Först och främst vill jag tacka dig, Lars Hemzelius, för att du tog dig tid att kommentera mitt blogginlägg
Siffran vill bli fel. Jag hade tänkt att kommentera i samma inlägg, men det blev helt enkelt för långt.
Jag skrev om Kim, hans dyslexi och hur datorn kan hjälpa honom att överbrygga de hinder som funktionsnedsättningen medför. I en miljö där alla hans kamrater har en dator att använda för sitt lärande, blir Kim inte utpekad. Han blir som alla andra, med den skillnaden att han har specialutformade program som hjälper honom att klara skolarbetet. Att han ibland har hörlurar på sig är inget konstigt, det finns det även andra som har. På vår skola finns han bland alla andra, inkluderad och det är så vi vill ha det.
Precis som tidigare är det en lärares jobb att använda material som är väl avpassat för elevernas nivå. Tidigare var det läromedel i pappersform, nu borde det oftare vara i digital form. Läraren måste likväl hjälpa eleverna att välja. Läromedelsförlagen har vaknat så smått och insett att om de skall överleva bör de hitta nya vägar för sitt material, men än så länge finns det en del att önska.
Jag var tvungen att titta i almanackan flera gånger under läsningen av din replik (och dina andra inlägg i debatten). Är det verkligen 2009? ITiS är ju faktiskt ett tag sedan och jag ställer mig mycket undrande om man kan lasta det projektet för sjunkande resultat i skolan.Jag tror faktiskt inte att ITiS på något sätt revolutionerade skolan. Jag tror att det var bra för att öka datortätheten och datorvanan bland lärarna, men det förändrade inte undervisningen. Det fanns helt enkelt inte förutsättningar för det i skolan, då vi antagligen satt fast i ett datorsalssystem med få eller inga fungerande datorer och egentligen ingen tanke om vad datorerna kunde åstadkomma. Mina upplevelser av och åsikter om datorsalar kan du läsa i inlägget
Tack för en underbar vanlig dag. Dock kan ITiS ha påskyndat arbetslagsutvecklingen, vilket faktiskt var en anledning till projektet. Jag tror också att vi i Falkenberg kunde sjösätta en-till-en-projektet tack vare grunden som ITiS lade. Även hem-PC-satsningen tog oss några steg mot en mer datorvan lärarkår. Idag är det PIM som skall hjälpa oss att ta ytterligare steg. Men vi har fortfarande en hel del steg kvar.
Om vi ger elever uppgifter som leder till fusk då är det helt enkelt fel på uppgiften. Läs gärna
Martin Aagårds tankar om det här.
Du och jag verkar ha lite olika kunskapssyn. För att fritt citera Angus King så har modellen för undervisning i 500 år bestått i att en lärare blir expert på ett område för att sedan överföra den kunskapen till eleven. Thomas Jefferson var den sista personen på jorden som visste allt. Frågan är om något har hänt i omvärlden och om skolan helt skall blunda för den utvecklingen. Jag tycker inte det, utan det är helt enkelt vårt ansvar och vår skyldighet att förbereda eleverna för den framtid som väntar dem och finns det någon som tror att den blir icke-digital?
Lärarens uppdrag blir att utmana, skapa uppdrag och uppgifter som öppnar upp för nyfikenhet, kreativitet och tänkande. Läraren blir viktig i att förklara, ge modeller, strukturera och leda vidare. I den frågan borde vi vara överens!
Vi har i allt för många år förlitat oss på IT-eldsjälarna. Vi får inte låta självklara färdigheter och kunskaper för eleven vara avhängigt vilken lärare de har. Digital Kompetens är en av
EU:s åtta nyckelkompetenser och troligtvis kommer det tydliga skrivningar kring detta i de kommande läro- och kursplanerna.
Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?
Inlägg
