torsdag 27 augusti 2009

Jag är inte arg


I fredagens DN kunde vi läsa Malin Siwes tankar om skolan och Socialdemokraternas eventuella nationella IT-planer. Det finns en hel del att fundera över när det gäller hennes inlägg i debatten och mina (Läs även Fredrik Svenssons) funderingar skall jag nu försöka att återge.

Jag var på Framtidens lärande i maj och under paneldebatten tyckte jag (Som tåg av längtan) att de medverkande partierna saknade visioner om hur skolan skulle vara och bli. Så som jag uppfattade det efterlyste flera av åhörarna en nationell IT-strategi. Åtminstone jag välkomnar nu ett sådant initiativ, oavsett ifrån vilket håll eller parti förslaget kommer.

Häromveckan var Socialdemokraterna upprörda över att friskolor har lägre lärartäthet än kommunala och skyllde det på ägarnas vinstkrav. I går upprördes partiets skolpolitiska talesman Marie Granlund över att friskolorna har högre datortäthet än de kommunala. Så vinsten var kanske inte allt? (Malin Siwe, DN 090821)

Jag tror i min enfald att en del av friskolorna har hög datortäthet för att det är ett bra konkurrensmedel. Att erbjuda eleverna en egen dator kan kanske locka sökande till skolan. Jag hoppas att det oftast, helst alltid är andra skäl som ligger bakom! Det är dock rätt härligt att jobba i en kommunal skola som, helt utan en nationell IT-strategi, tänker på datorer som pedagogisk möjlighet och inte en ekonomisk!

Men snälla rara, en skoluppgift är en skoluppgift. Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok. Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken. (Malin Siwe, DN 090821)

Att en skoluppgift ofta är just en skoluppgift är kanske ett problem?! Vi skall inte konstruera skoluppgifter - vi skall skapa verkliga situationer, som så långt det går liknar den verklighet som finns utanför skolan, en verklighet som skolan skall vara en del av. Skolan har alltför länge varit alltför skolmässig, separerad från det den skall lära om - livet, samhället, kulturen, makten, tankar och tro, världen etc
Vi skall fortsätta att fokusera på innehållet, det blir faktiskt än viktigare med nya sätt att lära och redovisa. Jag är säker på att resultatet, d v s lärandet, förståelsen, måluppfyllelsen etc blir bättre om vi lyckas med att knyta ihop innehållet, pedagogiken och tekniken till att skapa en ny typ av uppgifter och uppdrag för eleverna (lyssna gärna till Puentedura!).

Visst kan det vara bra att kunna olika redigeringsprogram för text, ljud och bild. Men för nästan alla elevers framtida yrkesliv är det viktigare att läsa bra, och också begripa undertexter, än att kunna klippa ihop videobitar för att använda på Youtube eller i powerpointpresentationer. Det är viktigare att skriva begripligt än att kunna olika designprogram. (Malin Siwe, DN 090821)

Färdigheterna och förmågorna att läsa, skriva, förstå undertexter är något vi försöker ge eleverna. Men budskap kan förmedlas på så många andra sätt än i skriven text och sedan år 2000 finns det vidgade textbegreppet inskrivet i läroplanen. Vi skall alltså lära elever att förstå och tolka budskap via andra medier och givetvis även låta eleverna uttrycka sig genom andra medier än bara text. Idag är det väl extra viktigt att kunna läsa undertexterna och att lära sig att förstå och tolka budskap i vilken form de än må komma i?!

Datorer hör hemma i skolan. Men att ha nationella krav på datortäthet är en dum idé. På de skolor där det finns genuint IT-intresserade lärare är det bra om datorerna är många, för dessa lärare kommer att använda verktyget väl i sin undervisning. Men att tvångsfortbilda tvekande lärare i IT bara för sakens skull är att kasta bort pengar. De lärarna kommer att göra ett sämre jobb när de inte får välja det undervisningssätt som passar dem. (Malin Siwe, DN 090821)

Så våra elevers nödvändiga utbildning skall vara avhängig vilken lärare man har, vilken skola man går på eller vilken kommun man bor i? De som har genuint IT-intresserade lärare skall alltså få en annan sorts utbildning än de som har inte har de lärarna? Hur kan vi då skapa en likvärdig skola? Hur kan vi då ge eleverna samma möjligheter, oavsett bakgrund, ekonomiska och sociala förhållanden etc?

I ett tidigare blogginlägg (En helt ny karriär) skrev jag följande:
Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

Finns datorna i vår vardag? Använder Malin Siwe datorn i sitt arbete? Underlättar den hennes arbete? Ger datorn Malin Siwe möjligheter som inte fanns innan? Skall dagens elever också få de möjligheterna?

söndag 23 augusti 2009

Jag mötte Lassie


Framsidan på söndagens kulturdel i DN pryds av en elev till mig. Jag är nämligen klassföreståndare, tillika mentor för Sebastian - berättaren och huvudrollsinnehavaren i filmen Man tänker sitt. Jag har ingen som helst del i det, men blir ändå stolligt stolt. Det här har ju egentligen ingenting med min blogg att göra, eftersom jag skall skriva om det som sker när elever får varsin dator att använda i skolarbetet, men det kanske finns en koppling ändå, på något sätt.

I slutet av vårterminen fick Skogstorpsskolan, av Birgitta Olsson på Film i Halland, erbjudandet att vara en av de 19 partnerskolor som skall dokumentera arbetet med att se och göra film i skolan. Bakom projektet ligger Svenska Filminstitutet, i samverkan med regionala resurscentrum för film och video. De medverkande skolorna skall bilda ett nätverk för aktivt utbyte av erfarenheter i de här frågorna. (Film i Halland är med och samproducerar Man tänker sitt, så den röda tråden för mitt blogginlägg finns där.)

Vi tackade ja till medverkan, men det har tagit lite tid att strukturera organisationen, så vi ligger nog efter de andra skolorna i planeringen, men nu är även vi på gång. Till den första partnerskoleträffen i mitten av september skall vi ha skissat och planerat klart. Vi funderar ofta på hur vi omfamnas och omfattas av det vidgade textbegreppet och hur vi använder tekniken för att höja elevernas lärande, intresse, fantasi, kreativitet och lust. Genom filmprojektet får vi chansen att skapa uppgifter och uppdrag som ligger på de övre nivåerna på Puenteduras SAMR-modell. Vi har startat en spännande höst!

måndag 17 augusti 2009

Guldgrävarsång


Jag har länkat till sidan här bredvid, men vill ändå slå ett extra slag för Jag lär mig teknik som är en veritabel guldgruva för lärare som vill söka nya vägar med hjälp av tekniken. De förklarar vad varje presenterat program handlar om, samt hur du kan använda det i klassrummet. Tack alla E-mentorer i Södertälje! Ni vaskar fram guldkorn åt alla oss andra!

tisdag 11 augusti 2009

Tack för en underbar vanlig dag


Det var en dag då allting som kunde gå fel gick fel. Jag skulle definitivt ha stannat kvar i sängen! Redan vid ankomsten till skolan anade jag att jag borde ha vänt om. Vaktmästare Per stod och sopade upp glassplitter.
- Inbrott nu igen?
- Ja, men jag tror inte att de tog någonting. De är mest ute efter platta datorskärmar och några sådana har vi ju inte här. Det var bra att jag i förra veckan hann placera datorerna i låsbara stålburar, för det blir lite krångligare att få med sig något då!

Väl inne i korridoren såg jag att några elever satt i datorsalen, trots att där skall vara stängt fram tills att dagens första lektion skall starta. Någon okunnig om regeln eller någon som bara försöker göra sig populär på ett enkelt sätt, hade antagligen öppnat åt dem. Jag jagade ut dem, men fick vänta några minuter tills de avslutat det de höll på med.
- Skall bara... hördes det från rummet.
- Nu! Snabba på!
- Skall bara ... hördes det återigen från rummet.
Jag låste dörren efter dem och Daniel påpekade att tre av datormössen saknade kula.
- F:n att de inte kan låta grejorna vara ifred, muttrade jag och ångrade genast svordomen.

I arbetsrummet sade jag till Thomas, vår dator-allt-i-allo, att han behövde fixa datormössen. Det är tur att vi har någon i vårt arbetslag som är lite intresserad av att hålla på med datorer för allt blir så mycket smidigare då. Han skulle försöka att ta tag i det när dagens lektioner och möten var över.

För den första lektionen hade jag bokat arbetslagets datorsal, som egentligen är ett grupprum där det står sju eller åtta datorer, men just nu är det bara fyra eller fem som fungerar. Thomas skall försöka hinna med att lappa och laga så att åtminstone en eller två till kan användas. Kanske kan han slippa att vara med på arbetslagskonferensen för att syssla med datorerna den stunden istället? Vi borde köpa in några nya men det ryms just nu inte inom arbetslagets budget. Kanske nästa år?

Jag gick iväg med fem elever, låste upp datorsalen och lät dem sätta igång med att renskriva sina berättelser. Tillbaka i klassrummet startade jag de andra eleverna. Jag försökte med jämna mellanrum att ta mig till datorsalen, dels för att se om de behövde hjälp, men mestadels för att se till att de inte höll på med oegentligheter. När jag befann mig där var jag stressad över att jag inte befann mig i klassrummet, och vice versa. När jag hade avslutat lektionen gick jag bort för att låsa datorsalen efter de fem, men jag fick vänta en stund eftersom det var mycket som skulle göras innan datorn var avstängd. Alla klagade på att tangenterna inte satt på rätt plats. Sara var gråtfärdig eftersom allt hon hade skrivit hade försvunnit. Jag räddade det, på något sätt, inte säker på hur.

Jag gick in till arbetsrummet och hade tur, den stationära datorn var ledig och jag kunde plocka fram elevuppgifterna som jag igår mejlade till mig själv. Jag jublade när skrivaren fungerade och sprang bort till kopieringsrummet och ordnade en klassuppsättning.

Under matrasten fick jag lämna fiskpinnarna eftersom datorlarmet i min avdelning gick. Tre elever, som hade fått lov att göra skolarbete under rasten, hade råkat komma åt larmsladden. Det var tredje gången det hände den här veckan och Thomas och jag konstaterade att vi måste fixa den glappande sladden. Han skulle titta på det innan han gick hem idag.

Jag hade bokat datorvagnen under eftermiddagen och gick bort till andra delen av skolan för att hämta den, men vagnen var inte där. Jag frågade runt bland mina kollegor och tydligen hade Johan haft datorerna under förmiddagen och det stämde. Tillbaka i klassrummet behövde alla datorerna laddas och det saknades fyra stycken laddare. Jag var tacksam över att jag åtminstone kunde använda fem av datorerna. Jag kikade på klasslistan för att se vilka elever som stod på tur att få använda datorerna och delade ut dem tillsammans med nätkablarna. Tre av dem hade glömt sina inloggningar och jag sprang till arbetsrummet för att hämta klasslistan med lösenorden. Jag hade skickat uppgifter till eleverna via mejl, men alla fem hade glömt sina inloggningsuppgifter och jag fick återigen springa in till arbetsrummet och den här gången tog jag med mig pärmen. Jag skällde lite lagom på dem om att de måste lära sig sina lösenord, men jag kunde samtidigt förstå att de glömmer eftersom det hinner gå en tid mellan gångerna de använder det. Idag fungerade nätverket och det var jag tacksam över. Förra gången jag hade vagnen kom ingen ut på nätet och när jag ringde IT-teknikerna på kommunen hade ingen tid att komma förrän dagen därpå. De kom inte då heller men väl veckan därpå och det får man väl vara tacksam för.

På eftermiddagsmötet i arbetslaget ägnade vi en stor del av tiden åt att diskutera hur vi skulle hantera Lunarstorm. Eleverna är inne där hela tiden och det borde gå att spärra de sidorna på något sätt! Kanske kunde någon ringa IT-teknikerna och fråga om de kan hjälpa oss med det här och egentligen borde hela kommunen ha en gemensam policy i de här frågorna. Annika antecknade i sitt kollegieblock allt viktigt som sades och skulle sedan renskriva vid datorn hemma. Jag sade att jag var trött på att vara den ende som efter dagens slut gick in i datorsalen för att ställa i ordning stolar och bord, plocka undan 57 utskrifter om Tupac samt stänga ned datorerna som tog sååå lååång tid på sig att slå av. Jag önskade att fler var vakna för att se det som behövde göras i datorsalen ... att fler var vakna ... fler var vakna ... var vakna ... vakna ...
- Vakna! Vakna! Lasse, vakna! Du drömmer igen! Du är alldeles genomsvett. Vad är det du drömmer om? frågade Carolina som hade rest sig upp på armbågen och nu knuffade på mig.
- Uh! Vad är klockan? Var är jag? Har klockan ringt? Vad jag drömde? Det var tack och lov bara en dröm!

Så avslutade jag min berättelse med ett förbjudet slut. Jag avråder å det bestämdaste mina elever att använda den här sortens slut, men idag tar jag ett IG. Huvudsaken är att jag vaknade upp ur den där drömmen!

onsdag 5 augusti 2009

Mellan sommar och höst


Tankarna är sommarlovsripplade och bloggen har under sommaren legat i träda och om jag har skrivit något så har det inte handlat så mycket om datorerna i skolan. Dock har jag under sommaren funderat en hel del över hösten som ser ut att bli spännande, minst sagt. Den kommer också att bli rejält hektisk men jag ser att varenda del befruktar och befrämjar de andra. Jag förstår att jag är enormt privilegierad som inom ett mycket spännande och utvecklande yrke, får än mer utmaningar genom uppdragen.

I höst kommer jag att:

Sedan kommer jag troligen att ha en hel del vanlig, hederlig undervisning också.

söndag 2 augusti 2009

Pengar


Läs Stig Roland Rasks kloka tankar om vad en-till-en kan möjliggöra här. Jag kan också tillägga att datorer kostar skolorna pengar även utan en satsning på en dator till varje elev. Några har datorsalar, andra köper in datorvagnar med bärbara datorer etc. Oavsett vilket behöver datorerna skötas och servas och därför finns det antagligen någon datortekniker anställd. Kommunen har förmodligen köpt in ett antal onödigt dyra skol- eller kommunlicenser av t ex officepaket samt pedagogiska program lämpliga att använda i undervisningen, kanske främst med tanke på elever i behov av särskilda hjälpmedel för sitt lärande. Troligen förstörs en hel del datorer i datorsalen (brr... ordet datorsal ger mig rysningar!) och det behövs antagligen en uppsjö av regler för den där salen och kanske någon form av övervakning. Jag gissar nog heller inte helt fel om skolan även är ett hett objekt för personer som mestadels hittar sin försörjning nattetid och detta medför också kostnader. Kommunerna har alltså stora kostnader för datorer redan idag, men frågan är hur effektivt utnyttjandet blir. Förändras undervisningen och lärandet i en datorsal? Får eleven som har tillgång till skolans datorer en bråkdel av sin skoltid de kunskaper och färdigheter som behövs framöver?