onsdag 10 mars 2010

Gruvan

En svettdroppe lämnar nästippen och landar på marken. En köande droppe tar den lediga platsen. Min skjorta är blöt. I den trånga orten är det svårt att röra sig. Det är svart bakom mig. Pannlampans sken flödar över den skrovliga väggen. Mina muskler spelar i ljuset. Jag fyller vagnarna med malm, borthuggen från den hårda, våta väggen. Jag svingar min hacka, men får inte riktigt utrymme och kraften blir därefter. Snart ringer klockan och jag får återigen se dagens ljus. Fötterna står ständigt i det blöta. Händerna värker och jag sätter mig ner på huk en stund och försöker att få igång mina fingrar.

Jag skriver omdömen på Unikum. Någon gång har jag hört Jan Björklund säga att lärarnas administrativa arbete skall minska och de orden ekar i bergets innandöme. Mina egna ord har förlorat i värde, eleven får färdigproducerade fraser. Formella formuleringar. Det är opersonligt, det är platt. Jag beskriver hur det går, men jag berömmer mindre och mindre. Jag lyfter alltmer sällan blicken. Jag bedömer bara det rent skol- och ämnesmässiga. Allt annat kommer i skymundan. Jag ägnar överhuvudtaget alltför mycket av min tid åt att skriva omdömen. Bedömningshysterin rasar i gruvschaktet.

Jag fortsätter att slå mot bergväggen men lyckas bara slå loss flisor. Det är ett evighetsarbete, jag ser inget slut. Mina armar är slutkörda, mina fingrar skriker efter vila och ögonen längtar till dagsljuset.

På väg upp ser jag ord som mallar och matriser, enkelhet och tydlighet insprängda i de fuktiga väggarna. Ljuset ökar för varje meter som hissen lyfter mig.

Gruvan (Ulf Stureson)

4 kommentarer:

  1. Unikum-gruvan är enorm, och full med irrgångar. Alltid hemsk att stiga ner i, men eftersom våra chefer beordrar oss, så gör vi tappra försök att arbeta med hackan. Det gäller dock att komma ihåg att bara besöka de mörka gruvgångarna inom den reglerade arbetstiden, och så späckad med uppgifter som den är, kan det bara bli ett fåtal gruvbesök.
    Det får många med plågade samveten att, mot bättre vetande, även gå till gruvan på den heliga förtroendetiden. Låt oss stötta dessa kollegor, hjälpa dem att säga Nej! Under min förtroendetid ska jag förkovra mig i mina ämnen, vara kreativ, nyfiken och lära nytt. Så att det gagnar min undervisning och mina elever!
    Håller helt med om att det är något slags dokumentations- och bedömningshysteri som brutit ut. Tid som jag tidigare satt och gav extrahjälp åt behövande elever, får jag nu istället lägga på administration...

    SvaraRadera
  2. Lasse och Lena!

    Unikum är en guldgruva, om än ännu inte helt färdigexploaterad. Mycket tråkigt att läsa att ni känner att ni gått vilse där. Vet dock att det finns många i er närhet som börjat hitta guldklimpar i mörkret. Det kommer ni också att göra.

    Som jag ser det är det det digra uppdraget att formulera pedagogiska planeringar, sätta upp kriterier och mål, utvärdera resultaten och formulera detta i omdömen och planer för utveckling utifrån varje elevs unika behov som är tungt. Det hade det varit med vilken penna eller skrivmaskin som helst. Fundera lite över det.

    För ... Unikum är inget annat än ett verktyg, ett verktyg som är tänkt att hjälpa er att hacka er fram i det digra uppdraget och hjälpa till att sätta fokus på eleven och dennes kunskapsutveckling. Naturligtvis går även detta verktyg att förbättra precis som man kan vässa en penna eller byta färgband i skrivmaskinen, det ska vi göra. Vi sätter igång ett pilotprojekt om just detta redan nu på torsdag och Lasse! Jag vet att du är med där. Känns bra.

    Men, det stora är nog ändå att försöka höja blicken, se helheten och tänka vidare på uppdraget och de olika stegen i processen. Häng i! Det finns ljus i tunneln!

    //Kristina

    SvaraRadera
  3. Höjer jag blicken slår hjälmen och pannlampan i gruvgångens tak.

    SvaraRadera

Tack för att du kommenterar mitt inlägg.