens Hååg har varit iväg med min klass på teater och nu pysslar jag egentligen med annat (icke-digitalt) pappersarbete vilket leder mig till skolans expedition. På Olles bord ser jag två tavlor varav en är ett inramat diplom. På bokhyllan tronar en gigantisk miniflaggstång i trä. Han plockar ner den blågula vandringspokalen och ställer den på bordet.

Det är Rektorsakademin som vid varje nätverksträff delar ut priset Heja Rektorn. Läs mera här! Tanken med priset är att premiera skolledare som vågar och lyckas och den här gången gick det till Bengt Appelqvist på Söderskolan och Olle Steneryd på Skogstorpsskolan. Motiveringen lyder: "Både Bengt och Olle har visat att det med mod, övertygelse och tydligt ledarskap är möjligt att genomföra denna typ av kvalitetshöjande investeringar i lärmiljö i vanliga svenska kommunala skolor."

Olle tycker att det är roligt att hans och Bengts arbete uppmärksammas. Det känns som ett erkännande för allt slit och all vånda. Resan, tillsammans med alla inblandade, har varit spännande och lärorik och kommer att fortsätta. Det är en vision som blivit verklighet och han är mycket glad över att politikerna har gett klartecken till Tångaskolan att starta en-till-en hösten 2009. Det visar på att det här inte längre är ett tidsbundet projekt utan en långsiktig satsning, mot framtiden.

fredag 13 februari 2009

Sanningsdan

Jag går några steg före Emma och Nanja. Det är vanligt vinterväder i Falkenberg. Snön som för några timmar sedan lade sig som dun på ett golv i en kinesisk gåsplockningsanläggning, har nu förvandlats till sedvanligt slask. De bakom mig pratar oavbrutet med varandra och jag får varna för bilars framfart. I Folkets Hus letar vi upp IT-pedagogen Anders Störby som visar oss en plats att vara på. Medan de riggar datorer och projektorer och ser till att äta, går jag ner till Stadsbion för att lyssna till Thomas Svensson och Lena Carlsson och eleverna de har med sig. Ove Lidström från Apple håller i frågestunden. De 270 deltagarna har inför studiebesöket uppmanats att mejla frågor om projektet. Frågorna är riktigt bra och kan ge mig uppslag till många blogginlägg. Eleverna kommer både från Söder- och Skogstorpsskolan och är på sitt naturliga sätt goda ambassadörer. Vid tidigare tillfällen har jag varit med på scen men idag är det Thomas som sköter snacket utifrån Skogstorpsskolans horisont. Det är alltid trist att konstatera att man är fullkomligt umbärlig.

När frågestunden är över och vi likt lämlar lämnar Stadsbions illröda fåtöljer, tar jag mig upp till Emma och Nanja igen. Hälften av besökarna går och äter och resten får chansen att prata med eleverna. I de stora rummen trängs elever och lärare från Söder-, Apel-, Montessori- och Skogstorpsskolan med studiebesökare och TV4-reportrar. Jag letar förgäves efter reportrar från Hallands Nyheter. GP är dock här.
Eleverna visar arbeten de har gjort i Pages, Keynote, I can animate och iMovieHD. De berättar om First Class och Unikum. De får frågor om hur kommunikationen och informationen mellan elever och lärare fungerar. De får frågor om spelande, regler och vad som är bäst med att ha en egen dator för sitt skolarbete.
Det sker ett skifte och de som inte har ätit än går upp en våning för att förse sig av buffén. Uppifrån strömmar den mätta och belåtna andra halvan av besökarskaran ner. De strosar runt bland eleverna och stannar till där de ser något spännande eller där de helt enkelt får chansen.
När det är dags att samlas i Stadsbions salonger igen skjutsar jag hem Emma och Nanja. De är lika inbegripna i sitt samtal som i morse. De verkar nöjda med dagen. De lånar bilnyckeln och jag smiter in för att fråga på polisstationen efter mina borttappade terminalglasögon. Jag hämtade ut dem hos min optiker en regnig dag i december. Under cykelfärden hem smet de ut ur min jackficka och förblev oanvända, åtminstone av mig!
Jag återvänder in i den lila biografen (med de illröda fåtöljerna). Martin Tallvid har precis börjat berätta om vad han hittills har sett i sin forskning. Han är väldigt rolig att lyssna till och när han i en bildberättelse undrar hur dottern kan göra läxan, lyssna på musik, chatta med kompisar etc på en och samma gång, inser han att han tillhör en annan tid. Läs gärna Marc Prenskys text om Digital Natives, Digital Immigrants, part I och II.

Jag står längst bak i salongen och ler när jag inser att Martin pratar om skolan som jag jobbar på, han pratar om mina kollegors och mina elevers arbete. Han pratar om hur datorn blivit en naturlig del av skolvardagen på Skogstorpsskolan (och på Söderskolan). Det är bra att datorn blivit en självklarhet, men jag kan samtidigt finna en viss tillfredsställelse i att förstå att jag faktiskt är med om något riktigt bra.

söndag 8 februari 2009

Blinka lilla stjärna

Jag går just nu min PIM-utbildning och har i veckan klarat av min andra stjärna. Det är möjligt att det är lite barnsligt att känna sådan förtjusning över en erövrad PIM-stjärna men visar kanske att man behöver en berömmande klapp på axeln ibland. Det kan vara värt att tänka på i vardagen med eleverna.

På träffen i tisdags såg vi en bildsatt ljudberättelse (inför PIM-stjärna nr 3) som handlade om 80-årige Bengt och hans nyvunna teknikintresse. Det startade med att han behövde en större TV eftersom hans syn hade blivit sämre. Det fortsatte av bara farten med en mobiltelefon och i båda fallen lusläste han manualerna för att känna till och kunna hantera alla funktionerna. Det ena ledde till det andra och rätt vad det var så hade han även en nyinköpt dator i sitt hem. Med datorn kunde han så småningom kommunicera med alla sina barn och barnbarn på annan ort. Han fick tag i mejladresser till forna klasskamrater som han tog kontakt med. En bodde numera i Frankrike. Jag tror att han avslutade filmen med följande ord: Man lär så länge man lever. Man får ta det pö om pö.

Om det bara hade funnits några lärare som inte vill lära nytt, hade berättelsen om Bengt varit perfekt att visa för dem!

måndag 2 februari 2009

Välkommen

På torsdag får vi besökare till Falkenberg igen. Det kommer 220 personer från sammanlagt 30 kommuner som är nyfikna på en-till-en-projektet. Jag tror att det är besöksrekord för oss!

Jag trodde att det började bli lite stiltje på intressefronten och att man lite här och var i Sverige redan var igång, jämsides och förbi, men tydligen finns det fortfarande ett behov av att höra hur vi tänker och gör.

Jag skall själv vara med på något hörn och det brukar vara väldigt trevliga dagar som undertecknad lär sig mycket av, även om det antagligen inte är det huvudsakliga syftet.

Jag och kollegor från de andra spåren (avdelningarna) tar med oss ett antal elever som visar och pratar om hur de använder datorn i det vardagliga skolarbetet. Det är alltid kul att se sina elever i de här sammanhangen och se hur de växer med uppgiften. Efter en heldag är de trötta men alltid upprymda över insatsen och sina möten med alla nyfikna och frågvisa. Utan att förringa Kristinas, Fredriks och övrigas (inklusive bloggarens) insatser så är det antagligen eleverna som gör den allra viktigaste insatsen under de här dagarna.

fredag 23 januari 2009

Utanför lagen

Jag har i över en vecka filat på detta inlägg som var tänkt att handla om elever som kanske inte borde ha en egen dator. Varför jag inte lyckas vet jag inte. Jag vill verkligen skriva om detta och i skrivande stund hör jag hela tiden datorteknikerns förtvivlade röst ringande i mina öron. Han är trött på att göra i ordning datorer som han vet kommer tillbaka. Han vill hellre liknas vid Ptolemaios I Soter (läs inlägget Ett fall & en lösning) än Sisyfos när jag nämner honom i bloggen.

Jag gillar projektet, vilket du som har läst tidigare inlägg antagligen har märkt. Jag gillar att vi har en positiv syn på individen. Jag är glad över att vi tror på att ge eleverna stort ansvar för datorn - att den skall kännas som deras egen. Det var också det som skulle säkerställa ett förnuftigt hanterande - det som känns som ditt är du rädd om. Men vad gör vi när en elev upprepade gånger visar att han/hon inte klarar av att ta det här ansvaret? I kontraktet står att man skall vara ansvarsfull i sitt hanterande av datorn och den IT-miljö Falkenbergs skolor använder. Vilka blir konsekvenserna för den elev som gång på gång visar att det här ansvarstagandet saknas? De eleverna är få, men de finns. Om ett oansvarigt beteende inte leder till följder kan de här eleverna bli fler. Kan One-to-One bli None-to-Some?

De små, relativt oskyldiga överträdelserna hanterar vi på ett bra sätt. Jag tycker att vi har bra regler och konsekvenser kring det vardagliga hanterandet. Det är de stora förseelserna vi inte har varit beredda på. Det är kanske också de som kan äventyra projektet. Det ökar kostnaderna och det kan för en utomstående se ut som om satsningen gjordes på en åldersgrupp alldeles för ung för att ta ansvar för något så värdefullt.

Med tanke på mängden datorer som har delats ut är det självklart att vi kommer att se enstaka elever som inte är mogna för att ta det ansvaret. Huvudsaken är att vi drar lärdom, agerar och ser till att hitta system för att minimera skador, kostnader och att de här eleverna blir så få som möjligt. För varje årgång som går in i en-till-en-projektet bör vi lyckas bättre och bättre.

Ett drag vore att elever, som visar bristande omdöme, får ha sin dator endast under skoldagen och att den sedan förvaras i skolan övrig tid. En stor del av projektets idé är att när datorn bärs hem, så fortsätter lärandet hemma och att det är där de stora underverken sker, att det är hemma man fortsätter att förkovra sig, finslipar sina inlämningar, utvecklar sina tankegångar, justerar sina bildspel, etc. men den principen får inte kosta vad som helst!

En-till-en-projektet skall inte bedömas på grundval av de här få eleverna. Vi har, som jag ser det, en mängd bevis på att det här är helt rätt väg att gå, men vi måste komma till rätta med de här problemen. Oftast handlar det om elever som redan tidigare har haft svårt att anpassa sig efter skolans regler. Datorn blir en del av deras problematik och eftersom datorn numera är en så stor del av vår vardag, syns problemen än tydligare. Det är nog bara att konstatera, sorgligt nog, att datorsatsningen ännu inte hjälpt de som tidigare inte har fungerat tillfredsställande i skolan. Jag tror att vi så småningom kommer att lyckas att fånga upp fler som riskerar att hamna i den gruppen.

Det stora flertalet tar ansvar, ser datorn som sin och tar vara på chansen de har fått. Jag är glad och stolt över att jobba i en kommun som ger dem den här chansen!

onsdag 21 januari 2009

Hallå hela pressen

Du som tittar in på bloggen efter att ha läst om den i Hallands Nyheter är hjärtligt välkommen. Hoppas att du skall finna det mödan värt. Hade du tänkt dig att hitta tips och idéer är jag rädd att du blir besviken. Det var meningen att en del av bloggen skulle innehålla det, men så har det inte blivit. Klicka gärna in på Lena Carlssons blogg för hon är bättre på att skriva om det än jag.

I HN stod det också om min vånda, men utan förklaring till vad jag ängslas över. I början kändes det lite skrämmande att publicera sina tankar (eller brist på). Som lärare är man van vid att granska men inte lika van att själv bli granskad. Min tro i bloggandets begynnelse var att man som skrivande lärare skärskådas extra noga vad gäller stavning, meningsbyggnad och innehåll. Nu bryr jag mig inte om vilket, jag skriver ändå!

Jag ville förändra utseendet på bloggen, så har också skett och jag hoppas till det bättre. Utseendet på bloggaren är dock inte mycket att göra något åt.

söndag 18 januari 2009

Nästan som reklam

Har Körslaget och en-till-en-projektet något med varandra att göra? För mig framstår bägge som utmärkta sätt att marknadsföra staden Falkenberg på. Falkenberg sätts på kartan, som det så vackert heter! Det är möjligt att Körslaget har en aning mera dragningskraft och spridning än vårt projekt och det är också tänkbart att Robert Wells har en gnutta större stjärnstatus än Fredrik Höper och Kristina Björn, men ändå ...

Tanken med en-till-en-projektet är självklart inte att göra reklam för Falkenbergs Kommun, men indirekt blir det nog så ändå. Jag har redan skrivit om alla de studiebesök som vi har tagit emot och alla de artiklar som skrivits om projektet, alla de TV- och radioinslag som har gjorts och nu kanske jag överdriver mängden en aning men faktum är att allt det här har gjorts. Jag tror att ganska många skolmänniskor runt om i Sverige känner till projektet i Falkenberg. Att vara först har sina fördelar!

Robert Wells är mestadels bosatt i huvudstaden men har i Körslaget valt Falkenberg som sin stad. En stad där han och familjen har sitt sommarhus och dit han verkar åka, även andra årstider, för att ladda batterierna. Han verkar på ett äkta sätt tycka om staden Falkenberg.

Fredrik Höper är inte heller bosatt i Falkenberg men har i egenskap av tjänsteman i staden genomfört ett vågat projekt där varje elev från år 7 till år 9 har en egen dator att använda i sitt skolarbete.

Robert Wells har varit på turnéer runt om i världen. En-till-en-projektet startade med en turné till USA då en delegation bestående av förvaltningschefer, politiker, IT-ansvariga, skolledare och lärare (sammanlagt elva personer) besökte delstaten Maine för att få inspiration av och kunskap om deras One-to-One Laptop project. I skrivande stund inser jag att bara nämnandet av resan antagligen får ett antal personer att klicka fram ett word-dokument för att författa en insändare till den lokala tidningen.

Igår åkte kören från Falkenberg ut från Körslaget och en-till-en får ensamt fortsätta att visa hur fantastisk staden är. Den här typen av tävlingar är alltid oberäkneliga och det slogs fast redan i första utslagningen då Timo Räisänen och hans kör åkte ut. Vikten av att vinna Körslaget skall nog inte överskattas så jag tror nog att Team Wells medverkan redan har fått effekt.

Jag hoppas att en-till-en inte blir utslaget utan får fortsätta även efter de här tre prövoåren.

Så här gör du för att rösta:

Team Höper

Låtar: Go your own way (Fleetwood Mac)

Apple of my eye (Ed Harcourt)

Telefonnummer: 099-40202

SMS: Skicka FREDRIK till 72400