tisdag 13 oktober 2009

Kevlarsjäl


Skulle lämna blod i förra veckan. Som vanligt skulle jag fylla i ett frågeformulär om mediciner, krämpor, sexuellt umgänge, resor etc. Den här gången var formuläret annorlunda, anpassat för lärare. Jag skulle svara Ja eller Nej på frågor såsom:

Har du sedan den senaste blodgivningen:
  • sett till att en elev inte når målen i dina ämnen?
Om ja, hur många? ____________
  • sett till att hålla dig uppdaterad om vad som händer inom dina ämnesområden?
  • skapat elevuppgifter som gynnar kreativiteten?
Om nej, motivera ________________________________________________
____________________________________________________________
  • verkligen individualiserat undervisningen?
  • informerat eleven och vårdnadshavarna om hur det går i dina ämnen?
Jag försökte fylla i så gott jag kunde, men efter en stund kom sköterskan och satte sig bredvid mig.
- Vi är jättetacksamma för att du vill lämna blod, men tyvärr är det svårt att hitta mottagare till lärarblod. Det är inte så många som vill ta emot blodet eftersom det ger en del biverkningar såsom matthet och förlust av självförtroende. Mottagarna brukar efter ett tag även känna sig illa ansedda av samhället.

Jag lommade iväg, med huvudet nedsänkt och inom mig hördes röster som ropade: du bakåtsträvare, du teknikfientlige, du mobbare.

Jag satte mig i bilen och tittade på min lindade vänsterarm. Jag kände fortfarande smaken av Mariekex. Jag hade bra blodvärden så jag slapp järntabletterna. Jag startade bilen och körde hem.


1 kommentar:

  1. riktigt bra text, nästan två år gammal men gillade den. brabra!

    SvaraRadera

Tack för att du kommenterar mitt inlägg.