fredag 19 december 2008

Min mening

Ännu en termin har gått och projektet med en dator per elev har kommit halvvägs. Jag försöker att använda datorn i undervisningen så mycket jag kan, men hur mycket är det jag missar att göra för att jag saknar kunskap eller för att jag inte ser möjligheterna?

Jag har ännu inte kommit igång med att knyta kontakter med skolor och klasser i andra länder. Jag har ännu inte skapat en egen hemsida för mina ämnen och mina lektioner där eleverna kan gå in för att hämta information om vad som skall göras, vilka betygskriterier som gäller etc.. Jag har inte skapat en enda film för Teacher on Demand. Jag börjar bli stressad för allt jag missar att göra för att jag inte vet tillräckligt eller inte vågar.

Vi har givetvis gjort väldigt mycket annat, men när man nu får förmånen att få jobba på en skola där varje elev från år 7 till 9 har en egen dator vill man utnyttja möjligheterna fullt ut. Men möjligheterna är också så otroligt många att det är lätt att bli uppjagad.

Det är kanske viktigt att klargöra att jag är SO-lärare och inte datorlärare. Vi har ingen datorlärare på Skogstorpsskolan och kommer förhoppningsvis aldrig att ha någon heller. Datorn är inget ämne, åtminstone inte i grundskolan, utan den är ett verktyg för att lära sig det som ämnena innehåller och ett verktyg för att redovisa det man lärt. Min primära uppgift är m a o att eleven skall få goda kunskaper i geografi, historia, religion och samhällskunskap. Det försöker jag göra mitt bästa för och datorn är för mig och eleven ett enastående redskap.

IT-revolutionen har äntligen nått in i skolans värld och det som sedan några år är en självklarhet som arbetsredskap för mig är numera också det för eleven. En elev på Skogstorpsskolan har blivit bra mycket bättre på att söka information på ett bra sätt och utvecklar allteftersom också en förmåga att kritiskt granska det material som fås fram.

En elev på Skogstorpsskolan kan skapa bildspel i Keynote, göra egna filmer i iMovie HD, animera, kreera tankekartor i Freemind, skapa ljudberättelser samt musik med hjälp av Garage Band etc.

Jag vet att datortäthet, datoranvändande och lärarnas inställning kan variera enormt mellan kommuner, inom kommunen och till och med inom en skola. Med sådana skillnader - ger vi alla elever samma möjligheter?

En-till-en-projektet ger alla chansen, oavsett sociala eller ekonomiska förhållanden. En-till-en tar inte hänsyn till kön eller ursprung - eller är det faktiskt det vi gör?!

fredag 12 december 2008

Vi är många

Har vi lärare tillräcklig kunskap om datorer och hur de kan användas? Kommer vi någonsin att ha tillräcklig kunskap? Självklart är svaret, åtminstone på den andra frågan, nej! För att fritt citera Angus King så har modellen för undervisning i 500 år bestått i att en lärare blir expert på ett område för att sedan överföra den kunskapen till eleven. Thomas Jefferson var den sista personen på jorden som visste allt.

Det låter otroligt men inte ens Bengt Hackberg, Skogstorpsskolans högt värderade IT-tekniker, vet allt om datorer, men han vet väldigt, väldigt mycket. Till och med jag vet en del om datorer, åtminstone hur man kan använda dem men inser också hur mycket jag inte kan. Sokrates lär ha sagt att sann visdom är att veta vad man inte vet, och om jag hela tiden talar om allt jag inte kan framstår det som om jag äger visdom.

Hur kan vi lärare få ett bra självförtroende vad gäller vår datorkunskap? Det är inte helt lätt att skräddarsy fortbildning på det här området eftersom kunskaperna bland personalen kan spreta, men PIM är rätt väg att gå.

Eleverna kan mycket och det skall vi utnyttja. Dock är det inte alltid så mycket som vi tycks tro. Vi behöver inte vara rädda för det de kan utan måste ta hjälp av deras färdigheter och kunskaper men också hjälpa eleverna med det de inte är så bra på vad gäller datorer. Det kan t ex handla om att bli duktig på att söka och hantera information.

Ensam är jag inte stark, men tillsammans med mitt arbetslag blir jag mycket kunnig. När vi ser hur mycket vi kan ihop och när vi drar nytta av varandras kunskaper börjar vi närma oss Mr Jefferson och det är i den tryggheten vi lärare skall vila. Vi är inte ensamma med vår datorerfarenhet (eller misstanke om brist därpå) utan vi skall dra nytta av vad vi i en grupp kan.

fredag 28 november 2008

Die mauer

När Falkenberg står som värd för en-till-en-intresserade får jag förmånen att möta engagerade och brinnande personer på olika positioner i skolornas eller kommunernas värld. Många är ivriga att komma igång med sina visioner om en modern skola som förbereder eleverna på ett bra sätt för framtiden. Förvånande många nämner den egna IT-enheten som hindret för utveckling.

Med IT-enhet menar jag den centrala avdelning i en kommun som skall sköta servicen av datorerna och eventuellt också upphandling.

I förra veckan var jag i Halmstad för att live möta de som går distanskursen IT, media och kommunikation som verktyg i pedagogisk verksamhet. Även bland dem fanns det en stor frustration över den inställning och det motstånd de upplever från IT-avdelningarna på respektive hemort. Man får inte på egen hand lägga in t ex audacity, har barnen tagit kort skall bilderna skickas in till en central server för att sedan sändas tillbaks till den lokala datorn. Hela processen tar över 20 minuter. Ett arbetslag tröttnade på att vänta på att få en skrivare installerad och ordnade det på egen hand. Allt fungerade alldeles utmärkt. Ajabaja! Det fick man inte göra. Det skulle någon gudomlig makt göra. Nu fungerar det inte lika bra längre.

Man kan fråga sig vem som är till för vem?

Jag försöker få mina elever att undvika generaliseringar och schabloner, men ibland underlättar det vår förståelse för omvärlden. Jag har för mig att Tage Danielsson har skrivit om detta och utan facit tror jag att texten är ungefär: Om Nils Andersson är enbent följer därav att även Rune Andersson är enbent, eftersom alla anderssöner är enbenta. Titta bara på en sån som Nils Andersson!

Alla kommuners IT-enheter är givetvis inte oansvariga ansvariga! Det finns många platser i Sveriges avlånga land där IT-avdelningen är väl fungerande och i samklang med användarna, men jag har mött så många förtvivlade att jag kände mig tvungen att skriva om ämnet.

Samarbetet mellan skola/lärare och IT-avdelningen måste fungera för ett lyckat resultat, men det måste vara våra behov som styr och därför är det viktigt att vi vet vad vi vill ha och varför.

Det spelar ingen som helst roll vilket system vi använder bara det fungerar, är pedagogiskt och lätt att använda. Om tekniken inte hade fungerat hos oss hade hela projektet havererat. Vilken lärare hade fortsatt att använda en teknik som bara hade krånglat? Idag har vi på Skogstorpsskolan datorer, program, nätverk och support som fungerar och det är en förutsättning för att en stor datorsatsning skall lyckas. Andra förutsättningar skriver jag om en annan gång.

fredag 14 november 2008

Folk bits

I förra veckan uppmärksammade Västnytt de öppna näten på skolorna i de västsvenska kommunerna. Det är i många skolor möjligt för elever att fritt surfa på porr, nynazism och det är också enkelt att spela om pengar.

Rektorn på den besökta gymnasieskolan talade om att filtret skulle sitta i elevens huvud och inte i några blockeringar på en server. Pressad under reportaget avvek han från sina ståndpunkter och skulle se över rutinerna och eventuellt se till att blockera sidor som inte var lämpliga. Frågor som dyker upp i mitt huvud är vem på skolorna som skall avgöra vilka sidor som skall spärras? Vem skall se till att hålla spärrarna uppdaterade? Blir alla hinder en morot för de som vill ta sig förbi? Kopplingen är kanske lite väl drastisk men i DN (081119) kunde vi läsa att Iran blockerat över 5 miljoner internetsidor vars innehåll bedömts som omoraliskt och samhällsfientligt.

Jag har tidigare skrivit om filtret i huvudet (Fria vägar ut) men känner att det kan vara på sin plats att återuppta ämnet. Det är inte helt enkelt att beskriva tankegångarna och man känner att det är svårt att delge dem utan att låta fullständigt naiv och ovetande. Det är också en fråga som väcker känslor och de reportage som sändes i veckan kan få många att bli mörkrädda, men hur man hanterar den rädslan kan skilja sig. Människan har genom historien klarat sig tack vare rädslan för det okända, men många gånger har den också förhindrat möten och utveckling. Hur hanterar vi den nya värld och verklighet som internet och datorspel innebär? Hur reagerar och agerar vi?

På Kolla källan! finns en övning där man jämför två snarlika webbadresser till sidor som handlar om förintelsen. Den ena är skapad av Forum för levande historia och den andra sidan har helt andra avsändare och syften. Hur skall jag kunna använda mig av det här i undervisningen om vissa delar av internet är spärrade?

Vår värld är inte perfekt! Vi människor är inte alltid underbara! Vi förstör vår planet, vi behandlar djuren illa i många fall, vi trycker ner och utnyttjar våra medmänniskor. I vår värld är det en lönsam sysselsättning att handla med narkotika, vapen och människor. Internet avspeglar vår värld! Internet möjliggör en massa positiva företeelser, för mig är den ett fantastiskt demokratiskt verktyg som kan förändra människors livsvillkor, uppmärksamma orättvisor och missförhålladen, skapa opinion etc, men nätet möjliggör även för den mörka sidan. Om inte skolan lär eleven att hantera det här - vem skall då göra det? Om vi tar bort de mörka sidorna av mänskligheten på nätet - upphör de då att existera?

Om vi lär eleverna att vara kritiska konsumenter bör det inte vara några problem att man i skolan kan söka sidor med tvivelaktigt innehåll. Tyvärr finns de här sidorna! Tyvärr finns de här företeelserna! Är det inte bättre att vi i skolan får chansen att lyfta fram det här, diskutera och få eleverna att reagera och agera. Vi kommer inte att lyckas med alla, men jag tror att fler blir bra användare av nätet om vi i skolan ges en chans att jobba med de här frågorna och inte bara låtsas som om problemen inte finns.

Datorn och nätet ger oss förutsättningar att jobba aktivt med att diskutera etik och moral, människovärde, källkritik och annat som är en nödvändighet att kunna hantera och förhålla sig till, nu och framöver. Det är vår förbannade plikt att göra det!

fredag 7 november 2008

Stoppa mig Juni (Lilla ego)

Jag märker att jag blir mer och mer egocentrerad. Det är jag, jag, jag hela tiden och när jag under veckorna funderar på vad jag skall skriva om på bloggen hamnar undertecknad ideligen i centrum (bara den meningen innehåller fem stycken jag). Det är ingen bra utveckling! Bloggandet och all uppmärksamhet har stigit mig åt huvudet! På tal om bloggen kan jag stolt meddela att jag har haft 1000 besökare på min sida. Slumpen (nyfikenheten/narcissismen) gjorde att jag själv blev den tusende. För det kommer jag att få en helårsprenumeration på tidningen MacWorld. Tackar, tackar!

Jag har fått tid från förvaltningschefen Fredrik Höper för att blogga om projektet men jag skriver mindre och mindre om det och mer och mer om mig själv. Mina dagar som anställd bloggare äro antagligen räknade!

På något märkligt sätt får jag alla uppdrag som handlar om en-till-en. Jag försöker faktiskt få andra att ta dem men på något sätt blir det ändå jag i arbetslaget som utses. De tycker väl antagligen att det är skönt att bli av med mig en stund. Det är jag som får åka iväg för att vara med på de studiebesök Kristina Björn och Fredrik Höper anordnar för att förklara och beskriva projektet, det är jag som blir intervjuad i radio och för tidningar. Det börjar bli vardagsmat för mig att bli intervjuad och mitt ego växer. Igår var Mats Wetterlundh från Radio Halland här på besök och du kan lyssna på det jag, Kaltrina Mehmedi och Jesper Carlsson sade på följande länk:
http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1441495&BroadcastDate=&IsBlock=0

Du kan läsa om Skogstorpsskolan (och mig) och en-till-en-projektet i det senaste numret av Datorn i Utbildningen och jag länkar till deras hemsida även om du inte kan läsa någon av artiklarna via nätet. Du får glatt beställa numret om du inte redan nu prenumerar på tidningen.
http://www.diu.se/nr6-08/nr6-08.asp

På tisdag kommer Andreas Rosgardt från Framtid Falkenberg hit och skall prata med mig om projektet. Tidningen ges ut av Falkenbergs Kommun så man kan säga att det är intern reklam. Eftersom jag tidigare klagat på att det lokala intresset för projektet varit svagt är hans besök positivt.

Det jag har kvar att göra är TV, men det kommer väl!

fredag 24 oktober 2008

Vad två öron klarar

I vårt spår (den avdelning där jag arbetar) har vi regeln att om man lyssnar på musik eller har annat ljud i sin mobil eller i datorn skall man använda hörlurar. Vi tillhandahåller inte hörlurar utan det får man köpa själv eller önska sig i julklapp eller födelsedagspresent. Vi tycker att det fungerar ganska bra, att det är ett bra sätt att lära sig att ta hänsyn på och det minskar också andelen ljud i våra lokaler. Vi behöver definitivt inte mer ljud i skolan!

Om lektionen tillåter är det okej att lyssna till musik samtidigt som man arbetar och det skapar också ett lugnare klassrum.

På rasterna samlas ett antal elever (oftast killar) i klassrummet för att spela datorspel. För någon vecka sedan hade vi en stor diskussion i klass 7A kring detta. Diskussionen handlade om att det blev ganska mycket gapande och skrikande under spelets gång. De skriker ut kommandon, tillrop eller vad det nu är. Jag är ju så mossig att jag inte förstår mig på det där! Andra elever tyckte att det var jobbigt att vara inne i klassrummet när det var så gapigt (gnällspikar!). Jag höll med dem och försökte diskutera med de inblandade om att alla har rätt till klassrummet och att därinne skall det råda lugn och ro. Jag blev ännu mera mossig när jag inte kunde förstå att detta var någonting som ingick i spelandet och som var helt ofrånkomligt. Att fundera på om man tog hänsyn till andra var helt omöjligt. De som stör sig på allt gapande kan väl gå någon annanstans! Det är spännande diskussioner man får vara med om som lärare!

Det finns ett sätt att krypa närmre

stänga in sig helt med sin musik

Det går att lyssna flera gånger

den ena är den andra aldrig lik

Hörlurar jag lyssnar i hörlurar

det låter så bra

(Bob Hund, Hörlurar)

Så gott som varje morgon läser vi på egen hand. Om man vill lyssna på en bok går det givetvis alldeles utmärkt och är inget som är uppseendeväckande. Många övningar, nätbaserade eller inte, är lyssningsbara och då är den rödöronskapande tingesten en nödvändighet. De som använder talsyntes behöver hörlurar. Att se nyheterna på nätet, t ex Lilla Löpsedeln eller Lilla aktuellt förutsätter också hörlurar, åtminstone i ett klassrum där andra gör annat.

Fler hörlurar åt folket alltså!


Man kan vrida vänster höger

man kan höra basen och diskant

Man kan leka med volymen

göra det hela mera intressant

(Bob Hund, Hörlurar)


I vårt arbetsrum har nio stycken lärare sina arbetsplatser. Ibland behöver man stänga ute andras diskussioner och andras spring för att få något eget gjort.

Själv sitter jag i skrivande stund tillsammans med Amy MacDonald. Hon sjunger Run för mig. Vi har skapat vårt eget lilla universum och de som vill mig något får vänligt men bestämt klappa mig på axeln. Då tar jag gärna av mig hörlurarna och deltar i den andra verkligheten.

tisdag 14 oktober 2008

Ber om ljus

I förra veckan genomfördes DN: s Nutidsorientering. Det är smärtsamt att konstatera, men min klass kommer inte att vinna i år! Jag får åka upp till Stockholm vid ett annat tillfälle. Jag förlorar återigen en femkrona till Per Brattlöf. Luckorna på svarsraderna var för många. Luckorna i nutidsvetande för stora. Förhoppningsvis kan några enstaka elever uppvisa ett bra resultat, men på det stora hela verkar medvetenheten om vad som händer i världen för liten. Men nästa år...

Jag har genom åren jobbat med Veckans Nyheter, SO-tolvan och allt vad olika sorters nutidsfrågor heter, men jag tycker inte att jag hittat de rätta formerna för att skapa fortsatt nyfikenhet och vetgirighet. Jag när en önskan om att när ny kunskap skapas, väcks nya frågor som kräver svar.

I mina bästa stunder fungerar jag själv så! Jag börjar intressera mig för en sak och upptäcker att min kunskap inte räcker till för att förstå och jag leds vidare i min jakt efter insikt tills jag hamnar någonstans jag inte räknat med från början. Men jag har på vägen blivit klokare! Eller insett att jag inte är tillräckligt klok!

De senaste veckorna har jag låtit eleverna fördjupa sig om en nyhet i veckan. De väljer och försöker hitta vägar till bra information, läser och försöker få svar på journalistens/elevens frågor (vad? var? när? vem/vilka? hur? varför?) De sammanfattar och skickar till mig. Eleverna gör det bra, men det känns ändå som om att det går att göra på andra, bättre sätt. Det jag dock kan se är att eleven lär sig att söka effektivt, får chansen att göra vettiga val, tränar sig i att sammanfatta och givetvis blir eleven lite mer medveten om vad som händer i världen. Men bara om en enda sak!

I torsdags startade jag Operation Allmänbildning (jag verkar ha snöat in på krigsmetaforer!) efter bakslaget i tisdags. Femman till min kollega kan jag stå ut med att förlora, jag kan även finna DN:s tävling oviktig som sådan, men det jag verkligen vill är att väcka eleven intresse för allt som sker runtomkring oss.

Via bildprojektorn visade jag hur man hittar till Lilla Löpsedeln och Lilla Aktuellt på SVT:s hemsida. När vi hade sett veckans avsnitt av Lilla Löpsedeln, en timma efter att det hade sänts live, visade jag SR:s hemsida och vi lyssnade till Klartext - på lätt svenska.

Så gott som varje morgon läser vi i skolan. Jag brukar även läsa högt några gånger i veckan. Hur får vi in nyhetsläsning på ett naturligt sätt? Är det bara på SO-lektionerna det skall ske?

Är mina förtvivlade försök fåfänga? Är det fruktbart att försöka fånga elevens nyfikenhet för omvärlden? Är eleven i den åldern för upptagen med en massa annat - att växa upp, gå på fotbollsträning, spela datorspel? Hur var jag själv i den åldern? Hade jag koll på vad conquistadorerna höll på med på andra sidan Atlanten, följde jag Erasmus av Rotterdam och Martin Luthers debatter om människans fria vilja eller vad som nu var aktuellt på den tiden?

På tal om Erasmus av Rotterdam skrev han i sin mest kända skrift Dårskapens lov att den inbillade visheten är den största dårskapen. I klassrummet är jag vis - det är åtminstone den fåfänga illusion jag försöker pålura eleverna. Jag har svar på varför räntan höjs, varför pyramider byggdes, hur Sverige påverkas när Volvo tvingas avskeda sina anställda, varför USA fällde atombomber över Japan etc.

Jag har märkt att detta fenomen - att försöka ge svar på alla sorters frågor, allt oftare uppträder även privat. Har någon i bekantskapskretsen en undran, är jag gärna den som skall förklara hur allt hänger ihop, trots att mina kunskaper i frågan är högst bristfälliga. Men inte hindrar det mig! Det smärtar mig att Erasmus av Rotterdam kände mig så väl!

Tack vare en-till-en-projektet har vi alla möjligheter i världen att hålla oss uppdaterade. I elevens svarta väska finns vägen ut i världen. Med hjälp av den vita datorn kan vi få världen till Skogstorpsskolan. Vi får färsk information om vad som sker runtomkring oss och jag vill hitta bra sätt att utnyttja detta!

Idag var det ett nytt försök. Jag skickade tio aktuella frågor till elevernas brevlåda och de fick en lektion på sig att leta upp de rätta svaren. De fick reda på att årets nobelpristagare i litteratur kommer från Frankrike, att Island drabbats extra hårt av den ekonomiska krisen och de fick även reda på vad monopol är för något. Det fungerade rätt bra och bredden på kunskapen blev bättre, men hur blev det på djupet?

Jag fortsätter min jakt på det perfekta sättet och nästa år skall varenda rad på DN:s Nutidsorientering vara ifylld och eleverna har direkt efter provtiden, begivit sig ut på nätet för att se om de hade alla rätt (onödigt!) och även få svar på alla de nya frågor som dykt upp.

Nästa år i Stockholm....

fredag 3 oktober 2008

Ett fall och en lösning

Jag andas, sluter ögonen och undrar hur jag hamnade i det här kaoset. När jag tittar upp ser jag fortfarande 14 händer i luften, alla väntandes på att jag skall hjälpa dem att komma vidare. Vi jobbar med ett digital storytellingprojekt. Jag är svettig, varm och saknar väl det där tålamodet jag behövt extra mycket i den här stunden. Samma tålamod saknar några av de väntande. De elever som under helgen gjort klart sitt arbete hjälper till. Vad skulle jag ha gjort utan dem? Skulle någon utomstående komma in nu skulle de väl undra om jag har koll på något överhuvudtaget och de skulle ha fullkomligt rätt! Var är Bengt Hackberg? Måste han vara iväg just idag?

Emma lyckas inte dra in bilden i redigeringsfältet. Den hoppar retligt tillbaka till skrivbordet vid varje försök. När vi löst fallet tar jag mig an en annans elevs problem. Jag försöker hjälpa eleverna i tur och ordning. De som inte ropar på mig får hjälp först. Som plutonsjukvårdare i lumpen någon gång för en herrans massa år sedan, fick jag lära mig att bland de skadade ta de tysta först. De som skrek högst visste jag ju att de levde!

Den elev jag är hos skall känna att jag även mentalt befinner mig där. De får min uppmärksamhet alldeles för kort stund, men den stunden skall vara deras! Det är inte lätt, men jag försöker. Jag lyssnar inte på de desperata ropen från hörnet. Jag fortsätter, lugnt och metodiskt att avhjälpa de problem som uppstår. Jag inser att jag idag är mer datortekniker än pedagog.

När de gick i sexan fick de tillsammans med sjuorna (som hade fått datorer) jobba i både Garage Band och I-movie HD, men nu verkar de erfarenheterna vara som bortblåsta. Viktor m fl fortsätter att hjälpa klasskamraterna att undanröja de hinder som uppstår.

Förra veckan gick jag kort igenom grunderna för digital storytelling, de skrev och bearbetade sina manus och hemma skulle de sedan spela in sin berättelse i Garage Band. Jag inser nu att de antagligen lika gärna hade kunnat spela in direkt i iMovie HD, men man lär så länge man har elever! Jag får fundera över vilken metod som är bäst.

Alla har inte kommit ihåg att spela in hemma och behöver en lugn och tyst plats att spela in på. Att jag hade skrivit in hemläxan i kalendern på First Class hjälpte inte. Nu är jag tvungen att organisera även det! Vilka grupprum är lediga? Vem börjar att spela in?

Några tar det fria som intäkt för att göra annat, rörelsen i klassrummet ökar och så även ljudnivån. Vad är det som händer? Det skulle ju bli lugnare i klassrummet med hjälp av datorerna!

På väg från en elev till en annan ryter jag till och likt surikater försvinner alla ner på sina platser igen. Det blir lite tystare.

Rast och några fortsätter med sitt arbete, andra avslutar och börjar spela. Jag utnyttjar tiden till att pusta ut i arbetsrummet och tar en snabb koll i min brevlåda på First Class. Tiden rusar iväg och snart är jag tillbaka i klassrummet och försöker att återvinna det. Arbetet återupptas. Det flyter på bättre nu efter rasten och jag börjar få tid över till att hjälpa till med innehållet.

Likt Alexander den store blickar jag ut över fältet. Dagen lider mot sitt slut, fienden (tekniken) är besegrad och det öronbedövande larmet har klingat av. Jag ser till att ta hand om de sårade och berömma de tappra. Åter en seger, men den har krävt sin tribut. När jag tar mig tillbaka till mitt tält inser jag att jag redan ser fram emot att möta och besegra fienden igen. Dess slagstyrka bör ha minskat avsevärt. Lärdomarna tar jag till mig och jag inser att en del drag var dumdristiga. Förberedelserna kunde ha varit annorlunda. När dagen åter gryr kommer jag att ha förfinat taktiken, förstärkt trupperna och vid min sida återfått min geniale general Bengt Ptolemaios Hackberg.

fredag 26 september 2008

En helt ny karriär

Finns det lärare på Söder- eller Skogstorpsskolan som är negativt inställda till en-till-en-projektet? Finns det lärare på de två skolorna som inte använder datorerna alls i sin undervisning? Kan man jobba kvar på en en-till-en-skola om man inte låter eleverna använda datorn för sitt skolarbete? Hur får man alla att brinna för en datorsatsning, som man själv kanske inte önskat?

Skolledningarna på respektive skola tog beslutet snabbt. Efter hemkomsten från Maine, USA tog det inte många veckor innan varje lärare på Skogstorps- och Söderskolan hade en egen mac-dator. Efter sommarlovet 2007 fick eleverna sina. I år har projektet fortsatt på två andra skolor. Det går undan i Falkenberg!

Vad hade hänt om Fredrik Höper och skolledningarna överlåtit beslutet åt lärarna? När hade vi lärare känt att vi varit mogna för ett sådant här stort steg? När hade vi känt att vi behärskat och hanterat datorn tillräckligt för att våga gå in i ett en-till-en-projekt?

Jag har små uppdrag för Halmstad Högskola. För några år sedan handlade det om att möta lärarstuderande under deras första termin. Kursen heter Media, kommunikation och IT som verktyg i pedagogisk verksamhet. Ett uppdrag studenterna hade var att undersöka en skolas tillgång och personalens inställning till digital teknik. Sedan diskuterade vi resultatet vid ett seminarium. Då funderade vi också på hur en drömskola vad gäller digital teknik, kunde se ut. Den skolan jag målade upp då, jobbar jag på nu!

Sedan några år är kursen inom lärarutbildningen nedlagd och ersatt av kurs som handlar om bedömning, vilket kanske speglar vår tid på ett ganska bra sätt. Kursen har dock fortsatt som distanskurs och numera finns även en variant inom Lärarlyftet. Där heter kursen Bilden, berättandet och de digitala verktygen.

Jag har i min undervisning och i min inställning stor hjälp av att jag, genom uppdragen i Halmstad, har fått chansen att reflektera över hur det borde se ut i skolan och hur datorn kan användas i skolan. Jag tror till och med att det var det som gjorde att jag fick följa med till USA.

Jag brinner! Jag är engagerad! Jag tycker att jag är privilegierad som får arbeta på en en-till-en-skola. Jag älskar datorsatsningen! Det är det bästa som har hänt Skogstorpsskolan sedan Torgny Sonestam anställde mig, Per Brattlöf och Madelen Lundgren någon gång på 90-talet! (Jag hatar blinkningar och förtydliganden, men känner mig nödgad att påpeka att den förra meningen var ironisk!)

Jag tror att några tycker att jag brinner för mycket, att jag inte ser de negativa konsekvenserna. Det finns nog en del som anser att jag är omdömeslöst positiv.

Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

fredag 19 september 2008

Men tänk om det händer...

Det känns som om hela Sverige är på gång att starta en-till-en-projekt. I torsdagens Hallands Nyheter kunde man läsa att Kungsbackas politiker vill att varje elev ska ha en egen dator. Förhoppningen hos de styrande där är att Kungsbacka redan nästa år låter två skolor starta och sedan skall kommunens övriga tolv skolor följa med i projektet året därpå. Göteborg satsar stort och börjar i tidigare åldrar än vad vi i Falkenberg gör. Igår intervjuades jag via Skype av inblandade lärare och IT-strateger om mina erfarenheter av vårt första år med en-till-en-projektet. Det var en spännande upplevelse att få möjlighet att breda ut sina tankar utan att någon hade chans att sätta stopp. Jag pratade på och när jag väl tystnade fick gruppen, som satt någonstans i Göteborg, ställa en ny fråga. Jag hade dessutom ingen möjlighet att se om någon gäspade eller nickade till, vilket eventuellt hade lett till att jag kortat ner mitt orerande. Den optimala undervisningssituationen!?

Falkenberg har vid ett flertal tillfällen haft besökare, från många hörn av Sverige, som önskat höra tankarna bakom datorsatsningen och hur resultatet hittills har blivit.

Med andra ord - IT-revolutionen har äntligen nått skolans värld!

Vårt projekt skall pågå i två år till och sedan skall det utvärderas. På vägen följer forskarna Martin Tallvid och Helena Hallerström projektet. Deras rapporter kommer antagligen att bli vägledande för det beslut som så småningom skall tas. Redan har en delrapport med titeln En egen dator som redskap för lärande kommit ut. Den är positiv! Projektet har börjat på ett bra sätt! Läs mer om delrapporten på Falkenbergs Kommuns en-till-en-sida.

På tisdag kommer våra kommunpolitiker till Skogstorpsskolan för att se utfallet av projektet. De är efterlängtade och mycket välkomna! Bland mina hitintills få blogginlägg har jag berättat om hur jag saknat intresset från våra egna kommunpolitiker, förutom Kerstin Angel (c) och Dan Persson (s) som redan från start var med i projektet. Vi får hoppas att besökarna får se en skolvardag, där datorn används som det naturliga redskap det skall vara. Vi får hoppas att de blir nöjda, men jag tror att man behöver följa vardagen under en längre tid för att få en rättvis bild. Därför känns det skönt att två forskare följer utvecklingen och politikerna är givetvis välkomna tillbaka!

Vad händer om satsningen upphör efter de här tre åren? Vad händer om Falkenbergs politiker bestämmer sig för att det här med att varje elev har en egen dator var en tokig idé? Kan vi vända om? Kommer vi att inrätta datorsalar igen och sätta in en stationär dator längst bak i klassrummet? Vi kan kanske gå tillbaks till läget vi hade på skolan precis innan en-till-en-satsningen, med 7 bärbara datorer som skulle användas av minst lika många lärare och 110 elever(sic!).

Vi kan halvera kostnaden om två elever delar på en dator och sedan kan vi döpa om satsningen till en-till-två-projektet!

Kommer jag någonsin att kunna jobba på en annan skola än på en en-till-en-skola?

Kommer varje skola i Sverige inom ett antal år vara en-till-en-skolor? Förutom i Falkenberg? Vi var bland de första kommunerna som vågade gå in i ett en-till-en-projekt, men det är ingen garanti för att satsningen fortsätter.

Jag hoppas att vi på tisdag visar politikerna hur datorn naturligt används i undervisningen och hur den underlättar vårt och elevernas arbete. Jag hoppas att våra folkvalda får se hur datorn har givit fler möjligheter att skaffa sig kunskap och fler möjligheter att redovisa sin kunskap på. Jag hoppas att de får se hur arbetet har blivit roligare och lättare för både elever och lärare. Jag vill att de får se att undervisningen har förändrats och att arbetsmiljön har blivit lugnare. Jag vill att de skall upptäcka att vi med en-till-en-satsningen rustar eleverna för nuet och för framtiden.

Det är klart att vi har kloka politiker som fattar kloka beslut! För drygt ett år sedan togs det första steget mot framtiden! Om två år skall ett nytt steg tas. Jag hoppas innerligt att det steget leder framåt!

måndag 15 september 2008

Fria vägar ut

På Skogstorpsskolan har vi ett trådlöst nätverk som är totalt öppet. Eleven kan surfa in på vad som helst. Det finns inga som helst hinder eller spärrar för sidor som kanske inte är lämpliga för någon att vara inne på. När vi träffar människor som är nyfikna på projektet är det många som förvånas över vår totala öppenhet. Vår ståndpunkt är den att det som är olämpligt finns där ändå, hur många hinder vi än sätter upp. Om vi skyddar eleven under skoltid, upphör då exploaterande av kvinnor, rasism, nynazism, kriminalitet? Min mening är att datorn ger oss förutsättningar att jobba aktivt med att diskutera etik och moral, människovärde, källkritik och annat som är en nödvändighet att kunna hantera och förhålla sig till, nu och framöver. Filtret skall sitta i elevens hjärna, inte i några spärrar som IT-teknikerna sätter upp!

fredag 5 september 2008

Vi tar in på hotell

Igår hade vi studiebesök från Sveriges alla hörn. De var intresserade av att höra och se vad vi håller på med i lilla Falkenberg. De ville veta tankarna bakom satsningen på en dator per elev och lyssna till förvaltningens och skolledarnas visioner. De hade kommit från Göteborg, Skellefteå, Umeå, Alingsås, Kalix m m för att höra lärare och elever berätta om hur skolvardagen förändrats. De var nyfikna att få reda på vad forskarna som följer projektet hittills kommit fram till.

Under en heldag på Strandbaden möttes tankar och idéer, frågor fick svar och gav nya frågor. Eleverna från Skogstorps- och Söderskolan arbetade under tiden med animering, digital storytelling, en webbsändning med rapportering från dagen samtidigt som de svarade på frågor från lärare, rektorer och politiker.

Det här är inte första besöket angående 1-till-1-satsningen i Falkenberg och heller inte det sista. Undertecknad har varit med vid ett flertal tillfällen och det är alltid lika kul att möta folk som är nyfikna på vad vi håller på med. Det känns dock lite trist att konstatera att intresset för projektet inte är lika stort inom vår egen kommun. Ute på skolorna har vi inte sett många kommunpolitiker och de enda skolorna vi har haft besök av är de som nu i dagarna är på väg in i projektet. Det har förvisso varit en del insändare i lokaltidningen men i övrigt verkar inte så många i Falkenberg nyfikna på en-till-en-satsningen i den egna kommunen. Det är trist att konstatera!

fredag 29 augusti 2008

Ett steg till

Måndagen den 1 september är det dags igen! Då delas Mac-datorer ut till de nyblivna sjuorna på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Denna gång till min egen klass 7A och det känns minst sagt spännande! Projektet startade i september 2007 då alla elever i år 7, 8 och 9 fick egna datorer. Nu har vi ett års erfarenhet i ryggen när det är dags för en ny årgång att få ta del av det som jag anser borde vara en självklarhet (mer om det senare!). Jag har hittills försökt att använda datorn i undervisningen så mycket som möjligt och det kommer jag också att försöka att delge här framöver, men nu känns det som om kraven på mig ökar. Att det är min egen klass som får datorer, den ettåriga prövotiden etc. borde leda till att allt framöver borde gå så fantastiskt bra. Tittar jag tillbaka kan jag konstatera att det redan har gått fantastiskt bra, men också det ökar kraven. Men, för tusan, nu måste jag sluta tala om krav! Jag har fått ynnesten att arbeta på en skola och i en organisation, där man har förstått vilket fantastiskt verktyg datorn är för lärandet och skapandet. Min uppfattning är att datorn endast blir det till fullo när den är elevens egen. Alla ni som sliter på i skolor med otillräcklig datortillgång och trasslande teknik - förstå att jag är tacksam! Kraven jag talar om ställer jag på mig själv och de är inga hinder utan enbart möjligheter!

Så avslutas då mitt livs första blogg med en klyscha och jag som hade lovat mig själv att undvika dessa...