tisdag 11 augusti 2009

Tack för en underbar vanlig dag


Det var en dag då allting som kunde gå fel gick fel. Jag skulle definitivt ha stannat kvar i sängen! Redan vid ankomsten till skolan anade jag att jag borde ha vänt om. Vaktmästare Per stod och sopade upp glassplitter.
- Inbrott nu igen?
- Ja, men jag tror inte att de tog någonting. De är mest ute efter platta datorskärmar och några sådana har vi ju inte här. Det var bra att jag i förra veckan hann placera datorerna i låsbara stålburar, för det blir lite krångligare att få med sig något då!

Väl inne i korridoren såg jag att några elever satt i datorsalen, trots att där skall vara stängt fram tills att dagens första lektion skall starta. Någon okunnig om regeln eller någon som bara försöker göra sig populär på ett enkelt sätt, hade antagligen öppnat åt dem. Jag jagade ut dem, men fick vänta några minuter tills de avslutat det de höll på med.
- Skall bara... hördes det från rummet.
- Nu! Snabba på!
- Skall bara ... hördes det återigen från rummet.
Jag låste dörren efter dem och Daniel påpekade att tre av datormössen saknade kula.
- F:n att de inte kan låta grejorna vara ifred, muttrade jag och ångrade genast svordomen.

I arbetsrummet sade jag till Thomas, vår dator-allt-i-allo, att han behövde fixa datormössen. Det är tur att vi har någon i vårt arbetslag som är lite intresserad av att hålla på med datorer för allt blir så mycket smidigare då. Han skulle försöka att ta tag i det när dagens lektioner och möten var över.

För den första lektionen hade jag bokat arbetslagets datorsal, som egentligen är ett grupprum där det står sju eller åtta datorer, men just nu är det bara fyra eller fem som fungerar. Thomas skall försöka hinna med att lappa och laga så att åtminstone en eller två till kan användas. Kanske kan han slippa att vara med på arbetslagskonferensen för att syssla med datorerna den stunden istället? Vi borde köpa in några nya men det ryms just nu inte inom arbetslagets budget. Kanske nästa år?

Jag gick iväg med fem elever, låste upp datorsalen och lät dem sätta igång med att renskriva sina berättelser. Tillbaka i klassrummet startade jag de andra eleverna. Jag försökte med jämna mellanrum att ta mig till datorsalen, dels för att se om de behövde hjälp, men mestadels för att se till att de inte höll på med oegentligheter. När jag befann mig där var jag stressad över att jag inte befann mig i klassrummet, och vice versa. När jag hade avslutat lektionen gick jag bort för att låsa datorsalen efter de fem, men jag fick vänta en stund eftersom det var mycket som skulle göras innan datorn var avstängd. Alla klagade på att tangenterna inte satt på rätt plats. Sara var gråtfärdig eftersom allt hon hade skrivit hade försvunnit. Jag räddade det, på något sätt, inte säker på hur.

Jag gick in till arbetsrummet och hade tur, den stationära datorn var ledig och jag kunde plocka fram elevuppgifterna som jag igår mejlade till mig själv. Jag jublade när skrivaren fungerade och sprang bort till kopieringsrummet och ordnade en klassuppsättning.

Under matrasten fick jag lämna fiskpinnarna eftersom datorlarmet i min avdelning gick. Tre elever, som hade fått lov att göra skolarbete under rasten, hade råkat komma åt larmsladden. Det var tredje gången det hände den här veckan och Thomas och jag konstaterade att vi måste fixa den glappande sladden. Han skulle titta på det innan han gick hem idag.

Jag hade bokat datorvagnen under eftermiddagen och gick bort till andra delen av skolan för att hämta den, men vagnen var inte där. Jag frågade runt bland mina kollegor och tydligen hade Johan haft datorerna under förmiddagen och det stämde. Tillbaka i klassrummet behövde alla datorerna laddas och det saknades fyra stycken laddare. Jag var tacksam över att jag åtminstone kunde använda fem av datorerna. Jag kikade på klasslistan för att se vilka elever som stod på tur att få använda datorerna och delade ut dem tillsammans med nätkablarna. Tre av dem hade glömt sina inloggningar och jag sprang till arbetsrummet för att hämta klasslistan med lösenorden. Jag hade skickat uppgifter till eleverna via mejl, men alla fem hade glömt sina inloggningsuppgifter och jag fick återigen springa in till arbetsrummet och den här gången tog jag med mig pärmen. Jag skällde lite lagom på dem om att de måste lära sig sina lösenord, men jag kunde samtidigt förstå att de glömmer eftersom det hinner gå en tid mellan gångerna de använder det. Idag fungerade nätverket och det var jag tacksam över. Förra gången jag hade vagnen kom ingen ut på nätet och när jag ringde IT-teknikerna på kommunen hade ingen tid att komma förrän dagen därpå. De kom inte då heller men väl veckan därpå och det får man väl vara tacksam för.

På eftermiddagsmötet i arbetslaget ägnade vi en stor del av tiden åt att diskutera hur vi skulle hantera Lunarstorm. Eleverna är inne där hela tiden och det borde gå att spärra de sidorna på något sätt! Kanske kunde någon ringa IT-teknikerna och fråga om de kan hjälpa oss med det här och egentligen borde hela kommunen ha en gemensam policy i de här frågorna. Annika antecknade i sitt kollegieblock allt viktigt som sades och skulle sedan renskriva vid datorn hemma. Jag sade att jag var trött på att vara den ende som efter dagens slut gick in i datorsalen för att ställa i ordning stolar och bord, plocka undan 57 utskrifter om Tupac samt stänga ned datorerna som tog sååå lååång tid på sig att slå av. Jag önskade att fler var vakna för att se det som behövde göras i datorsalen ... att fler var vakna ... fler var vakna ... var vakna ... vakna ...
- Vakna! Vakna! Lasse, vakna! Du drömmer igen! Du är alldeles genomsvett. Vad är det du drömmer om? frågade Carolina som hade rest sig upp på armbågen och nu knuffade på mig.
- Uh! Vad är klockan? Var är jag? Har klockan ringt? Vad jag drömde? Det var tack och lov bara en dröm!

Så avslutade jag min berättelse med ett förbjudet slut. Jag avråder å det bestämdaste mina elever att använda den här sortens slut, men idag tar jag ett IG. Huvudsaken är att jag vaknade upp ur den där drömmen!

4 kommentarer:

  1. Tack Lena L för att du påpekade vad datormus bör heta i pluralform. Jag borde ha kollat upp det innan publicering, eller heter det före?
    Läs mer på:
    http://www.sprakmakargatan.se/?p=347

    SvaraRadera
  2. Det var en klockren beskrivning om hur läget kan vara när man inte är med i 1.-1 =)
    Tack för den rysliga påminnelsen =))

    SvaraRadera
  3. Ibland kan det vara bra att påminna sig om hur det en gång faktiskt var.

    SvaraRadera
  4. Och hur det fortfarande är, eller ännu värre. På min skola med ca 700 elever har vi en datorsal med 12 datorer, vad ger du mig för den? Fast nu äntligen har alla lärare fått varsin dator åtminstone, så kanske är vi på rätt väg vi med. Ambitionen finns...

    SvaraRadera

Tack för att du kommenterar mitt inlägg.