Mellan sommar och höst

Tankarna är sommarlovsripplade och bloggen har under sommaren legat i träda och om jag har skrivit något så har det inte handlat så mycket om datorerna i skolan. Dock har jag under sommaren funderat en hel del över hösten som ser ut att bli spännande, minst sagt. Den kommer också att bli rejält hektisk men jag ser att varenda del befruktar och befrämjar de andra. Jag förstår att jag är enormt privilegierad som inom ett mycket spännande och utvecklande yrke, får än mer utmaningar genom uppdragen.

I höst kommer jag att:

• fortsätta mitt samarbete med Halmstad Högskola genom medverkan i distanskursen Media, Kommunikation och IT som verktyg i pedagogisk verksamhet (smaka på den titeln!) samt i Lärarlyftskursen Bilden, berättandet och de digitala verktygen
• vara delaktig i Ingegärd Rydins forskning. Hon kommer att följa mig och mina elever för att studera det som brukar kallas ”digital storytelling”, en term som alltmer börjat användas för att benämna människors sociala användning av digitala medier, t ex självpresentationer i form av personliga hemsidor, bloggar, fotografialbum, upprättande av digitala sociala nätverk m m
  
• fortsätta blogga kring en-till-en
• bli en spiratör

Sedan kommer jag troligen att ha en hel del vanlig, hederlig undervisning också.

Pengar

Läs Stig Roland Rasks kloka tankar om vad en-till-en kan möjliggöra här. Jag kan också tillägga att datorer kostar skolorna pengar även utan en satsning på en dator till varje elev. Några har datorsalar, andra köper in datorvagnar med bärbara datorer etc. Oavsett vilket behöver datorerna skötas och servas och därför finns det antagligen någon datortekniker anställd. Kommunen har förmodligen köpt in ett antal onödigt dyra skol- eller kommunlicenser av t ex officepaket samt pedagogiska program lämpliga att använda i undervisningen, kanske främst med tanke på elever i behov av särskilda hjälpmedel för sitt lärande. Troligen förstörs en hel del datorer i datorsalen (brr... ordet datorsal ger mig rysningar!) och det behövs antagligen en uppsjö av regler för den där salen och kanske någon form av övervakning. Jag gissar nog heller inte helt fel om skolan även är ett hett objekt för personer som mestadels hittar sin försörjning nattetid och detta medför också kostnader. Kommunerna har alltså stora kostnader för datorer redan idag, men frågan är hur effektivt utnyttjandet blir. Förändras undervisningen och lärandet i en datorsal? Får eleven som har tillgång till skolans datorer en bråkdel av sin skoltid de kunskaper och färdigheter som behövs framöver?

Godis är gott

Jag var i Halmstad i förra veckan. De som går distanskursen Media, kommunikation och IT som ett verktyg i pedagogisk verksamhet skulle få chansen att träffa mig live och höra mig redogöra för uppgiften som jag ansvarar för. När jag berättar om mig själv och vad jag jobbar med händer det att jag nämner en-till-en-projektet, bara sådär i förbifarten. Sedan är samtalet igång och jag får på övertid informera om det jag egentligen var där för.

De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.

Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.

Meningslöst motstånd

Jag var i Halmstad i förra veckan. De som går distanskursen Media, kommunikation och IT som ett verktyg i pedagogisk verksamhet skulle få chansen att träffa mig live och höra mig redogöra för uppgiften som jag ansvarar för. När jag berättar om mig själv och vad jag jobbar med händer det att jag nämner en-till-en-projektet, bara sådär i förbifarten. Sedan är samtalet igång och jag får på övertid informera om det jag egentligen var där för.

De som är där är givetvis lärare som vill utmana sig själva, som ser vikten av ett livslångt lärande även för egen del, men det är ändå tydligt att diskussionen kring datorer förändrats radikalt och idag ifrågasätter få, om några, en satsning på digital teknik, men det är lätt att konstatera att det ser sorgligt ojämnt fördelat ut över landet. Jag hoppas att vi inom en snar framtid kan tala om en likvärdig skola där vi ger alla barn samma möjligheter och förutsättningar oavsett vilken kommun de bor i, oavsett vilken skola de går i och oavsett vilka lärare de har.

Köpte godis och ett PS2-spel på ICA Maxi på hemvägen. Tyckte att första godisbiten (skolkrita, självklart!) hade lite hårt skal, tills jag upptäckte att det var en flisa ur en tand som hade gått. Jag får hoppas att inkomsten från Halmstad Högskola täcker tandvårdskostnaderna!
Åt inte upp allt godis och gömde det resterande i handskfacket. Morgonen därpå låg tandflisen kvar i bilen. Jag slängde den på uppfartens singel. Sekunder senare öppnade medresenären tillika sambon handskfacket och hittade godispåsen med de fåtaliga kvarvarande bitarna. Fler sådana undangömda godispåsar och jag kan kalla mig själv singel.

Dur och moll om vartannat

Tyst tangentsmatter
Producering av bloggar
Slipper fylld mejlbox

Eleverna gör egna hemsidor i iWeb. Första steget är att presentera sig själv och skapa en blogg. Jag ger tips vad de kan skriva om, men styr just nu inte speciellt mycket. Jag vill bara att de kommer igång och bekantar sig med programmet och formatet. Så småningom kommer jag att precisera ämnesinnehållet, tror jag.

Min tanke är att eleverna skall lägga sina arbeten på sin sida. Nu skickar de dem till mig och min brevlåda på First Class blir överfylld och stressar mig.

Varje elev skall snart få skapa en läsblogg i iWeb, där de systematiskt arbetar med och skriver om boken de läser på morgonsamlingarna. Jag har haft svårt att få fart på bokarbetet, det har blivit pliktskyldiga bokrecensioner och i bästa fall bra muntliga bokpresentationer, men nu hoppas jag att det här förändrar och förbättrar.

Just nu kan bara inloggade på Falkenbergs en-till-en-nät komma in på elevernas sidor, men det kanske är bra. Det är ganska tydligt att en del elever är lite rädda för att lägga ut sina skolarbeten. Jag är dock övertygad om att vi får helt andra resultat av arbetet om skaran av läsare eller åhörare blir större. Alltför ofta har eleven gjort ett arbete som sedan endast läraren fått läsa - nu finns alla möjligheter till publikrekord.

Det negativa med det lokala nätet är att jag måste sitta på skolan för att läsa elevernas alster. Det fina med FC och andra digitala kommunikations- och informationssystem är att man inte blir lokalbunden, men jag vill prova det här ändå.

Efterarbete
Elevbloggar blir lästa
Kvar i skolans rum

Rocka på

Imorgon är det dags för säsongens sista studiebesöksdag i Falkenberg. Under hela en-till-en-projektets period har 1000 besökare från 73 kommuner varit hos oss. Jag kommer att medverka och har med mig fyra elever och vi skall tillsammans med alla andra inblandade dela med oss av våra erfarenheter till alla som förhoppningsvis befinner sig i startgroparna.

I maj kommer jag att åka till till Nacka och konferensen Framtidens Lärande - är här och nu! för att prata om projektet i Falkenberg.

Ibland känner jag mig som en-till-en-projektets Markoolio, d v s en person som syns i alla sammanhang, delaktig i allt möjligt, men utan egentlig talang. Jag håller på ett tag till innan någon kommer på bluffen!

Svenska flaggans dag

Det är fredag eftermiddag och jag tar steget in på Olles kontor. Fredag efter lunch är egentligen min bloggarstund, men jag och Jens Hååg har varit iväg med min klass på teater och nu pysslar jag egentligen med annat (icke-digitalt) pappersarbete vilket leder mig till skolans expedition. På Olles bord ser jag två tavlor varav en är ett inramat diplom. På bokhyllan tronar en gigantisk miniflaggstång i trä. Han plockar ner den blågula vandringspokalen och ställer den på bordet.

Det är Rektorsakademin som vid varje nätverksträff delar ut priset Heja Rektorn. Läs mera här! Tanken med priset är att premiera skolledare som vågar och lyckas och den här gången gick det till Bengt Appelqvist på Söderskolan och Olle Steneryd på Skogstorpsskolan. Motiveringen lyder: "Både Bengt och Olle har visat att det med mod, övertygelse och tydligt ledarskap är möjligt att genomföra denna typ av kvalitetshöjande investeringar i lärmiljö i vanliga svenska kommunala skolor."

Olle tycker att det är roligt att hans och Bengts arbete uppmärksammas. Det känns som ett erkännande för allt slit och all vånda. Resan, tillsammans med alla inblandade, har varit spännande och lärorik och kommer att fortsätta. Det är en vision som blivit verklighet och han är mycket glad över att politikerna har gett klartecken till Tångaskolan att starta en-till-en hösten 2009. Det visar på att det här inte längre är ett tidsbundet projekt utan en långsiktig satsning, mot framtiden.

Välkommen

På torsdag får vi besökare till Falkenberg igen. Det kommer 220 personer från sammanlagt 30 kommuner som är nyfikna på en-till-en-projektet. Jag tror att det är besöksrekord för oss!

Jag trodde att det började bli lite stiltje på intressefronten och att man lite här och var i Sverige redan var igång, jämsides och förbi, men tydligen finns det fortfarande ett behov av att höra hur vi tänker och gör.

Jag skall själv vara med på något hörn och det brukar vara väldigt trevliga dagar som undertecknad lär sig mycket av, även om det antagligen inte är det huvudsakliga syftet.

Jag och kollegor från de andra spåren (avdelningarna) tar med oss ett antal elever som visar och pratar om hur de använder datorn i det vardagliga skolarbetet. Det är alltid kul att se sina elever i de här sammanhangen och se hur de växer med uppgiften. Efter en heldag är de trötta men alltid upprymda över insatsen och sina möten med alla nyfikna och frågvisa. Utan att förringa Kristinas, Fredriks och övrigas (inklusive bloggarens) insatser så är det antagligen eleverna som gör den allra viktigaste insatsen under de här dagarna.

Utanför lagen

Jag har i över en vecka filat på detta inlägg som var tänkt att handla om elever som kanske inte borde ha en egen dator. Varför jag inte lyckas vet jag inte. Jag vill verkligen skriva om detta och i skrivande stund hör jag hela tiden datorteknikerns förtvivlade röst ringande i mina öron. Han är trött på att göra i ordning datorer som han vet kommer tillbaka. Han vill hellre liknas vid Ptolemaios I Soter (läs inlägget Ett fall & en lösning) än Sisyfos när jag nämner honom i bloggen.

Jag gillar projektet, vilket du som har läst tidigare inlägg antagligen har märkt. Jag gillar att vi har en positiv syn på individen. Jag är glad över att vi tror på att ge eleverna stort ansvar för datorn - att den skall kännas som deras egen. Det var också det som skulle säkerställa ett förnuftigt hanterande - det som känns som ditt är du rädd om. Men vad gör vi när en elev upprepade gånger visar att han/hon inte klarar av att ta det här ansvaret? I kontraktet står att man skall vara ansvarsfull i sitt hanterande av datorn och den IT-miljö Falkenbergs skolor använder. Vilka blir konsekvenserna för den elev som gång på gång visar att det här ansvarstagandet saknas? De eleverna är få, men de finns. Om ett oansvarigt beteende inte leder till följder kan de här eleverna bli fler. Kan One-to-One bli None-to-Some?

De små, relativt oskyldiga överträdelserna hanterar vi på ett bra sätt. Jag tycker att vi har bra regler och konsekvenser kring det vardagliga hanterandet. Det är de stora förseelserna vi inte har varit beredda på. Det är kanske också de som kan äventyra projektet. Det ökar kostnaderna och det kan för en utomstående se ut som om satsningen gjordes på en åldersgrupp alldeles för ung för att ta ansvar för något så värdefullt.

Med tanke på mängden datorer som har delats ut är det självklart att vi kommer att se enstaka elever som inte är mogna för att ta det ansvaret. Huvudsaken är att vi drar lärdom, agerar och ser till att hitta system för att minimera skador, kostnader och att de här eleverna blir så få som möjligt. För varje årgång som går in i en-till-en-projektet bör vi lyckas bättre och bättre.

Ett drag vore att elever, som visar bristande omdöme, får ha sin dator endast under skoldagen och att den sedan förvaras i skolan övrig tid. En stor del av projektets idé är att när datorn bärs hem, så fortsätter lärandet hemma och att det är där de stora underverken sker, att det är hemma man fortsätter att förkovra sig, finslipar sina inlämningar, utvecklar sina tankegångar, justerar sina bildspel, etc. men den principen får inte kosta vad som helst!

En-till-en-projektet skall inte bedömas på grundval av de här få eleverna. Vi har, som jag ser det, en mängd bevis på att det här är helt rätt väg att gå, men vi måste komma till rätta med de här problemen. Oftast handlar det om elever som redan tidigare har haft svårt att anpassa sig efter skolans regler. Datorn blir en del av deras problematik och eftersom datorn numera är en så stor del av vår vardag, syns problemen än tydligare. Det är nog bara att konstatera, sorgligt nog, att datorsatsningen ännu inte hjälpt de som tidigare inte har fungerat tillfredsställande i skolan. Jag tror att vi så småningom kommer att lyckas att fånga upp fler som riskerar att hamna i den gruppen.

Det stora flertalet tar ansvar, ser datorn som sin och tar vara på chansen de har fått. Jag är glad och stolt över att jobba i en kommun som ger dem den här chansen!

Nästan som reklam

Har Körslaget och en-till-en-projektet något med varandra att göra? För mig framstår bägge som utmärkta sätt att marknadsföra staden Falkenberg på. Falkenberg sätts på kartan, som det så vackert heter! Det är möjligt att Körslaget har en aning mera dragningskraft och spridning än vårt projekt och det är också tänkbart att Robert Wells har en gnutta större stjärnstatus än Fredrik Höper och Kristina Björn, men ändå ...

Tanken med en-till-en-projektet är självklart inte att göra reklam för Falkenbergs Kommun, men indirekt blir det nog så ändå. Jag har redan skrivit om alla de studiebesök som vi har tagit emot och alla de artiklar som skrivits om projektet, alla de TV- och radioinslag som har gjorts och nu kanske jag överdriver mängden en aning men faktum är att allt det här har gjorts. Jag tror att ganska många skolmänniskor runt om i Sverige känner till projektet i Falkenberg. Att vara först har sina fördelar!

Robert Wells är mestadels bosatt i huvudstaden men har i Körslaget valt Falkenberg som sin stad. En stad där han och familjen har sitt sommarhus och dit han verkar åka, även andra årstider, för att ladda batterierna. Han verkar på ett äkta sätt tycka om staden Falkenberg.

Fredrik Höper är inte heller bosatt i Falkenberg men har i egenskap av tjänsteman i staden genomfört ett vågat projekt där varje elev från år 7 till år 9 har en egen dator att använda i sitt skolarbete.

Robert Wells har varit på turnéer runt om i världen. En-till-en-projektet startade med en turné till USA då en delegation bestående av förvaltningschefer, politiker, IT-ansvariga, skolledare och lärare (sammanlagt elva personer) besökte delstaten Maine för att få inspiration av och kunskap om deras One-to-One Laptop project. I skrivande stund inser jag att bara nämnandet av resan antagligen får ett antal personer att klicka fram ett word-dokument för att författa en insändare till den lokala tidningen.

Igår åkte kören från Falkenberg ut från Körslaget och en-till-en får ensamt fortsätta att visa hur fantastisk staden är. Den här typen av tävlingar är alltid oberäkneliga och det slogs fast redan i första utslagningen då Timo Räisänen och hans kör åkte ut. Vikten av att vinna Körslaget skall nog inte överskattas så jag tror nog att Team Wells medverkan redan har fått effekt.

Jag hoppas att en-till-en inte blir utslaget utan får fortsätta även efter de här tre prövoåren.

Så här gör du för att rösta:

Team Höper

Låtar: Go your own way (Fleetwood Mac)

Apple of my eye (Ed Harcourt)

Telefonnummer: 099-40202

SMS: Skicka FREDRIK till 72400

Min mening

Ännu en termin har gått och projektet med en dator per elev har kommit halvvägs. Jag försöker att använda datorn i undervisningen så mycket jag kan, men hur mycket är det jag missar att göra för att jag saknar kunskap eller för att jag inte ser möjligheterna?

Jag har ännu inte kommit igång med att knyta kontakter med skolor och klasser i andra länder. Jag har ännu inte skapat en egen hemsida för mina ämnen och mina lektioner där eleverna kan gå in för att hämta information om vad som skall göras, vilka betygskriterier som gäller etc.. Jag har inte skapat en enda film för Teacher on Demand. Jag börjar bli stressad för allt jag missar att göra för att jag inte vet tillräckligt eller inte vågar.

Vi har givetvis gjort väldigt mycket annat, men när man nu får förmånen att få jobba på en skola där varje elev från år 7 till 9 har en egen dator vill man utnyttja möjligheterna fullt ut. Men möjligheterna är också så otroligt många att det är lätt att bli uppjagad.

Det är kanske viktigt att klargöra att jag är SO-lärare och inte datorlärare. Vi har ingen datorlärare på Skogstorpsskolan och kommer förhoppningsvis aldrig att ha någon heller. Datorn är inget ämne, åtminstone inte i grundskolan, utan den är ett verktyg för att lära sig det som ämnena innehåller och ett verktyg för att redovisa det man lärt. Min primära uppgift är m a o att eleven skall få goda kunskaper i geografi, historia, religion och samhällskunskap. Det försöker jag göra mitt bästa för och datorn är för mig och eleven ett enastående redskap.

IT-revolutionen har äntligen nått in i skolans värld och det som sedan några år är en självklarhet som arbetsredskap för mig är numera också det för eleven. En elev på Skogstorpsskolan har blivit bra mycket bättre på att söka information på ett bra sätt och utvecklar allteftersom också en förmåga att kritiskt granska det material som fås fram.

En elev på Skogstorpsskolan kan skapa bildspel i Keynote, göra egna filmer i iMovie HD, animera, kreera tankekartor i Freemind, skapa ljudberättelser samt musik med hjälp av Garage Band etc.

Jag vet att datortäthet, datoranvändande och lärarnas inställning kan variera enormt mellan kommuner, inom kommunen och till och med inom en skola. Med sådana skillnader - ger vi alla elever samma möjligheter?

En-till-en-projektet ger alla chansen, oavsett sociala eller ekonomiska förhållanden. En-till-en tar inte hänsyn till kön eller ursprung - eller är det faktiskt det vi gör?!

Die mauer

När Falkenberg står som värd för en-till-en-intresserade får jag förmånen att möta engagerade och brinnande personer på olika positioner i skolornas eller kommunernas värld. Många är ivriga att komma igång med sina visioner om en modern skola som förbereder eleverna på ett bra sätt för framtiden. Förvånande många nämner den egna IT-enheten som hindret för utveckling.

Med IT-enhet menar jag den centrala avdelning i en kommun som skall sköta servicen av datorerna och eventuellt också upphandling.

I förra veckan var jag i Halmstad för att live möta de som går distanskursen IT, media och kommunikation som verktyg i pedagogisk verksamhet. Även bland dem fanns det en stor frustration över den inställning och det motstånd de upplever från IT-avdelningarna på respektive hemort. Man får inte på egen hand lägga in t ex audacity, har barnen tagit kort skall bilderna skickas in till en central server för att sedan sändas tillbaks till den lokala datorn. Hela processen tar över 20 minuter. Ett arbetslag tröttnade på att vänta på att få en skrivare installerad och ordnade det på egen hand. Allt fungerade alldeles utmärkt. Ajabaja! Det fick man inte göra. Det skulle någon gudomlig makt göra. Nu fungerar det inte lika bra längre.

Man kan fråga sig vem som är till för vem?

Jag försöker få mina elever att undvika generaliseringar och schabloner, men ibland underlättar det vår förståelse för omvärlden. Jag har för mig att Tage Danielsson har skrivit om detta och utan facit tror jag att texten är ungefär: Om Nils Andersson är enbent följer därav att även Rune Andersson är enbent, eftersom alla anderssöner är enbenta. Titta bara på en sån som Nils Andersson!

Alla kommuners IT-enheter är givetvis inte oansvariga ansvariga! Det finns många platser i Sveriges avlånga land där IT-avdelningen är väl fungerande och i samklang med användarna, men jag har mött så många förtvivlade att jag kände mig tvungen att skriva om ämnet.

Samarbetet mellan skola/lärare och IT-avdelningen måste fungera för ett lyckat resultat, men det måste vara våra behov som styr och därför är det viktigt att vi vet vad vi vill ha och varför.

Det spelar ingen som helst roll vilket system vi använder bara det fungerar, är pedagogiskt och lätt att använda. Om tekniken inte hade fungerat hos oss hade hela projektet havererat. Vilken lärare hade fortsatt att använda en teknik som bara hade krånglat? Idag har vi på Skogstorpsskolan datorer, program, nätverk och support som fungerar och det är en förutsättning för att en stor datorsatsning skall lyckas. Andra förutsättningar skriver jag om en annan gång.

Ber om ljus

I förra veckan genomfördes DN: s Nutidsorientering. Det är smärtsamt att konstatera, men min klass kommer inte att vinna i år! Jag får åka upp till Stockholm vid ett annat tillfälle. Jag förlorar återigen en femkrona till Per Brattlöf. Luckorna på svarsraderna var för många. Luckorna i nutidsvetande för stora. Förhoppningsvis kan några enstaka elever uppvisa ett bra resultat, men på det stora hela verkar medvetenheten om vad som händer i världen för liten. Men nästa år...

Jag har genom åren jobbat med Veckans Nyheter, SO-tolvan och allt vad olika sorters nutidsfrågor heter, men jag tycker inte att jag hittat de rätta formerna för att skapa fortsatt nyfikenhet och vetgirighet. Jag när en önskan om att när ny kunskap skapas, väcks nya frågor som kräver svar.

I mina bästa stunder fungerar jag själv så! Jag börjar intressera mig för en sak och upptäcker att min kunskap inte räcker till för att förstå och jag leds vidare i min jakt efter insikt tills jag hamnar någonstans jag inte räknat med från början. Men jag har på vägen blivit klokare! Eller insett att jag inte är tillräckligt klok!

De senaste veckorna har jag låtit eleverna fördjupa sig om en nyhet i veckan. De väljer och försöker hitta vägar till bra information, läser och försöker få svar på journalistens/elevens frågor (vad? var? när? vem/vilka? hur? varför?) De sammanfattar och skickar till mig. Eleverna gör det bra, men det känns ändå som om att det går att göra på andra, bättre sätt. Det jag dock kan se är att eleven lär sig att söka effektivt, får chansen att göra vettiga val, tränar sig i att sammanfatta och givetvis blir eleven lite mer medveten om vad som händer i världen. Men bara om en enda sak!

I torsdags startade jag Operation Allmänbildning (jag verkar ha snöat in på krigsmetaforer!) efter bakslaget i tisdags. Femman till min kollega kan jag stå ut med att förlora, jag kan även finna DN:s tävling oviktig som sådan, men det jag verkligen vill är att väcka eleven intresse för allt som sker runtomkring oss.

Via bildprojektorn visade jag hur man hittar till Lilla Löpsedeln och Lilla Aktuellt på SVT:s hemsida. När vi hade sett veckans avsnitt av Lilla Löpsedeln, en timma efter att det hade sänts live, visade jag SR:s hemsida och vi lyssnade till Klartext - på lätt svenska.

Så gott som varje morgon läser vi i skolan. Jag brukar även läsa högt några gånger i veckan. Hur får vi in nyhetsläsning på ett naturligt sätt? Är det bara på SO-lektionerna det skall ske?

Är mina förtvivlade försök fåfänga? Är det fruktbart att försöka fånga elevens nyfikenhet för omvärlden? Är eleven i den åldern för upptagen med en massa annat - att växa upp, gå på fotbollsträning, spela datorspel? Hur var jag själv i den åldern? Hade jag koll på vad conquistadorerna höll på med på andra sidan Atlanten, följde jag Erasmus av Rotterdam och Martin Luthers debatter om människans fria vilja eller vad som nu var aktuellt på den tiden?

På tal om Erasmus av Rotterdam skrev han i sin mest kända skrift Dårskapens lov att den inbillade visheten är den största dårskapen. I klassrummet är jag vis - det är åtminstone den fåfänga illusion jag försöker pålura eleverna. Jag har svar på varför räntan höjs, varför pyramider byggdes, hur Sverige påverkas när Volvo tvingas avskeda sina anställda, varför USA fällde atombomber över Japan etc.

Jag har märkt att detta fenomen - att försöka ge svar på alla sorters frågor, allt oftare uppträder även privat. Har någon i bekantskapskretsen en undran, är jag gärna den som skall förklara hur allt hänger ihop, trots att mina kunskaper i frågan är högst bristfälliga. Men inte hindrar det mig! Det smärtar mig att Erasmus av Rotterdam kände mig så väl!

Tack vare en-till-en-projektet har vi alla möjligheter i världen att hålla oss uppdaterade. I elevens svarta väska finns vägen ut i världen. Med hjälp av den vita datorn kan vi få världen till Skogstorpsskolan. Vi får färsk information om vad som sker runtomkring oss och jag vill hitta bra sätt att utnyttja detta!

Idag var det ett nytt försök. Jag skickade tio aktuella frågor till elevernas brevlåda och de fick en lektion på sig att leta upp de rätta svaren. De fick reda på att årets nobelpristagare i litteratur kommer från Frankrike, att Island drabbats extra hårt av den ekonomiska krisen och de fick även reda på vad monopol är för något. Det fungerade rätt bra och bredden på kunskapen blev bättre, men hur blev det på djupet?

Jag fortsätter min jakt på det perfekta sättet och nästa år skall varenda rad på DN:s Nutidsorientering vara ifylld och eleverna har direkt efter provtiden, begivit sig ut på nätet för att se om de hade alla rätt (onödigt!) och även få svar på alla de nya frågor som dykt upp.

Nästa år i Stockholm....

En helt ny karriär

Finns det lärare på Söder- eller Skogstorpsskolan som är negativt inställda till en-till-en-projektet? Finns det lärare på de två skolorna som inte använder datorerna alls i sin undervisning? Kan man jobba kvar på en en-till-en-skola om man inte låter eleverna använda datorn för sitt skolarbete? Hur får man alla att brinna för en datorsatsning, som man själv kanske inte önskat?

Skolledningarna på respektive skola tog beslutet snabbt. Efter hemkomsten från Maine, USA tog det inte många veckor innan varje lärare på Skogstorps- och Söderskolan hade en egen mac-dator. Efter sommarlovet 2007 fick eleverna sina. I år har projektet fortsatt på två andra skolor. Det går undan i Falkenberg!

Vad hade hänt om Fredrik Höper och skolledningarna överlåtit beslutet åt lärarna? När hade vi lärare känt att vi varit mogna för ett sådant här stort steg? När hade vi känt att vi behärskat och hanterat datorn tillräckligt för att våga gå in i ett en-till-en-projekt?

Jag har små uppdrag för Halmstad Högskola. För några år sedan handlade det om att möta lärarstuderande under deras första termin. Kursen heter Media, kommunikation och IT som verktyg i pedagogisk verksamhet. Ett uppdrag studenterna hade var att undersöka en skolas tillgång och personalens inställning till digital teknik. Sedan diskuterade vi resultatet vid ett seminarium. Då funderade vi också på hur en drömskola vad gäller digital teknik, kunde se ut. Den skolan jag målade upp då, jobbar jag på nu!

Sedan några år är kursen inom lärarutbildningen nedlagd och ersatt av kurs som handlar om bedömning, vilket kanske speglar vår tid på ett ganska bra sätt. Kursen har dock fortsatt som distanskurs och numera finns även en variant inom Lärarlyftet. Där heter kursen Bilden, berättandet och de digitala verktygen.

Jag har i min undervisning och i min inställning stor hjälp av att jag, genom uppdragen i Halmstad, har fått chansen att reflektera över hur det borde se ut i skolan och hur datorn kan användas i skolan. Jag tror till och med att det var det som gjorde att jag fick följa med till USA.

Jag brinner! Jag är engagerad! Jag tycker att jag är privilegierad som får arbeta på en en-till-en-skola. Jag älskar datorsatsningen! Det är det bästa som har hänt Skogstorpsskolan sedan Torgny Sonestam anställde mig, Per Brattlöf och Madelen Lundgren någon gång på 90-talet! (Jag hatar blinkningar och förtydliganden, men känner mig nödgad att påpeka att den förra meningen var ironisk!)

Jag tror att några tycker att jag brinner för mycket, att jag inte ser de negativa konsekvenserna. Det finns nog en del som anser att jag är omdömeslöst positiv.

Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

Men tänk om det händer...

Det känns som om hela Sverige är på gång att starta en-till-en-projekt. I torsdagens Hallands Nyheter kunde man läsa att Kungsbackas politiker vill att varje elev ska ha en egen dator. Förhoppningen hos de styrande där är att Kungsbacka redan nästa år låter två skolor starta och sedan skall kommunens övriga tolv skolor följa med i projektet året därpå. Göteborg satsar stort och börjar i tidigare åldrar än vad vi i Falkenberg gör. Igår intervjuades jag via Skype av inblandade lärare och IT-strateger om mina erfarenheter av vårt första år med en-till-en-projektet. Det var en spännande upplevelse att få möjlighet att breda ut sina tankar utan att någon hade chans att sätta stopp. Jag pratade på och när jag väl tystnade fick gruppen, som satt någonstans i Göteborg, ställa en ny fråga. Jag hade dessutom ingen möjlighet att se om någon gäspade eller nickade till, vilket eventuellt hade lett till att jag kortat ner mitt orerande. Den optimala undervisningssituationen!?

Falkenberg har vid ett flertal tillfällen haft besökare, från många hörn av Sverige, som önskat höra tankarna bakom datorsatsningen och hur resultatet hittills har blivit.

Med andra ord - IT-revolutionen har äntligen nått skolans värld!

Vårt projekt skall pågå i två år till och sedan skall det utvärderas. På vägen följer forskarna Martin Tallvid och Helena Hallerström projektet. Deras rapporter kommer antagligen att bli vägledande för det beslut som så småningom skall tas. Redan har en delrapport med titeln En egen dator som redskap för lärande kommit ut. Den är positiv! Projektet har börjat på ett bra sätt! Läs mer om delrapporten på Falkenbergs Kommuns en-till-en-sida.

På tisdag kommer våra kommunpolitiker till Skogstorpsskolan för att se utfallet av projektet. De är efterlängtade och mycket välkomna! Bland mina hitintills få blogginlägg har jag berättat om hur jag saknat intresset från våra egna kommunpolitiker, förutom Kerstin Angel (c) och Dan Persson (s) som redan från start var med i projektet. Vi får hoppas att besökarna får se en skolvardag, där datorn används som det naturliga redskap det skall vara. Vi får hoppas att de blir nöjda, men jag tror att man behöver följa vardagen under en längre tid för att få en rättvis bild. Därför känns det skönt att två forskare följer utvecklingen och politikerna är givetvis välkomna tillbaka!

Vad händer om satsningen upphör efter de här tre åren? Vad händer om Falkenbergs politiker bestämmer sig för att det här med att varje elev har en egen dator var en tokig idé? Kan vi vända om? Kommer vi att inrätta datorsalar igen och sätta in en stationär dator längst bak i klassrummet? Vi kan kanske gå tillbaks till läget vi hade på skolan precis innan en-till-en-satsningen, med 7 bärbara datorer som skulle användas av minst lika många lärare och 110 elever(sic!).

Vi kan halvera kostnaden om två elever delar på en dator och sedan kan vi döpa om satsningen till en-till-två-projektet!

Kommer jag någonsin att kunna jobba på en annan skola än på en en-till-en-skola?

Kommer varje skola i Sverige inom ett antal år vara en-till-en-skolor? Förutom i Falkenberg? Vi var bland de första kommunerna som vågade gå in i ett en-till-en-projekt, men det är ingen garanti för att satsningen fortsätter.

Jag hoppas att vi på tisdag visar politikerna hur datorn naturligt används i undervisningen och hur den underlättar vårt och elevernas arbete. Jag hoppas att våra folkvalda får se hur datorn har givit fler möjligheter att skaffa sig kunskap och fler möjligheter att redovisa sin kunskap på. Jag hoppas att de får se hur arbetet har blivit roligare och lättare för både elever och lärare. Jag vill att de får se att undervisningen har förändrats och att arbetsmiljön har blivit lugnare. Jag vill att de skall upptäcka att vi med en-till-en-satsningen rustar eleverna för nuet och för framtiden.

Det är klart att vi har kloka politiker som fattar kloka beslut! För drygt ett år sedan togs det första steget mot framtiden! Om två år skall ett nytt steg tas. Jag hoppas innerligt att det steget leder framåt!

Ett steg till

Måndagen den 1 september är det dags igen! Då delas Mac-datorer ut till de nyblivna sjuorna på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Denna gång till min egen klass 7A och det känns minst sagt spännande! Projektet startade i september 2007 då alla elever i år 7, 8 och 9 fick egna datorer. Nu har vi ett års erfarenhet i ryggen när det är dags för en ny årgång att få ta del av det som jag anser borde vara en självklarhet (mer om det senare!). Jag har hittills försökt att använda datorn i undervisningen så mycket som möjligt och det kommer jag också att försöka att delge här framöver, men nu känns det som om kraven på mig ökar. Att det är min egen klass som får datorer, den ettåriga prövotiden etc. borde leda till att allt framöver borde gå så fantastiskt bra. Tittar jag tillbaka kan jag konstatera att det redan har gått fantastiskt bra, men också det ökar kraven. Men, för tusan, nu måste jag sluta tala om krav! Jag har fått ynnesten att arbeta på en skola och i en organisation, där man har förstått vilket fantastiskt verktyg datorn är för lärandet och skapandet. Min uppfattning är att datorn endast blir det till fullo när den är elevens egen. Alla ni som sliter på i skolor med otillräcklig datortillgång och trasslande teknik - förstå att jag är tacksam! Kraven jag talar om ställer jag på mig själv och de är inga hinder utan enbart möjligheter!

Så avslutas då mitt livs första blogg med en klyscha och jag som hade lovat mig själv att undvika dessa...