lördag 20 november 2010

Trubbel

Jag kan inte se ut genom glaset, men de som står utanför kan se in. Om det hade funnits persienner hade högsta hönset delat på två lameller för att följa förhöret. Inga har iklätt sig rollen som den tuffa, som inte ger någon pardon, som när som helst kan flyga upp och trycka upp mig mot väggen för att utdela några välriktade slag mot solar plexus. Jasmina är den snälla, som håller sig i bakgrunden, som inte säger så mycket men som då och då vänligt nickar mot mig. Ett lysrör blinkar till med obehaglig regelbundenhet. Förhörsrummets fläkt surrar högre och högre och ger mig ingen chans att tänka klart. Paniken stiger. Det är som om fläktens flänsar frigör sig och borrar sig in i mitt medvetande. Håller jag på att bli galen?

Framför mig ligger bandspelaren som registrerar allt som sägs i rummet. Jag svettas ymnigt. Jag flackar med blicken och vänder mig allt mer mot Jasmina för att få någon slags nåd. Inga pepprar på med frågor. Vad har du för kunskapssyn? Hur ser du på dig själv som lärare? Vilken sorts lärare är du? Hur använder du digitala verktyg i din undervisning? Kan du ge några exempel? Vad händer med elevens lärande när de får tillgång till digital teknik? Hur arbetar du med källkritik?

Inga och Jasmina är färdiga med sin lärarexamen till jul. De är i full färd med att skriva sitt examensarbete och har valt att undersöka hur digitala verktyg används i undervisningen. Jasmina har varit min elev. Jag är glad över att se henne igen. Att hon har valt att bli lärare glädjer mig mycket. Tre elever från en och samma klass läser till lärare. Jag har antagligen ingenting med de valen att göra, men jag väljer ändå att bli stolt.

Tidigare i veckan var de med på min lektion med 9A. I grupp skapade eleverna tankekartor om 1900-talet, med hjälp av det busenkla och snygga programmet Mindnode. Nästa lektion redovisades tankekartorna och klassen visade verkligen att de har blivit bra på att berätta.

I konferensrummet/förhörsrummet, när bandspelaren (de använde modernare utrustning!) hade stängts av, satt vi och pratade om utvecklingen på Skogstorpsskolan. Jasmina vände åter till sin tid på skolan och mindes diskussioner om Lunarstorm samt annat elände som jag skrivit om i Tack för en underbar vanlig dag.

Ingas och Jasminas mycket kloka tankar om digital teknik i undervisningen väcker hopp. Frågan är hur många nybakade lärare som kommer ut med så tydliga tankar om hur skolan borde vara i den tid vi lever i? Hur väl förbereder lärarutbildningen studenterna på den verklighet de kommer att möta, alternativt den overklighet de hamnar i? Hur väl förbereder lärarutbildningen studenterna för en skola som i grunden har förändrats eller åtminstone borde förändras och där den nya generationen lärare kan bidra med ett nytt sätt att tänka och arbeta? Jag hoppas och ber att de här två lärarstudenterna inte är isolerade öar. Jag är dock säker på att ingen gammal räv kan stoppa de här två från att förändra eller påverka!

fredag 5 november 2010

River en vacker dröm

Förra veckans predikan handlade om att värna det fria ordet. Om rätten att få uttrycka sina åsikter, vilka de än må vara. Att vara rädd om den rätten. Att inte missbruka rättigheterna. Att rättigheter även medför skyldigheter. Demokrati kräver ansvar.

Jag talade om nätets möjligheter för demokratin. Hur nätet kan utöka och förverkliga demokratin.

Jag pratade om det privata, om integritet och om rätten att få ha sin egen zon ifred, även på nätet. Jag pratade om kränkningar av den zonen och vad det kan få för konsekvenser.

Jag åberopade ett gammalt inlägg i debatten - Folk bits, där jag skriver om öppna nätverk och filter i huvudet.

Jag talade om tilltro, förtroende och ansvar. Jag talade om min tro på individen. En obändig tro på att du kan göra kloka val. Att du kan komma att frestas att göra dumma saker, elaka saker, saker du ångrar. Men att du skall försöka göra det rätta.

Dagen innan hade flera av eleverna laddat ned och använt ett program (Firesheep) för att inom ett nätverk hacka sig in på andras privata sidor, t ex Facebook. En fårskock utnyttjade tillfället, kanske i tron att det inte var så allvarligt utan mest kul. Det var inte speciellt kul. Men det gav oss tillfälle att diskutera olika systems sårbarhet och hur vi kan skydda oss.

Torsdagens predikan handlade om att man som människa gör misstag, men att man skall lära sig någonting av dem.

I hela tre år har vi på Skogstorpsskolan haft ett helt öppet nätverk. Utan att något riktigt allvarligt har hänt. Jag bygger upp min dröm igen och tror att den blir lättare att förverkliga genom dialog, genom delaktighet, genom förståelse. Jag tror fortfarande på min dröm.

måndag 1 november 2010

Jag kallar honom vän

Han är antagligen redan på väg norrut, till årets Skolforum. Imorgon hämtar han sitt mycket välförtjänta Guldäpple.

Joachim Thornström är med sin klokhet, nyfikenhet och positiva inställning en stor inspirationskälla för mig och att jag, precis som han, är Spiratör inom Tänk OM, är jag väldigt glad för och ödmjukt mycket stolt över.

Och för övrigt anser jag att hans skapelse Skolväskan borde vara startsida för Sveriges alla elever!

Inför prisutdelningen har han skapat följande presentationsfilm:

fredag 29 oktober 2010

Volleyboll-Molly

Idag har jag inte tid att blogga eftersom jag skall vara ute i idrottshallen hela dagen och döma i skolans volleybollturnering. I eftermiddag möter ett elevlag vårt lärarlag Kollegieblocket. Så istället för bloggande hoppas jag att det blir ett och annat blockande. Målet är att jag skall stoppa vår nyblivne nordiska mästare (U17) i volleyboll, Alfred. Vi får väl se hur det går.

Jag hoppas dock få andra inlägg, som handlar om en-till-en, klara under helgen. Om jag nu inte får tillbringa hela helgen på någon vårdcentral med avsliten hälsena eller hjärnskakning p g a en smash från vår volleybollkung.

lördag 9 oktober 2010

Vara vänner

Sjuorna på Skogstorpsskolan har haft datorer i ca en månad. Klass 7A är sedan tidigare år vana vid att genomföra kompissamtal och kompismassage. Klassföreståndaren Christine Henriksson har fortsatt det arbetet. Det gör gott för sammanhållningen. Hon har också märkt att det datorspelande som numera sker på rasterna, har svetsat samman klassen. Det förändrar hierarkier, kanske till och med raserar dem. Man kan göra mycket för att skapa ett gott klimat i klassen och det kanske är förvånande för en del att datorn och spelande kan vara ingredienser i det receptet. Men det är precis vad vi ser. En ganska trevlig sidoeffekt.

För oroliga kan jag meddela att våra två pingisbord fortfarande används flitigt på rasterna.

söndag 26 september 2010

Hösten har kommit

Jag försökte att gömma mig för de anländande besökarna. De hade bussats ut till Skogstorpsskolan för att göra nedslag i klassrummen, i verkligheten. De var några av de gäster som besökte Falkenbergsdagarna - ett evenemang med föreläsningar, utställare och skolbesök med anledning av att Falkenberg blivit årets IT-kommun. Kollegorna och eleverna gjorde i sedvanlig ordning ett gott jobb i klassrummen.

Själv hade jag precis återvänt efter en övernattning ute i naturen tillsammans med klassen. Jag var fortfarande osäker på om läkarna skulle kunna rädda mina fötter, jag var trött och luktade antagligen inte hallontårta. Jag tog skydd bakom expeditionsdisken medan strömmen av människor passerade. När kusten var klar tog jag mig hem och stapplade in i drömmarnas land.

Vissa veckor består inte av digital teknik alls utan fylls av strapatsrika vandringar, tunnbrödsbakning, kniv- och lassokastning, fiske och tältande.
Runt lägerelden satt vi - Thérèse, eleverna och jag. Vi diskuterade saker som man diskuterar runt en eld. Ibland satt vi bara tysta och uppslukades av eldens dragningskraft. Vi befann oss långt ifrån valkaos och de annalkande mörka molnen. Höstlöven lyste i guld.

Under natten kröp kvicksilvret ner mot noll och det hade min sovsäck inte räknat med. Morgonens ljus kom som en befrielse. Som frusna tältpinnar samlades vi runt elden som Thérèse hade tänt under de tidiga morgontimmarna. I ivern att värma upp frusna tår, spred sig lukten av brända skosulor runt lägret.

Dagen efter var det friluftsdag, med friidrottsaktiviteter på Falkenbergs IP. En underbar dag, med våra underbara elever och ett härligt väder. Vissa veckor består inte av digital teknik alls.

Hösten har kommit (Carl-Johan Vallgren)

fredag 3 september 2010

Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss

I måndagens Hallands Nyheter kunde vi läsa en insändare författad av Jan Togerö. Han hade tankar om en paneldebatt om skolan som hölls i Varberg den 24 augusti. Vår grannkommun är på väg in i en-till-en, d v s en dator per elev och en liten del av insändaren handlade om detta. Han ställde bl a frågan: Kommer datorerna att användas till sökningar som har med undervisningen att göra eller blir de leksaker för chatt, twitter och facebook?

Den undringen har gnagt hela veckan. Det är kanske en vanlig uppfattning om datorer och molnet?

Läs gärna artikeln i Fokus:
Molnet förändrar allt

Enligt mitt sätt att se är satsningen alldeles för dyr om vi enbart använder datorerna för sökning efter information. Det är hisnande att vi med ett par få tryck kan få information om vad det än må vara. Jag tror inte att jag behöver redogöra för det fantastiska med mängden, lättheten, tillgängligheten och aktualiteten. För att inte tala om demokratiaspekten! Men datorn och nätet är så ofantligt mycket mera.

Chatt, twitter och facebook är inga leksaker eller enbart fritidsaktiviteter. Det handlar om sätt att kommunicera, dela med sig av och utbyta tankar och reflektioner. Idag är de tre nämnda några av möjligheterna att samarbeta och samverka. Imorgon finns andra sätt. Är det inte i molnet vi hittar den stora nyttan av datorer? Är det inte här vi hittar nycklarna till lärande och kunskap. Till tänkande och reflekterande?

Utmaningen för skolan blir att hitta sätt att använda molnet för lärande. Om vi lyckas med det kommer vi att utbilda och fostra tänkande medborgare.

Från och med nu skall inte många inlägg handla om att övertyga andra. Jag skall koncentrera mig på att berätta mera om min egen och mina kollegors verksamhet i klassrummet, där vi förhoppningsvis använder all vår kraft att utbilda och fostra tänkande medborgare. Kanske övertygar det allra bäst?

torsdag 2 september 2010

Längesen vi sågs

Om jag väntar för länge med att skriva, skapas nästan oöverstigliga hinder. Jag tror att terminens första inlägg måste vara otäckt genomtänkt och välskrivet. Kanske det bästa jag någonsin skrivit. Jag har ju haft så lång tid på mig att fundera och formulera. Men låt mig bara publicera mitt första alster för hösten, utan några krav på att det skall vara klokt eller provocerande.

Det har i sommar varit en hel del skriverier i Hallands Nyheter om en-till-en-projektet. Satsningen på elevdatorer väcker fortfarande debatt.

Vi borde kanske inte slagit så hårt på trummorna. Låtit pukorna stå tysta. Det var kanske ett misstag att bjuda in andra kommuner till Falkenberg för att berätta om våra erfarenheter från en-till-en-projektet. Det var kanske ett ännu större misstag att ta emot priset som årets IT-kommun. Det vi gör i Falkenberg och i många andra kommuner numera, är inget speciellt. Vi bara gör det självklara. Vi försöker ha en modern skola, en skola i tiden, en skola som använder den teknik som de flesta numera använder i hem och annorstädes. Det är inget märkvärdigt med det. Det motsatta hade varit märkligt.

söndag 23 maj 2010

Upp, upp, upp, ner

Fick börja med att blåsa bort damm och spindelnät på min bloggsida. Det är hemskt vad snabbt det förfaller när man inte håller efter.
Om du inte skulle känna till det så jobbar jag på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Jag är SO-lärare på 6-9-delen. Eleverna i år 7-9 har egna datorer och så har det varit sedan hösten 2007. Då hade jag en sexa och fick uppleva hur det kan vara att arbeta både i en datortät och i en datorotät värld. Nu är det dags igen. Till hösten har jag hand om SO:n i klass 6A. Mina sexor från 2007 har växt upp (nåja!) och börjar i höst sitt sista läsår på skolan.

I sexan finns fyra till fem bärbara datorer att använda i klassrummet. Är jag på humör kan jag låna ut min egen.

Jag ser återigen fram emot att inför varje lektion plocka fram datorerna ur säkerhetsskåpet, se till att få med laddarna och sedan organisera fördelningen.

Jag ser fram emot att återigen få styra min kosa till kopieringsrummet, knappa in den fem-siffriga koden och mata ut klassuppsättningar av meningsfulla uppgifter.
Dubbelsidigt, häftklamrar, pappersstopp, tonerpåfyllning, felsökning, köande, väntande.

Jag ser fram emot att återigen finna kopieringsapparaten vilt blinkande, med ett fel som en kollega missat att åtgärda. Man öppnar luckor som i december. Felsökning som inte leder till någon lösning. När man stänger sista luckan verkar det ändå fungera. A4-ark matas ut igen. Oro för att felet när som helst skall återuppstå. Lättnad när allt fungerar.

Jag ser fram emot att återigen behöva ha koll på listorna över elevernas koder, till t ex First Class, Unikum och till servern.

Jag ser fram emot att återigen be eleverna som haft förmånen att använda datorerna, att spara sina arbeten på sitt konto så att det inte spelar någon roll vilken dator de har nästa gång. Nästa gång kan bli om någon vecka. Men de kan åtminstone fortsätta sitt arbete vid sin dator hemma. Om nu inte syskonen behöver datorn för skolarbete.

Jag ser fram emot att återigen samla ihop datorerna, laddarna och balansera vägen bort mot säkerhetsskåpet. Två dörrar skall passeras, nycklar skall fiskas upp och koden till skåpet kommas ihåg.

Jag ser fram emot att upprepa procedurerna nästa lektion.

Jag ser fram emot att vända åter till kopieringsrummet för att komplettera eftersom en handfull elever hade slarvat bort sitt papper från förra gången.


Det skall givetvis bli hur kul som helst att möta en ny grupp av förväntansfulla och nyfikna elever. Som lärare får man vara med om en spännande tid i barnets liv. På de fyra åren händer mycket och vi åker tillsammans i en av de häftigaste delarna av livets berg-och dalbana.

Det kan säkert också vara nyttigt att få känna på hur det fortfarande kan vara på många håll i landets skolor. Jag sätter fötterna i andras innetofflor för att få en förståelse för lärares vardag i kommuner där de ännu inte förstått vilken tid vi lever i.

Det nya blir efter ett tag vardag. Hemmablindheten sätter in. En-till-en blir inget speciellt, utan en självklarhet och man reflekterar inte längre över hur bra man har det. Datorer i skolan skall inte vara något speciellt, så utvecklingen är helt normal och naturlig. Men jag intalar mig själv ändå att det är bra att jag återigen får uppleva hur det var en gång i tiden - för att tillåta mig att njuta mera av nutiden, eller hur jag nu menar?!


Upp, upp, upp, ner (Bob Hund)

torsdag 15 april 2010

Bli aldrig som oss, bli värre!

På onsdag välkomnar Falkenberg 202 personer som är nyfikna på hur en-till-en har fungerat. Läs mer här!

Bli aldrig som oss, bli värre! (Bob Hund)

15 år bakåt och 15 år framåt

Idag har vi lärare större möjligheter än någonsin att frigöra oss från tid och rum. Vi kan sitta hemma och hålla kontakten med elever, föräldrar och kollegor genom informations- och kommunikationssystem som t ex First Class. Vi kan sitta hemma och skriva omdömen på digitala IUP-plattformar som t ex Unikum. Vi kan kommunicera, kunskapa och kollaborera via sociala plattformar som t ex Facebook och Ning eller genom gemensamma dokument som t ex Google Docs.
Vi diskuterar hur vi med hjälp av den digitala tekniken kan tänka nytt kring hur vi kan arbeta med eleverna. Vi funderar på om vi kan se annorlunda på skolrummet och tiden vi tillbringar där. Vi funderar på hur en skola kan se ut som inte alltid nödvändigtvis behöver bestå av fysiska rum. Vi funderar över tid som rutas in av ett schema och om det skulle kunna vara på något annat sätt. Därför känns SKL:s tankar om tid och rum märkligt omoderna.

15 år bakåt och 15 år framåt (Bob Hund)

onsdag 14 april 2010

Utan att fråga

Majid och William är två besvärliga elever i nian. Riktigt besvärliga. Härligt besvärliga. De ifrågasätter. De undrar om inte Sjuårskriget, som utspelades redan på 1700-talet, borde räknas som det allra första världskriget. De undrar varför vi inte räknar år 1937 som starten för andra världskriget, i och med det japansk-kinesiska kriget.De undrar varför vi inte läser om Kinas förluster i människoliv under kriget mot Japan. De ifrågasätter, hela tiden.
Vi tar kontakt med historiker för att få svar på våra frågor. En del frågor kan vi besvara tillsammans. Majid och William söker svar på egen hand. Deras nyfikenhet tar dem vidare. Nätet möjliggör. Ständig uppkoppling bidrar till ständig påkoppling. Deras nyfikenhet får nytt bränsle. En väg leder till en ny. Vägar korsas. Ifrågasättandet skapar kunskapande.
De tycker att de saknar kunskap. De ser sina kunskapsluckor. De har åsikter om vad vi borde ha läst mera om. Jag berättar om Sokrates och det han lär ha sagt:
Visast är den som vet vad han inte vet.


När jag visar mitt inlägg för Majid och William för att få ett godkännande, ser jag två stora leenden när de läser om Sokrates tankar.

Utan att fråga (Kenta)

torsdag 1 april 2010

Stenbrott

Det gnisslande ljudet upphör tvärt. Grindarna öppnas och männen framför mig strömmar ut. Det tar ett tag för ögonen att vänja sig vid det skarpa ljuset. Jag längtar efter friskt vatten som skall släcka min törst. Jag längtar efter vattnet som skall slipa bort smutsen som etsat sig fast. Ögonen svider. Händerna värker. Fötterna kan jag inte längre känna, men de tar mig ändå ut ur hissen.
Låt mig ha ont
Låt mig skrika färdigt
tills bröstkorgen blir tom...
J Berg, Stenbrott

Ögonen gör så ont att jag nästan längtar ner i gruvan igen, men kroppen i övrigt skriker ut sin glädje över att åter befinna sig på marknivå.

Vi är några stycken i Falkenberg som under en period kommer att skapa, testa och utvärdera bedömningsmatriser på Unikum.

Vi kan äntligen ställa undan våra hackor, fylla igen gruvschakten och återställa naturen till något slags ursprung.

Bedömningsmatriserna kommer att minska lärarens arbetsbörda, samtidigt som tydligheten ökar. Vi har en hel del arbete framför oss, men vi vet att det kommer att ge resultat. Det känns bra.

Stenbrott (Kent)

lördag 27 mars 2010

Oh, vilken härlig da'

Klass 9A har en Ning tillsammans. Där kan vi t ex föra diskussioner i forumet. Idag handlar det om moraliska dilemman och andra världskriget. Övningarna har jag hämtat från Bonnier Utbildning och materialet SO Direkt - Kunskapsspel. Igår kväll skrev jag in berättelsens inledning och valalternativen på forumet. Nu läser jag fortsättningen på berättelsen högt. Vi förflyttar oss till Tyskland och året är 1937.
Du är 13 år och du lever i Nazi-Tyskland. Hitler är landets ledare sedan fyra år. I din skolklass och bland dina vänner finns det många som gått med i Hitlerjugend. Men inte du, ännu...


Varje elev svarar på mitt inlägg, redogör för sitt val och motiverar sitt ställningstagande. William var inne på Ning:en igår kväll och gjorde uppgiften redan då. Han hade inte hört berättelsen men gjorde ändå övningen på ett fullödigt sätt. Ibland bubblar även en ärrad lärare inombords av glädje.

Eleverna läser varandras svar. Jag läser elevernas svar. Jag är precis på väg att be dem att kommentera en kamrats inlägg då Tom frågar om han får göra just det. Jag blir både glad och ledsen över frågan. Glad för att han själv vill ta uppgiften till en annan nivå. Glad för att han ger mig tillfälle att prata om att berömma, ge respons, tvingas in i nya tankebanor, publikökning, konfrontering av tankar, tankeutbyte etc. Samtidigt blir jag ledsen över att han känner sig tvungen att ställa frågan. Vad får honom att tro att jag inte skulle tycka att det var ok? Har han för evigt blivit skolskadad?

Det är helt tyst i klassrummet. Bara tangentsmatter hörs. Ändå pågår heta diskussioner. Kunskapsdelande. Tankeutbyte. Min insats är minimal, men utfallet blir maximalt.

Oh, vilken härlig da' (Ted Gärdestad)

onsdag 10 mars 2010

Gruvan

En svettdroppe lämnar nästippen och landar på marken. En köande droppe tar den lediga platsen. Min skjorta är blöt. I den trånga orten är det svårt att röra sig. Det är svart bakom mig. Pannlampans sken flödar över den skrovliga väggen. Mina muskler spelar i ljuset. Jag fyller vagnarna med malm, borthuggen från den hårda, våta väggen. Jag svingar min hacka, men får inte riktigt utrymme och kraften blir därefter. Snart ringer klockan och jag får återigen se dagens ljus. Fötterna står ständigt i det blöta. Händerna värker och jag sätter mig ner på huk en stund och försöker att få igång mina fingrar.

Jag skriver omdömen på Unikum. Någon gång har jag hört Jan Björklund säga att lärarnas administrativa arbete skall minska och de orden ekar i bergets innandöme. Mina egna ord har förlorat i värde, eleven får färdigproducerade fraser. Formella formuleringar. Det är opersonligt, det är platt. Jag beskriver hur det går, men jag berömmer mindre och mindre. Jag lyfter alltmer sällan blicken. Jag bedömer bara det rent skol- och ämnesmässiga. Allt annat kommer i skymundan. Jag ägnar överhuvudtaget alltför mycket av min tid åt att skriva omdömen. Bedömningshysterin rasar i gruvschaktet.

Jag fortsätter att slå mot bergväggen men lyckas bara slå loss flisor. Det är ett evighetsarbete, jag ser inget slut. Mina armar är slutkörda, mina fingrar skriker efter vila och ögonen längtar till dagsljuset.

På väg upp ser jag ord som mallar och matriser, enkelhet och tydlighet insprängda i de fuktiga väggarna. Ljuset ökar för varje meter som hissen lyfter mig.

Gruvan (Ulf Stureson)

Konfettiregn

Jag är väl, lindrigt sagt, inte den mest lästa bloggaren i Sverige, men jag är väldigt glad för att det finns personer som faktiskt tar sig tid att både läsa och kommentera mina tankar.
Några av mina inlägg har givit mer respons än andra. Det inlägg (Stolt men inte nöjd) som i flest sammanhang använts av andra handlar om sådant som jag, sedan en-till-en, inte längre gör i min gärning som lärare. Det känns lite trist att bli ihågkommen som en arbetsskygg individ och därför tänkte jag lista annat som händer när jag och mina elever har tillgång till varsin dator.

Jag försöker att skapa en ny typ av elevuppgifter.
Jag försöker förändra min undervisning.
Jag försöker utveckla min undervisning.
Jag funderar mycket på vad kunskap är.
Jag funderar mycket på vilken kunskap vi behöver idag och imorgon.
Jag funderar mycket på min elevsyn.
Jag har utökat mitt kontaktnät.
Jag har numera kollegor runtom i hela Sverige.
Jag upptäcker att jag delar tankar och funderingar med andra.
Jag märker att det finns underbart kloka och härligt engagerade människor på min egen skola och på skolorna runtom i landet.
Jag får lätt kontakt med föräldrar och elever.
Jag får respons på det jag tycker och tänker.
Jag kan lätt kommunicera med mitt arbetslag, elever och föräldrar.
Jag får nästan oändliga möjligheter att variera sätten för eleven att skaffa sig kunskap på.
Jag får nästan obegränsade möjligheter att variera sätten för eleven att presentera sin kunskap på.
Jag som lärare får nästan obegränsade möjligheter att genomföra lektioner på.
Jag får fler utmaningar.
Jag tror att jag utvecklas.

fredag 5 mars 2010

Vad skall du bli?

Mina elever i år 8 är på PRAO. De är ute i två veckor och jag borde hinna med en himla massa, men jag blir bara stressad och utför mindre än vanligt. Det är åtminstone så jag upplever det.
Jag har besökt en del av eleverna på arbetsplatserna. Det är spännande att se dem i en annan miljö, i ett annat sammanhang.

I förkortad version ser deras PRAO-uppgift från mig ut så här:

Du skall presentera företaget/arbetsplatsen som du gör din PRAO på.
Du väljer själv hur du skall presentera företaget/arbetsplatsen, men du skall tänka att du både skall berätta OM och FÖR stället du har varit på. Det kan t ex innebära att företaget skulle kunna använda din presentation till att berätta om sin verksamhet för andra. Det betyder även att det du gör skall vara publicerbart på nätet.

fredag 12 februari 2010

Ståaldrigstill

Jag sitter i en så lagom bekväm stol på rektorsexpeditionen. Jag har ett möte med min rektor Leif Sandlund. Vi följer upp vårt tidigare medarbetarsamtal. Vi pratar om och hur jag i praktik omsätter skolans vision. Leif är ganska rakt på i sina frågor och jag känner att det är tydliga krav. Jag får berätta om vad jag gör och varför. Jag beskriver mina uppdrag till eleverna. Jag beskriver vad som händer i klassrummet. Vi kopplar hela tiden till Ruben Puenteduras modell.

Så här konkretiseras målen för min arbetsplats (6-9):

Du hittar möjligheter till och är drivande i samarbetet över ämnesgränserna.
Du hittar och utnyttjar den digitala teknikens möjligheter för kunskapande och presenterande.


Det är skönt att målen är synliggjorda och att det förväntas av en lärare på Skogstorpsskolan att samarbeta med andra, över ämnesgränserna. Det är bra att man förväntas vara drivande, samt utnyttja den teknik som finns att tillgå. Direkt kopplat till vad som hamnar i lönekuvertet! Jag gillar!

torsdag 11 februari 2010

Nu är vi här! Nu är vi här! Var är vi?

Barn- och utbildningsnämnden i Falkenberg har av Kommunstyrelsen fått i uppdrag att beskriva konsekvenserna av projektet En-till-en.

I rapporten citeras Leif Sandlund, rektor på Skogstorpsskolan.
Antingen så har man datorer till alla, eller så har man det inte. Något mellanting som exempelvis två elever per dator är inget alternativ. Det ger inte på långa vägar samma kvalitet åt verksamheten men kostar ändå mycket pengar.


Även Bengt Appelqvist, rektor på Söderskolan citeras.
Jag kan inte se nåt negativt av att jag använder min egen, personliga dator för mitt arbete, och ser därför heller inget negativt med att eleverna gör likadant.


De ekonomiska aspekterna skulle särskilt beskrivas, samt de pedagogiska aspekterna för elever i behov av särskilt stöd. I den sistnämnda delen citeras undertecknad genom blogginlägget Siffran vill bli fel men det undviker jag ödmjukt att nämna.

torsdag 4 februari 2010

747

Håna oss Vi rör oss Ni står still
(Kent)

Falkenberg är årets IT-kommun. Falkenberg satsar även på Tänk Vidare, där lärare från kommunens en-till-en-skolor träffas för att diskutera hur tekniken kan användas för att höja nivån på lärandet. Vi börjar dela erfarenheter med varandra. Vi är beredda att berätta om våra lyckade och mindre lyckade projekt. Vi vill hjälpa varandra att förändra uppdragen till eleverna. Vi vill tillsammans skapa uppgifter som väcker kreativitet och nyfikenhet. Uppgifter som ger ett högre lärande.

Rektorsakademien och Apple skapar tillsammans Tänk OM för att få skolor som går in i en-till-en-satsningar att genom tekniken förändra undervisningen, elevuppdragen, lärarrollen. De kommuner och skolor som köper datorer från Apple sänder skolledare och lärare på ett antal utbildningsdagar för att fundera över och diskutera det utvecklingsarbete som krävs i en föränderlig tid.

Köping, Västerås, Haparanda, Göteborg, Malmö, Sigtuna, Partille m fl satsar på en-till-en. Det händer saker i Skol-Sverige. Skolan håller på att förändras. Förändringens tid är kommen.

I veckan gästade Rektorsakademiens Helena L´Estrade Falkenberg och berättade om Tänk OM och de tankar och idéer som ligger bakom satsningen. Förändringens tid är kommen.

Håna oss Vi rör oss Ni står still
(Caroline Wallin Perez)

Återigen har jag Joachim Thornström, Skolväskans skapare, att tacka för inspirationen.

Jag rear ut min själ

Helst nybakade bullar
Helst många olika sorters fåglar vid fågelbordet
Helst inga katter alls i närheten
Helst många bloggidéer
Helst vintrig vinter
Helst tydliga årstider
Helst salta vindar vid havet
Helst årets IT-kommun
Hellre sommar än vinter
Helst förklaring när eleven själv söker den
Helst kreativitet
Helst SO
Helst historia
Helst nyfikenhet
Helst prövande sig fram
Helst hamna någonstans där man inte tänkt sig från början
Hellre frågor än svar
Helst visionära ledare
Hellre mac än PC
Helst en dag då glädjen smittar av sig
Helst en lärmiljö som inspirerar
Helst en skola som inte ser ut som en skola
Helst kollegor med medmänsklighet som en av drivkrafterna
Helst kollegor med genomtänkt kunskapssyn
Helst tänkande elever
Hellre en-till-en än datorsalar
Hellre glädje att lära än betyg
Hellre vägen än målet

(Ett fräckt lån från Wislawa Szymborskas dikt Möjligheter.)

fredag 22 januari 2010

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Man undrar hur det ser ut på skolorna i resten av landets kommuner när man i senaste Skolvärlden hittar en liten notis om Falkenberg som årets IT-kommun. Tydligen fick Falkenberg priset för att "eleverna i år 7 fick tillgång till 9 bärbara datorer".

Tack Pihl för tipset!

söndag 17 januari 2010

Vi kan väl vänta tills imorgon

Under hösten har en-till-en-satsningen då och då debatterats i Hallands Nyheter, men jag har inte riktigt orkat lägga mig i, trots att jag borde. Jag blir utmanad men kan inte formulera mig. Jag kan i tanken, men när tankarna skall verbaliseras försvinner de. Ibland är det svårt att uttrycka sådant man själv tycker är självklart.

Vad är en rimlig nivå på datortäthet i t ex grundskolan? Hur många datorer skall det stå i datorsalen (brr!)? Hur många datorer skall det finnas i ett klassrum? Skall varje lärare ha en egen dator? Hur många elever per dator är rimligt för att man skall känna sig nöjd? För datorer skall väl ändå finnas i skolvärlden, på något sätt, eller?

Jag gillar inte kostnadsfrågan och jag gillar inte att datorer ställs mot lärare. Det är inte antingen eller. En datorsatsning måste göras utan neddragningar av lärartjänster. Lärare behövs oavsett hur många datorer vi har i skolan. Det är min fulla övertygelse. Lärare behövs för att skapa inlärningssituationer, lotsa på vägen, ställa de rätta frågorna, utmana, berätta, förklara, bedöma. Enligt min mening är lärare viktigare nu än någonsin.

Om vi lyckas att omdefiniera uppdragen och till fullo börjar använda den teknik och de möjligheter den skapar, då kommer det att hända saker i skolan. Då kommer skolan att förändras. Då kommer lärarrollen att bli en annan. Då blir förhållandet elev och lärare att bli något nytt. Då kommer förhållandet mellan elev och elev att omskapas.
Då skapas en annan sorts kunskap. Det är kanske det som är den allra viktigaste frågan i skolan idag! Vilka kunskaper behöver barnen i dagens samhälle? Vilka kunskaper behöver barnen för morgondagens samhälle? Skall vi ta hänsyn till den tekniska utvecklingen när vi funderar över de här frågorna?

I tiotals år har vi haft kostnader för datorer och allt som behövdes runtomkring, men vi kunde bara utnyttja en bråkdel. De kostnaderna borde vi verkligen ha diskuterat! Vi hade datortekniker som hade få datorer att sköta, men dessa krävde ständig service eftersom få kunde hantera dem, få var rädda om dem och datorerna var i allmänhet illa anpassade för skolverksamhet. Läs gärna mitt tidigare inlägg
Tack för en underbar vanlig dag om hur det var en gång i tiden. På alltför många håll är det antagligen fortfarande så.

Det är kanske tanken att skolan skall vara en punkt i samhället som inte förändras. En plats där det ser likadant ut som det gjorde när föregående generation befann sig där.
Varför skall skolan vara en isolerad ö från omvärlden? Varför skall inte skolan förändras när så gott som hela världen gör det? Jag orkar inte ens redogöra för allt jag ser som bevis för att världen är en annan än för bara några år sedan. Det ser och inser väl alla!? Varför skall då skolan fortsätta vara icke-digitaliserad, omodern, ouppkopplad, omvärldsfrånvänd?

Här i min skrivmaskin

Kan detta vara en alternativ väg? Vad blir kostnaden för ett sådant projekt?

Det finns inga ord

När är skrivtorkan över? När skall skrivkrampen släppa? Hur kan jag åter bli en skrivande människa? Hur överbrygga skaparkrisen?

Ord knackas ned på måfå. Hoppas på att något vettigt hamnar på skärmen. Provar nya inledningar, raderar, jobbar med tio inlägg åt gången, stänger ner, gör annat, öppnar igen och testar att skapa ytterligare ett inlägg. Ingenting fungerar. Ingenting.

När skaparkraften sinar slänger man ihop en best of-samling. Kanske lite pretentiöst men en smart lösning på ett problem.

Ett fall och en lösning - om ett digital storytelling-projekt som prövar mig

Folk bits - om öppna nätverk och farorna på nätet

Stolt men inte nöjd - om vad jag inte längre behöver göra när skolan blivit digital

Tack för en underbar vanlig dag - om en mardröm jag hade, eller om hur det en gång var, eller om hur det fortfarande är på en del håll, tyvärr...

Jag är inte arg - ett inlägg i debatten om datorer i skolan eller inte

Jag hoppades att få ihop tio stycken men det blev bara fem. De höga tankarna om mig själv pulvriserades.