fredag 13 februari 2009

Sanningsdan

Jag går några steg före Emma och Nanja. Det är vanligt vinterväder i Falkenberg. Snön som för några timmar sedan lade sig som dun på ett golv i en kinesisk gåsplockningsanläggning, har nu förvandlats till sedvanligt slask. De bakom mig pratar oavbrutet med varandra och jag får varna för bilars framfart. I Folkets Hus letar vi upp IT-pedagogen Anders Störby som visar oss en plats att vara på. Medan de riggar datorer och projektorer och ser till att äta, går jag ner till Stadsbion för att lyssna till Thomas Svensson och Lena Carlsson och eleverna de har med sig. Ove Lidström från Apple håller i frågestunden. De 270 deltagarna har inför studiebesöket uppmanats att mejla frågor om projektet. Frågorna är riktigt bra och kan ge mig uppslag till många blogginlägg. Eleverna kommer både från Söder- och Skogstorpsskolan och är på sitt naturliga sätt goda ambassadörer. Vid tidigare tillfällen har jag varit med på scen men idag är det Thomas som sköter snacket utifrån Skogstorpsskolans horisont. Det är alltid trist att konstatera att man är fullkomligt umbärlig.

När frågestunden är över och vi likt lämlar lämnar Stadsbions illröda fåtöljer, tar jag mig upp till Emma och Nanja igen. Hälften av besökarna går och äter och resten får chansen att prata med eleverna. I de stora rummen trängs elever och lärare från Söder-, Apel-, Montessori- och Skogstorpsskolan med studiebesökare och TV4-reportrar. Jag letar förgäves efter reportrar från Hallands Nyheter. GP är dock här.
Eleverna visar arbeten de har gjort i Pages, Keynote, I can animate och iMovieHD. De berättar om First Class och Unikum. De får frågor om hur kommunikationen och informationen mellan elever och lärare fungerar. De får frågor om spelande, regler och vad som är bäst med att ha en egen dator för sitt skolarbete.
Det sker ett skifte och de som inte har ätit än går upp en våning för att förse sig av buffén. Uppifrån strömmar den mätta och belåtna andra halvan av besökarskaran ner. De strosar runt bland eleverna och stannar till där de ser något spännande eller där de helt enkelt får chansen.
När det är dags att samlas i Stadsbions salonger igen skjutsar jag hem Emma och Nanja. De är lika inbegripna i sitt samtal som i morse. De verkar nöjda med dagen. De lånar bilnyckeln och jag smiter in för att fråga på polisstationen efter mina borttappade terminalglasögon. Jag hämtade ut dem hos min optiker en regnig dag i december. Under cykelfärden hem smet de ut ur min jackficka och förblev oanvända, åtminstone av mig!
Jag återvänder in i den lila biografen (med de illröda fåtöljerna). Martin Tallvid har precis börjat berätta om vad han hittills har sett i sin forskning. Han är väldigt rolig att lyssna till och när han i en bildberättelse undrar hur dottern kan göra läxan, lyssna på musik, chatta med kompisar etc på en och samma gång, inser han att han tillhör en annan tid. Läs gärna Marc Prenskys text om Digital Natives, Digital Immigrants, part I och II.

Jag står längst bak i salongen och ler när jag inser att Martin pratar om skolan som jag jobbar på, han pratar om mina kollegors och mina elevers arbete. Han pratar om hur datorn blivit en naturlig del av skolvardagen på Skogstorpsskolan (och på Söderskolan). Det är bra att datorn blivit en självklarhet, men jag kan samtidigt finna en viss tillfredsställelse i att förstå att jag faktiskt är med om något riktigt bra.

söndag 8 februari 2009

Blinka lilla stjärna

Jag går just nu min PIM-utbildning och har i veckan klarat av min andra stjärna. Det är möjligt att det är lite barnsligt att känna sådan förtjusning över en erövrad PIM-stjärna men visar kanske att man behöver en berömmande klapp på axeln ibland. Det kan vara värt att tänka på i vardagen med eleverna.

På träffen i tisdags såg vi en bildsatt ljudberättelse (inför PIM-stjärna nr 3) som handlade om 80-årige Bengt och hans nyvunna teknikintresse. Det startade med att han behövde en större TV eftersom hans syn hade blivit sämre. Det fortsatte av bara farten med en mobiltelefon och i båda fallen lusläste han manualerna för att känna till och kunna hantera alla funktionerna. Det ena ledde till det andra och rätt vad det var så hade han även en nyinköpt dator i sitt hem. Med datorn kunde han så småningom kommunicera med alla sina barn och barnbarn på annan ort. Han fick tag i mejladresser till forna klasskamrater som han tog kontakt med. En bodde numera i Frankrike. Jag tror att han avslutade filmen med följande ord: Man lär så länge man lever. Man får ta det pö om pö.

Om det bara hade funnits några lärare som inte vill lära nytt, hade berättelsen om Bengt varit perfekt att visa för dem!

måndag 2 februari 2009

Välkommen

På torsdag får vi besökare till Falkenberg igen. Det kommer 220 personer från sammanlagt 30 kommuner som är nyfikna på en-till-en-projektet. Jag tror att det är besöksrekord för oss!

Jag trodde att det började bli lite stiltje på intressefronten och att man lite här och var i Sverige redan var igång, jämsides och förbi, men tydligen finns det fortfarande ett behov av att höra hur vi tänker och gör.

Jag skall själv vara med på något hörn och det brukar vara väldigt trevliga dagar som undertecknad lär sig mycket av, även om det antagligen inte är det huvudsakliga syftet.

Jag och kollegor från de andra spåren (avdelningarna) tar med oss ett antal elever som visar och pratar om hur de använder datorn i det vardagliga skolarbetet. Det är alltid kul att se sina elever i de här sammanhangen och se hur de växer med uppgiften. Efter en heldag är de trötta men alltid upprymda över insatsen och sina möten med alla nyfikna och frågvisa. Utan att förringa Kristinas, Fredriks och övrigas (inklusive bloggarens) insatser så är det antagligen eleverna som gör den allra viktigaste insatsen under de här dagarna.