Tack för en underbar vanlig dag

Det var en dag då allting som kunde gå fel gick fel. Jag skulle definitivt ha stannat kvar i sängen! Redan vid ankomsten till skolan anade jag att jag borde ha vänt om. Vaktmästare Per stod och sopade upp glassplitter.
- Inbrott nu igen?
- Ja, men jag tror inte att de tog någonting. De är mest ute efter platta datorskärmar och några sådana har vi ju inte här. Det var bra att jag i förra veckan hann placera datorerna i låsbara stålburar, för det blir lite krångligare att få med sig något då!

Väl inne i korridoren såg jag att några elever satt i datorsalen, trots att där skall vara stängt fram tills att dagens första lektion skall starta. Någon okunnig om regeln eller någon som bara försöker göra sig populär på ett enkelt sätt, hade antagligen öppnat åt dem. Jag jagade ut dem, men fick vänta några minuter tills de avslutat det de höll på med.
- Skall bara... hördes det från rummet.
- Nu! Snabba på!
- Skall bara ... hördes det återigen från rummet.
Jag låste dörren efter dem och Daniel påpekade att tre av datormössen saknade kula.
- F:n att de inte kan låta grejorna vara ifred, muttrade jag och ångrade genast svordomen.

I arbetsrummet sade jag till Thomas, vår dator-allt-i-allo, att han behövde fixa datormössen. Det är tur att vi har någon i vårt arbetslag som är lite intresserad av att hålla på med datorer för allt blir så mycket smidigare då. Han skulle försöka att ta tag i det när dagens lektioner och möten var över.

För den första lektionen hade jag bokat arbetslagets datorsal, som egentligen är ett grupprum där det står sju eller åtta datorer, men just nu är det bara fyra eller fem som fungerar. Thomas skall försöka hinna med att lappa och laga så att åtminstone en eller två till kan användas. Kanske kan han slippa att vara med på arbetslagskonferensen för att syssla med datorerna den stunden istället? Vi borde köpa in några nya men det ryms just nu inte inom arbetslagets budget. Kanske nästa år?

Jag gick iväg med fem elever, låste upp datorsalen och lät dem sätta igång med att renskriva sina berättelser. Tillbaka i klassrummet startade jag de andra eleverna. Jag försökte med jämna mellanrum att ta mig till datorsalen, dels för att se om de behövde hjälp, men mestadels för att se till att de inte höll på med oegentligheter. När jag befann mig där var jag stressad över att jag inte befann mig i klassrummet, och vice versa. När jag hade avslutat lektionen gick jag bort för att låsa datorsalen efter de fem, men jag fick vänta en stund eftersom det var mycket som skulle göras innan datorn var avstängd. Alla klagade på att tangenterna inte satt på rätt plats. Sara var gråtfärdig eftersom allt hon hade skrivit hade försvunnit. Jag räddade det, på något sätt, inte säker på hur.

Jag gick in till arbetsrummet och hade tur, den stationära datorn var ledig och jag kunde plocka fram elevuppgifterna som jag igår mejlade till mig själv. Jag jublade när skrivaren fungerade och sprang bort till kopieringsrummet och ordnade en klassuppsättning.

Under matrasten fick jag lämna fiskpinnarna eftersom datorlarmet i min avdelning gick. Tre elever, som hade fått lov att göra skolarbete under rasten, hade råkat komma åt larmsladden. Det var tredje gången det hände den här veckan och Thomas och jag konstaterade att vi måste fixa den glappande sladden. Han skulle titta på det innan han gick hem idag.

Jag hade bokat datorvagnen under eftermiddagen och gick bort till andra delen av skolan för att hämta den, men vagnen var inte där. Jag frågade runt bland mina kollegor och tydligen hade Johan haft datorerna under förmiddagen och det stämde. Tillbaka i klassrummet behövde alla datorerna laddas och det saknades fyra stycken laddare. Jag var tacksam över att jag åtminstone kunde använda fem av datorerna. Jag kikade på klasslistan för att se vilka elever som stod på tur att få använda datorerna och delade ut dem tillsammans med nätkablarna. Tre av dem hade glömt sina inloggningar och jag sprang till arbetsrummet för att hämta klasslistan med lösenorden. Jag hade skickat uppgifter till eleverna via mejl, men alla fem hade glömt sina inloggningsuppgifter och jag fick återigen springa in till arbetsrummet och den här gången tog jag med mig pärmen. Jag skällde lite lagom på dem om att de måste lära sig sina lösenord, men jag kunde samtidigt förstå att de glömmer eftersom det hinner gå en tid mellan gångerna de använder det. Idag fungerade nätverket och det var jag tacksam över. Förra gången jag hade vagnen kom ingen ut på nätet och när jag ringde IT-teknikerna på kommunen hade ingen tid att komma förrän dagen därpå. De kom inte då heller men väl veckan därpå och det får man väl vara tacksam för.

På eftermiddagsmötet i arbetslaget ägnade vi en stor del av tiden åt att diskutera hur vi skulle hantera Lunarstorm. Eleverna är inne där hela tiden och det borde gå att spärra de sidorna på något sätt! Kanske kunde någon ringa IT-teknikerna och fråga om de kan hjälpa oss med det här och egentligen borde hela kommunen ha en gemensam policy i de här frågorna. Annika antecknade i sitt kollegieblock allt viktigt som sades och skulle sedan renskriva vid datorn hemma. Jag sade att jag var trött på att vara den ende som efter dagens slut gick in i datorsalen för att ställa i ordning stolar och bord, plocka undan 57 utskrifter om Tupac samt stänga ned datorerna som tog sååå lååång tid på sig att slå av. Jag önskade att fler var vakna för att se det som behövde göras i datorsalen ... att fler var vakna ... fler var vakna ... var vakna ... vakna ...
- Vakna! Vakna! Lasse, vakna! Du drömmer igen! Du är alldeles genomsvett. Vad är det du drömmer om? frågade Carolina som hade rest sig upp på armbågen och nu knuffade på mig.
- Uh! Vad är klockan? Var är jag? Har klockan ringt? Vad jag drömde? Det var tack och lov bara en dröm!

Så avslutade jag min berättelse med ett förbjudet slut. Jag avråder å det bestämdaste mina elever att använda den här sortens slut, men idag tar jag ett IG. Huvudsaken är att jag vaknade upp ur den där drömmen!

Pengar

Läs Stig Roland Rasks kloka tankar om vad en-till-en kan möjliggöra här. Jag kan också tillägga att datorer kostar skolorna pengar även utan en satsning på en dator till varje elev. Några har datorsalar, andra köper in datorvagnar med bärbara datorer etc. Oavsett vilket behöver datorerna skötas och servas och därför finns det antagligen någon datortekniker anställd. Kommunen har förmodligen köpt in ett antal onödigt dyra skol- eller kommunlicenser av t ex officepaket samt pedagogiska program lämpliga att använda i undervisningen, kanske främst med tanke på elever i behov av särskilda hjälpmedel för sitt lärande. Troligen förstörs en hel del datorer i datorsalen (brr... ordet datorsal ger mig rysningar!) och det behövs antagligen en uppsjö av regler för den där salen och kanske någon form av övervakning. Jag gissar nog heller inte helt fel om skolan även är ett hett objekt för personer som mestadels hittar sin försörjning nattetid och detta medför också kostnader. Kommunerna har alltså stora kostnader för datorer redan idag, men frågan är hur effektivt utnyttjandet blir. Förändras undervisningen och lärandet i en datorsal? Får eleven som har tillgång till skolans datorer en bråkdel av sin skoltid de kunskaper och färdigheter som behövs framöver?

Men tänk om det händer...

Det känns som om hela Sverige är på gång att starta en-till-en-projekt. I torsdagens Hallands Nyheter kunde man läsa att Kungsbackas politiker vill att varje elev ska ha en egen dator. Förhoppningen hos de styrande där är att Kungsbacka redan nästa år låter två skolor starta och sedan skall kommunens övriga tolv skolor följa med i projektet året därpå. Göteborg satsar stort och börjar i tidigare åldrar än vad vi i Falkenberg gör. Igår intervjuades jag via Skype av inblandade lärare och IT-strateger om mina erfarenheter av vårt första år med en-till-en-projektet. Det var en spännande upplevelse att få möjlighet att breda ut sina tankar utan att någon hade chans att sätta stopp. Jag pratade på och när jag väl tystnade fick gruppen, som satt någonstans i Göteborg, ställa en ny fråga. Jag hade dessutom ingen möjlighet att se om någon gäspade eller nickade till, vilket eventuellt hade lett till att jag kortat ner mitt orerande. Den optimala undervisningssituationen!?

Falkenberg har vid ett flertal tillfällen haft besökare, från många hörn av Sverige, som önskat höra tankarna bakom datorsatsningen och hur resultatet hittills har blivit.

Med andra ord - IT-revolutionen har äntligen nått skolans värld!

Vårt projekt skall pågå i två år till och sedan skall det utvärderas. På vägen följer forskarna Martin Tallvid och Helena Hallerström projektet. Deras rapporter kommer antagligen att bli vägledande för det beslut som så småningom skall tas. Redan har en delrapport med titeln En egen dator som redskap för lärande kommit ut. Den är positiv! Projektet har börjat på ett bra sätt! Läs mer om delrapporten på Falkenbergs Kommuns en-till-en-sida.

På tisdag kommer våra kommunpolitiker till Skogstorpsskolan för att se utfallet av projektet. De är efterlängtade och mycket välkomna! Bland mina hitintills få blogginlägg har jag berättat om hur jag saknat intresset från våra egna kommunpolitiker, förutom Kerstin Angel (c) och Dan Persson (s) som redan från start var med i projektet. Vi får hoppas att besökarna får se en skolvardag, där datorn används som det naturliga redskap det skall vara. Vi får hoppas att de blir nöjda, men jag tror att man behöver följa vardagen under en längre tid för att få en rättvis bild. Därför känns det skönt att två forskare följer utvecklingen och politikerna är givetvis välkomna tillbaka!

Vad händer om satsningen upphör efter de här tre åren? Vad händer om Falkenbergs politiker bestämmer sig för att det här med att varje elev har en egen dator var en tokig idé? Kan vi vända om? Kommer vi att inrätta datorsalar igen och sätta in en stationär dator längst bak i klassrummet? Vi kan kanske gå tillbaks till läget vi hade på skolan precis innan en-till-en-satsningen, med 7 bärbara datorer som skulle användas av minst lika många lärare och 110 elever(sic!).

Vi kan halvera kostnaden om två elever delar på en dator och sedan kan vi döpa om satsningen till en-till-två-projektet!

Kommer jag någonsin att kunna jobba på en annan skola än på en en-till-en-skola?

Kommer varje skola i Sverige inom ett antal år vara en-till-en-skolor? Förutom i Falkenberg? Vi var bland de första kommunerna som vågade gå in i ett en-till-en-projekt, men det är ingen garanti för att satsningen fortsätter.

Jag hoppas att vi på tisdag visar politikerna hur datorn naturligt används i undervisningen och hur den underlättar vårt och elevernas arbete. Jag hoppas att våra folkvalda får se hur datorn har givit fler möjligheter att skaffa sig kunskap och fler möjligheter att redovisa sin kunskap på. Jag hoppas att de får se hur arbetet har blivit roligare och lättare för både elever och lärare. Jag vill att de får se att undervisningen har förändrats och att arbetsmiljön har blivit lugnare. Jag vill att de skall upptäcka att vi med en-till-en-satsningen rustar eleverna för nuet och för framtiden.

Det är klart att vi har kloka politiker som fattar kloka beslut! För drygt ett år sedan togs det första steget mot framtiden! Om två år skall ett nytt steg tas. Jag hoppas innerligt att det steget leder framåt!