De finns säkert överallt. De som motarbetar. De som alltid gnäller. Frågan är hur länge vi andra skall låta de negativa prägla möten, konferenser, studiedagar? När en rutinerad lärare lutar sig tillbaks, lägger armarna i kors och med allt sitt minspel visar vad han tycker och tänker - då tystnar vi andra. Kanske inte helt, men vi dämpas. När han utbrister:
- Det här är fullständigt meningslöst! har han redan präglat rummet och tystat andra röster. Hur länge skall vi andra hålla tillbaka? Hur länge skall vi backa?
Han behöver egentligen inte säga någonting. Hans kroppsspråk säger allt. Han uttrycker tyst något som påverkar rummet, väggarna, kulturen. Och han får ofta med sig andra, likasinnade. Bill och Bull.
Vi vill berätta om goda idéer, för att få respons och kunna utveckla vidare, men vi tvingas gå försiktigt fram på pedagogikens trampolin. Vi kryper fram, tittar ut över kanten och kryper bakåt igen. Vi knyter händerna tyst i fickan och spyr galla efteråt. Precis som vi gör med folk som tränger sig före i kassakön (Hipp Hipp). Vi vågar inte ta konfrontationen, med de rutinerade, med de erfarna, med de som varit med ett tag. Men negativism handlar inte om ålder. Det handlar om något annat, men jag vet inte vad.
Vi andra vill dela med oss, vi vill utbyta erfarenheter, vi vill möta en annan tanke, vi vill utmana och utmanas. Men vi tar inte kampen.
Mina lektioner är inte bäst i världen. Mina uppgifter eller uppdrag till eleverna ger inte alltid de utmaningar som jag skulle önska. Men jag är beredd att slänga Janteoket åt skogen och dela med mig av det jag gör och hur jag tänker, men då vill jag mötas av en vilja att utveckla, inte tryckas ned.
Men så slår det mig! Min text handlar kanske om mig själv. Det är kanske jag som är den bakåtsträvande, den motvillige. Jag har varit på Skogstorpsskolan sedan 1996. Hur mycket präglar jag kulturen? Hur mycket stoppar jag? Jag ryser vid tanken, kopplar loss mina armar, lutar mig framåt och lyssnar intresserat på min kollega Johan Törnäng när han berättar om sitt projekt.
Man får tänka i tankarna "vattendroppen som urholkar stenen" när det gäller kolleger som är negativt inställda till allt nytt, förr eller senare kommer det en förändring. Sen tror jag att man som lärare kan vara rädd att blotta sina tillkortakommanden alla vill ju vara en bra pedagog, sen kommer det alltid finnas de som aldrig vill ändra sig utan kör samma lektions- och provupplägg som de gjorde när de startade sin lärarbana 30 år tidigare, man känner en trygghet i det invanda, förändring kostar alltid energi i inledningsfasen för att senare ge energi fast det senare upplever inte dessa lärare.
SvaraRaderaH Pihl
Det är det som skiljer dig från bakåtsträvaren Lars. Viljan att lära nytt!
SvaraRaderaVi skall aldrig knyta nävarna i fickan utan ta striden för nya kunskap genom att våga pröva nytt. Man skall aldrig säga aldrig!!!
Gör som Lars TänkOM!