tisdag 13 oktober 2009

Siffran vill bli fel (Extended version)

Först och främst vill jag tacka dig, Lars Hemzelius, för att du tog dig tid att kommentera mitt blogginlägg Siffran vill bli fel. Jag hade tänkt att kommentera i samma inlägg, men det blev helt enkelt för långt.

Jag skrev om Kim, hans dyslexi och hur datorn kan hjälpa honom att överbrygga de hinder som funktionsnedsättningen medför. I en miljö där alla hans kamrater har en dator att använda för sitt lärande, blir Kim inte utpekad. Han blir som alla andra, med den skillnaden att han har specialutformade program som hjälper honom att klara skolarbetet. Att han ibland har hörlurar på sig är inget konstigt, det finns det även andra som har. På vår skola finns han bland alla andra, inkluderad och det är så vi vill ha det.

Precis som tidigare är det en lärares jobb att använda material som är väl avpassat för elevernas nivå. Tidigare var det läromedel i pappersform, nu borde det oftare vara i digital form. Läraren måste likväl hjälpa eleverna att välja. Läromedelsförlagen har vaknat så smått och insett att om de skall överleva bör de hitta nya vägar för sitt material, men än så länge finns det en del att önska.

Jag var tvungen att titta i almanackan flera gånger under läsningen av din replik (och dina andra inlägg i debatten). Är det verkligen 2009? ITiS är ju faktiskt ett tag sedan och jag ställer mig mycket undrande om man kan lasta det projektet för sjunkande resultat i skolan.Jag tror faktiskt inte att ITiS på något sätt revolutionerade skolan. Jag tror att det var bra för att öka datortätheten och datorvanan bland lärarna, men det förändrade inte undervisningen. Det fanns helt enkelt inte förutsättningar för det i skolan, då vi antagligen satt fast i ett datorsalssystem med få eller inga fungerande datorer och egentligen ingen tanke om vad datorerna kunde åstadkomma. Mina upplevelser av och åsikter om datorsalar kan du läsa i inlägget Tack för en underbar vanlig dag. Dock kan ITiS ha påskyndat arbetslagsutvecklingen, vilket faktiskt var en anledning till projektet. Jag tror också att vi i Falkenberg kunde sjösätta en-till-en-projektet tack vare grunden som ITiS lade. Även hem-PC-satsningen tog oss några steg mot en mer datorvan lärarkår. Idag är det PIM som skall hjälpa oss att ta ytterligare steg. Men vi har fortfarande en hel del steg kvar.

Om vi ger elever uppgifter som leder till fusk då är det helt enkelt fel på uppgiften. Läs gärna Martin Aagårds tankar om det här.

Du och jag verkar ha lite olika kunskapssyn. För att fritt citera Angus King så har modellen för undervisning i 500 år bestått i att en lärare blir expert på ett område för att sedan överföra den kunskapen till eleven. Thomas Jefferson var den sista personen på jorden som visste allt. Frågan är om något har hänt i omvärlden och om skolan helt skall blunda för den utvecklingen. Jag tycker inte det, utan det är helt enkelt vårt ansvar och vår skyldighet att förbereda eleverna för den framtid som väntar dem och finns det någon som tror att den blir icke-digital?
Lärarens uppdrag blir att utmana, skapa uppdrag och uppgifter som öppnar upp för nyfikenhet, kreativitet och tänkande. Läraren blir viktig i att förklara, ge modeller, strukturera och leda vidare. I den frågan borde vi vara överens!

Vi har i allt för många år förlitat oss på IT-eldsjälarna. Vi får inte låta självklara färdigheter och kunskaper för eleven vara avhängigt vilken lärare de har. Digital Kompetens är en av EU:s åtta nyckelkompetenser och troligtvis kommer det tydliga skrivningar kring detta i de kommande läro- och kursplanerna.

Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

Kevlarsjäl


Skulle lämna blod i förra veckan. Som vanligt skulle jag fylla i ett frågeformulär om mediciner, krämpor, sexuellt umgänge, resor etc. Den här gången var formuläret annorlunda, anpassat för lärare. Jag skulle svara Ja eller Nej på frågor såsom:

Har du sedan den senaste blodgivningen:
  • sett till att en elev inte når målen i dina ämnen?
Om ja, hur många? ____________
  • sett till att hålla dig uppdaterad om vad som händer inom dina ämnesområden?
  • skapat elevuppgifter som gynnar kreativiteten?
Om nej, motivera ________________________________________________
____________________________________________________________
  • verkligen individualiserat undervisningen?
  • informerat eleven och vårdnadshavarna om hur det går i dina ämnen?
Jag försökte fylla i så gott jag kunde, men efter en stund kom sköterskan och satte sig bredvid mig.
- Vi är jättetacksamma för att du vill lämna blod, men tyvärr är det svårt att hitta mottagare till lärarblod. Det är inte så många som vill ta emot blodet eftersom det ger en del biverkningar såsom matthet och förlust av självförtroende. Mottagarna brukar efter ett tag även känna sig illa ansedda av samhället.

Jag lommade iväg, med huvudet nedsänkt och inom mig hördes röster som ropade: du bakåtsträvare, du teknikfientlige, du mobbare.

Jag satte mig i bilen och tittade på min lindade vänsterarm. Jag kände fortfarande smaken av Mariekex. Jag hade bra blodvärden så jag slapp järntabletterna. Jag startade bilen och körde hem.


Siffran vill bli fel


Jag hämtar Kim i klassrummet och vi går, mestadels i tystnad, bort till expeditionen. Vi knackar på dörren till konferensrummet och går in. I rummet sitter redan Kenneth Jönsson från Skoldatateket och Margareta Wagnemark, skolans specialpedagog samt Kims föräldrar.

Kim har för några veckor sedan fått reda på att han har dyslexi och vi skall nu försöka hjälpa honom att kompensera funktionsnedsättningen. Redan imorgon skall han få Windows installerat på sin mac och då medföljer stavningsprogrammen StavaRex och SpellRight. Kenneth förklarar hur programmen fungerar för Kim och hans föräldrar. Han påpekar att många elever jobbar i macmiljön under skoldagen för att hemma bearbeta i windowsmiljön, men det väljer givetvis Kim själv hur han vill göra.

Kenneth visar även talsyntesen WordReadPlus som redan finns i datorn. Med det programmet kan Kim få digitala eller scannade texter upplästa. Självklart skall han även få läromedelstexter inlästa på CD. Till matteboken finns det inläst material på förlagets hemsida så det är bara för honom att klicka in där för få tillgång till det.
När mamman får reda på att hon enkelt kan läsa in en text i Garage Band, säger hon att hon gärna skulle göra det. Jag påpekar att det är inget vi från skolans håll kan begära, men visar ändå hur programmet fungerar.

Eftersom Kim hade så bra resultat på Reys Komplexa figur kan mind mapping vara ett bra sätt för honom att organisera och minnas sitt lärande. Vi visar hur man arbeta med Free Mind och det har Kim självklart redan provat och använt flera gånger, men han behöver systematisera det. Kenneth skall undersöka om det finns andra alternativ att använda när tankekartor skall göras.

Min tankar far bort och jag tänker på hur rätt Lars Hemzelius (Fp) har när han menar att datorn inte har i skolan att göra. För Kim är ju datorn helt värdelös och kompenserar inte alls de funktionsnedsättningar han har. Nä, låt honom traggla med hoppande och trilskande bokstäver! Låt honom lägga all energi på att läsa istället för att lära. Låt honom få ett dalande självförtroende i takt med alla misslyckanden. Låt honom ständigt vara beroende av andra för att klara sina uppgifter.
Är datorn värdelös för Kim, måste den vara det för alla andra också!

Jag återvänder till rummet och ser framför mig en elev som har växt, som ser sina behov och är beredd att göra allt för att besegra de hinder som dyslexin satt upp. Med den inställningen och med datorns hjälp är jag övertygad om att han kommer att lyckas.