fredag 24 oktober 2008

Vad två öron klarar

I vårt spår (den avdelning där jag arbetar) har vi regeln att om man lyssnar på musik eller har annat ljud i sin mobil eller i datorn skall man använda hörlurar. Vi tillhandahåller inte hörlurar utan det får man köpa själv eller önska sig i julklapp eller födelsedagspresent. Vi tycker att det fungerar ganska bra, att det är ett bra sätt att lära sig att ta hänsyn på och det minskar också andelen ljud i våra lokaler. Vi behöver definitivt inte mer ljud i skolan!

Om lektionen tillåter är det okej att lyssna till musik samtidigt som man arbetar och det skapar också ett lugnare klassrum.

På rasterna samlas ett antal elever (oftast killar) i klassrummet för att spela datorspel. För någon vecka sedan hade vi en stor diskussion i klass 7A kring detta. Diskussionen handlade om att det blev ganska mycket gapande och skrikande under spelets gång. De skriker ut kommandon, tillrop eller vad det nu är. Jag är ju så mossig att jag inte förstår mig på det där! Andra elever tyckte att det var jobbigt att vara inne i klassrummet när det var så gapigt (gnällspikar!). Jag höll med dem och försökte diskutera med de inblandade om att alla har rätt till klassrummet och att därinne skall det råda lugn och ro. Jag blev ännu mera mossig när jag inte kunde förstå att detta var någonting som ingick i spelandet och som var helt ofrånkomligt. Att fundera på om man tog hänsyn till andra var helt omöjligt. De som stör sig på allt gapande kan väl gå någon annanstans! Det är spännande diskussioner man får vara med om som lärare!

Det finns ett sätt att krypa närmre

stänga in sig helt med sin musik

Det går att lyssna flera gånger

den ena är den andra aldrig lik

Hörlurar jag lyssnar i hörlurar

det låter så bra

(Bob Hund, Hörlurar)

Så gott som varje morgon läser vi på egen hand. Om man vill lyssna på en bok går det givetvis alldeles utmärkt och är inget som är uppseendeväckande. Många övningar, nätbaserade eller inte, är lyssningsbara och då är den rödöronskapande tingesten en nödvändighet. De som använder talsyntes behöver hörlurar. Att se nyheterna på nätet, t ex Lilla Löpsedeln eller Lilla aktuellt förutsätter också hörlurar, åtminstone i ett klassrum där andra gör annat.

Fler hörlurar åt folket alltså!


Man kan vrida vänster höger

man kan höra basen och diskant

Man kan leka med volymen

göra det hela mera intressant

(Bob Hund, Hörlurar)


I vårt arbetsrum har nio stycken lärare sina arbetsplatser. Ibland behöver man stänga ute andras diskussioner och andras spring för att få något eget gjort.

Själv sitter jag i skrivande stund tillsammans med Amy MacDonald. Hon sjunger Run för mig. Vi har skapat vårt eget lilla universum och de som vill mig något får vänligt men bestämt klappa mig på axeln. Då tar jag gärna av mig hörlurarna och deltar i den andra verkligheten.

tisdag 14 oktober 2008

Ber om ljus

I förra veckan genomfördes DN: s Nutidsorientering. Det är smärtsamt att konstatera, men min klass kommer inte att vinna i år! Jag får åka upp till Stockholm vid ett annat tillfälle. Jag förlorar återigen en femkrona till Per Brattlöf. Luckorna på svarsraderna var för många. Luckorna i nutidsvetande för stora. Förhoppningsvis kan några enstaka elever uppvisa ett bra resultat, men på det stora hela verkar medvetenheten om vad som händer i världen för liten. Men nästa år...

Jag har genom åren jobbat med Veckans Nyheter, SO-tolvan och allt vad olika sorters nutidsfrågor heter, men jag tycker inte att jag hittat de rätta formerna för att skapa fortsatt nyfikenhet och vetgirighet. Jag när en önskan om att när ny kunskap skapas, väcks nya frågor som kräver svar.

I mina bästa stunder fungerar jag själv så! Jag börjar intressera mig för en sak och upptäcker att min kunskap inte räcker till för att förstå och jag leds vidare i min jakt efter insikt tills jag hamnar någonstans jag inte räknat med från början. Men jag har på vägen blivit klokare! Eller insett att jag inte är tillräckligt klok!

De senaste veckorna har jag låtit eleverna fördjupa sig om en nyhet i veckan. De väljer och försöker hitta vägar till bra information, läser och försöker få svar på journalistens/elevens frågor (vad? var? när? vem/vilka? hur? varför?) De sammanfattar och skickar till mig. Eleverna gör det bra, men det känns ändå som om att det går att göra på andra, bättre sätt. Det jag dock kan se är att eleven lär sig att söka effektivt, får chansen att göra vettiga val, tränar sig i att sammanfatta och givetvis blir eleven lite mer medveten om vad som händer i världen. Men bara om en enda sak!

I torsdags startade jag Operation Allmänbildning (jag verkar ha snöat in på krigsmetaforer!) efter bakslaget i tisdags. Femman till min kollega kan jag stå ut med att förlora, jag kan även finna DN:s tävling oviktig som sådan, men det jag verkligen vill är att väcka eleven intresse för allt som sker runtomkring oss.

Via bildprojektorn visade jag hur man hittar till Lilla Löpsedeln och Lilla Aktuellt på SVT:s hemsida. När vi hade sett veckans avsnitt av Lilla Löpsedeln, en timma efter att det hade sänts live, visade jag SR:s hemsida och vi lyssnade till Klartext - på lätt svenska.

Så gott som varje morgon läser vi i skolan. Jag brukar även läsa högt några gånger i veckan. Hur får vi in nyhetsläsning på ett naturligt sätt? Är det bara på SO-lektionerna det skall ske?

Är mina förtvivlade försök fåfänga? Är det fruktbart att försöka fånga elevens nyfikenhet för omvärlden? Är eleven i den åldern för upptagen med en massa annat - att växa upp, gå på fotbollsträning, spela datorspel? Hur var jag själv i den åldern? Hade jag koll på vad conquistadorerna höll på med på andra sidan Atlanten, följde jag Erasmus av Rotterdam och Martin Luthers debatter om människans fria vilja eller vad som nu var aktuellt på den tiden?

På tal om Erasmus av Rotterdam skrev han i sin mest kända skrift Dårskapens lov att den inbillade visheten är den största dårskapen. I klassrummet är jag vis - det är åtminstone den fåfänga illusion jag försöker pålura eleverna. Jag har svar på varför räntan höjs, varför pyramider byggdes, hur Sverige påverkas när Volvo tvingas avskeda sina anställda, varför USA fällde atombomber över Japan etc.

Jag har märkt att detta fenomen - att försöka ge svar på alla sorters frågor, allt oftare uppträder även privat. Har någon i bekantskapskretsen en undran, är jag gärna den som skall förklara hur allt hänger ihop, trots att mina kunskaper i frågan är högst bristfälliga. Men inte hindrar det mig! Det smärtar mig att Erasmus av Rotterdam kände mig så väl!

Tack vare en-till-en-projektet har vi alla möjligheter i världen att hålla oss uppdaterade. I elevens svarta väska finns vägen ut i världen. Med hjälp av den vita datorn kan vi få världen till Skogstorpsskolan. Vi får färsk information om vad som sker runtomkring oss och jag vill hitta bra sätt att utnyttja detta!

Idag var det ett nytt försök. Jag skickade tio aktuella frågor till elevernas brevlåda och de fick en lektion på sig att leta upp de rätta svaren. De fick reda på att årets nobelpristagare i litteratur kommer från Frankrike, att Island drabbats extra hårt av den ekonomiska krisen och de fick även reda på vad monopol är för något. Det fungerade rätt bra och bredden på kunskapen blev bättre, men hur blev det på djupet?

Jag fortsätter min jakt på det perfekta sättet och nästa år skall varenda rad på DN:s Nutidsorientering vara ifylld och eleverna har direkt efter provtiden, begivit sig ut på nätet för att se om de hade alla rätt (onödigt!) och även få svar på alla de nya frågor som dykt upp.

Nästa år i Stockholm....

fredag 3 oktober 2008

Ett fall och en lösning

Jag andas, sluter ögonen och undrar hur jag hamnade i det här kaoset. När jag tittar upp ser jag fortfarande 14 händer i luften, alla väntandes på att jag skall hjälpa dem att komma vidare. Vi jobbar med ett digital storytellingprojekt. Jag är svettig, varm och saknar väl det där tålamodet jag behövt extra mycket i den här stunden. Samma tålamod saknar några av de väntande. De elever som under helgen gjort klart sitt arbete hjälper till. Vad skulle jag ha gjort utan dem? Skulle någon utomstående komma in nu skulle de väl undra om jag har koll på något överhuvudtaget och de skulle ha fullkomligt rätt! Var är Bengt Hackberg? Måste han vara iväg just idag?

Emma lyckas inte dra in bilden i redigeringsfältet. Den hoppar retligt tillbaka till skrivbordet vid varje försök. När vi löst fallet tar jag mig an en annans elevs problem. Jag försöker hjälpa eleverna i tur och ordning. De som inte ropar på mig får hjälp först. Som plutonsjukvårdare i lumpen någon gång för en herrans massa år sedan, fick jag lära mig att bland de skadade ta de tysta först. De som skrek högst visste jag ju att de levde!

Den elev jag är hos skall känna att jag även mentalt befinner mig där. De får min uppmärksamhet alldeles för kort stund, men den stunden skall vara deras! Det är inte lätt, men jag försöker. Jag lyssnar inte på de desperata ropen från hörnet. Jag fortsätter, lugnt och metodiskt att avhjälpa de problem som uppstår. Jag inser att jag idag är mer datortekniker än pedagog.

När de gick i sexan fick de tillsammans med sjuorna (som hade fått datorer) jobba i både Garage Band och I-movie HD, men nu verkar de erfarenheterna vara som bortblåsta. Viktor m fl fortsätter att hjälpa klasskamraterna att undanröja de hinder som uppstår.

Förra veckan gick jag kort igenom grunderna för digital storytelling, de skrev och bearbetade sina manus och hemma skulle de sedan spela in sin berättelse i Garage Band. Jag inser nu att de antagligen lika gärna hade kunnat spela in direkt i iMovie HD, men man lär så länge man har elever! Jag får fundera över vilken metod som är bäst.

Alla har inte kommit ihåg att spela in hemma och behöver en lugn och tyst plats att spela in på. Att jag hade skrivit in hemläxan i kalendern på First Class hjälpte inte. Nu är jag tvungen att organisera även det! Vilka grupprum är lediga? Vem börjar att spela in?

Några tar det fria som intäkt för att göra annat, rörelsen i klassrummet ökar och så även ljudnivån. Vad är det som händer? Det skulle ju bli lugnare i klassrummet med hjälp av datorerna!

På väg från en elev till en annan ryter jag till och likt surikater försvinner alla ner på sina platser igen. Det blir lite tystare.

Rast och några fortsätter med sitt arbete, andra avslutar och börjar spela. Jag utnyttjar tiden till att pusta ut i arbetsrummet och tar en snabb koll i min brevlåda på First Class. Tiden rusar iväg och snart är jag tillbaka i klassrummet och försöker att återvinna det. Arbetet återupptas. Det flyter på bättre nu efter rasten och jag börjar få tid över till att hjälpa till med innehållet.

Likt Alexander den store blickar jag ut över fältet. Dagen lider mot sitt slut, fienden (tekniken) är besegrad och det öronbedövande larmet har klingat av. Jag ser till att ta hand om de sårade och berömma de tappra. Åter en seger, men den har krävt sin tribut. När jag tar mig tillbaka till mitt tält inser jag att jag redan ser fram emot att möta och besegra fienden igen. Dess slagstyrka bör ha minskat avsevärt. Lärdomarna tar jag till mig och jag inser att en del drag var dumdristiga. Förberedelserna kunde ha varit annorlunda. När dagen åter gryr kommer jag att ha förfinat taktiken, förstärkt trupperna och vid min sida återfått min geniale general Bengt Ptolemaios Hackberg.