söndag 23 maj 2010

Upp, upp, upp, ner

Fick börja med att blåsa bort damm och spindelnät på min bloggsida. Det är hemskt vad snabbt det förfaller när man inte håller efter.
Om du inte skulle känna till det så jobbar jag på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Jag är SO-lärare på 6-9-delen. Eleverna i år 7-9 har egna datorer och så har det varit sedan hösten 2007. Då hade jag en sexa och fick uppleva hur det kan vara att arbeta både i en datortät och i en datorotät värld. Nu är det dags igen. Till hösten har jag hand om SO:n i klass 6A. Mina sexor från 2007 har växt upp (nåja!) och börjar i höst sitt sista läsår på skolan.

I sexan finns fyra till fem bärbara datorer att använda i klassrummet. Är jag på humör kan jag låna ut min egen.

Jag ser återigen fram emot att inför varje lektion plocka fram datorerna ur säkerhetsskåpet, se till att få med laddarna och sedan organisera fördelningen.

Jag ser fram emot att återigen få styra min kosa till kopieringsrummet, knappa in den fem-siffriga koden och mata ut klassuppsättningar av meningsfulla uppgifter.
Dubbelsidigt, häftklamrar, pappersstopp, tonerpåfyllning, felsökning, köande, väntande.

Jag ser fram emot att återigen finna kopieringsapparaten vilt blinkande, med ett fel som en kollega missat att åtgärda. Man öppnar luckor som i december. Felsökning som inte leder till någon lösning. När man stänger sista luckan verkar det ändå fungera. A4-ark matas ut igen. Oro för att felet när som helst skall återuppstå. Lättnad när allt fungerar.

Jag ser fram emot att återigen behöva ha koll på listorna över elevernas koder, till t ex First Class, Unikum och till servern.

Jag ser fram emot att återigen be eleverna som haft förmånen att använda datorerna, att spara sina arbeten på sitt konto så att det inte spelar någon roll vilken dator de har nästa gång. Nästa gång kan bli om någon vecka. Men de kan åtminstone fortsätta sitt arbete vid sin dator hemma. Om nu inte syskonen behöver datorn för skolarbete.

Jag ser fram emot att återigen samla ihop datorerna, laddarna och balansera vägen bort mot säkerhetsskåpet. Två dörrar skall passeras, nycklar skall fiskas upp och koden till skåpet kommas ihåg.

Jag ser fram emot att upprepa procedurerna nästa lektion.

Jag ser fram emot att vända åter till kopieringsrummet för att komplettera eftersom en handfull elever hade slarvat bort sitt papper från förra gången.


Det skall givetvis bli hur kul som helst att möta en ny grupp av förväntansfulla och nyfikna elever. Som lärare får man vara med om en spännande tid i barnets liv. På de fyra åren händer mycket och vi åker tillsammans i en av de häftigaste delarna av livets berg-och dalbana.

Det kan säkert också vara nyttigt att få känna på hur det fortfarande kan vara på många håll i landets skolor. Jag sätter fötterna i andras innetofflor för att få en förståelse för lärares vardag i kommuner där de ännu inte förstått vilken tid vi lever i.

Det nya blir efter ett tag vardag. Hemmablindheten sätter in. En-till-en blir inget speciellt, utan en självklarhet och man reflekterar inte längre över hur bra man har det. Datorer i skolan skall inte vara något speciellt, så utvecklingen är helt normal och naturlig. Men jag intalar mig själv ändå att det är bra att jag återigen får uppleva hur det var en gång i tiden - för att tillåta mig att njuta mera av nutiden, eller hur jag nu menar?!


Upp, upp, upp, ner (Bob Hund)

2 kommentarer:

  1. Ska också in i sexan till hösten. Svenska och SO. Nu släpper jag mina nior jag har haft i ämnena och de jag varit mentor till. Gråter en skvätt (klumpen i halsen blir mer påtagligt för varje dag vi kommer närmare avslutningen), reflekterar, tittar på bilder då de gick i sexan. Vilka individer de har blivit! Vem har jag blivit under dessa fyra år? De har påverkat mig och jag hoppas jag har pekat ut en riktning som visar dem vem de kan bli. Detta givande och tagande är en underbar process, men ack så smärtsam då den lider mot sitt slut.

    De jag tar mig an i höst kommer att ha datorer (mac). Tillsammans kommer vi att göra en resa som vi inte vet hur den slutar.

    Om fyra år återkommer klumpen i halsen....

    Vilket yrke man har som ger en den smärtsamma möjligheten att vara delaktig i en sådan resa. Med eller utan datorer.

    SvaraRadera
  2. Så sant, så sant... att fixa och trixa med datorer och säkerhetsskåp ÄR bökigt. Snart börjar mina i 7:an, tjohoo!

    SvaraRadera

Tack för att du kommenterar mitt inlägg.