I samma bil

När jag och rektor Olle Steneryd, år 2007 var i USA och skulle inspireras av delstaten Maines One-to-one Laptop Program, använde vi sena nattimmar för att diskutera vad en eventuell övergång från PC till Mac skulle innebära. Det fanns en rädsla hos oss båda för hur personalen skulle reagera. På Skogstorpsskolan fanns en personal som var vana PC-användare både på arbetet och hemma. Många av oss hade genomfört ITiS, köpt hem-PC genom förmånsavtal och några år innan den stora revolutionen fick merparten av lärarna på 6-9 en bärbar PC att använda för arbetet och undervisningen.

En av anledningarna till att vi funderade på en övergång från PC till Mac, var att vi hade fått för oss att Mac-datorerna var mer driftsäkra än PC. En sådan här stor satsning behövde en bra start! Vi ville inte att datorerna skulle krångla, alls!

Anledning nummer två var att vi ville datorerna skulle vara användarvänliga och med ett tydligt pedagogiskt upplägg, med program som hängde ihop och kunde samarbeta.

En tredje anledning var nätsäkerhet, d v s minskad virusrisk.

Huruvida det här med drift- och nätsäkerheten och det pedagogiska upplägget är vetenskapligt belagt vet jag inte, men det var åtminstone våra utgångspunkter. Martin Tallvids forskning om projektet får väl visa på hur allt har fungerat på Skogstorpsskolan och sedan vet vi ju inte hur det hade blivit om vi hade valt PC. Ett tag var det tal om att Söderskolan skulle vara en Mac-skola och att vi skulle vara en PC-skola, för att vi skulle kunna jämföra. Som bekant blev det inte så!

Mac eller PC spelar ingen roll, det finns ingen religiositet i det hela utan det handlar helt enkelt om våra utgångspunkter - vad vi ville ha och vem som kunde leverera det.

Min upplevelse (helt ovetenskaplig!) av klassrumssituationen är att vi numera kan syssla med det vi är där för - att lära oss så mycket viktiga saker som möjligt, om oss själva och om världen. Vi behöver inte använda vår dyrbara tid åt att lösa tekniska problem. Vi har inte drabbats av virus, eleverna hanterar och administrerar datorerna helt på egen hand och det uppstår inga konflikter mellan de program som datorn är utrustad med. Programmen ger oss enorma möjligheter till ett varierat lärande och de möjliggör mängder av sätt att redovisa kunskapen på. Trots programmens potential tar det inte lång tid att lära sig att hantera dem.

En annan sak som jag kan se har hänt i och med bytet, är att vi alla hamnade på samma nivå. Vi var alla nya, okunniga, oerfarna men mer eller mindre nyfikna Mac-användare. Tidigare var våra gudar de (oftast män) som kunde hantera de problem som PC-maskinerna (eller användarna?) skapade. Idag är datorkunskapen mer demokratisk. Det är väl en rätt trevlig vinst!

Ett steg till

Måndagen den 1 september är det dags igen! Då delas Mac-datorer ut till de nyblivna sjuorna på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Denna gång till min egen klass 7A och det känns minst sagt spännande! Projektet startade i september 2007 då alla elever i år 7, 8 och 9 fick egna datorer. Nu har vi ett års erfarenhet i ryggen när det är dags för en ny årgång att få ta del av det som jag anser borde vara en självklarhet (mer om det senare!). Jag har hittills försökt att använda datorn i undervisningen så mycket som möjligt och det kommer jag också att försöka att delge här framöver, men nu känns det som om kraven på mig ökar. Att det är min egen klass som får datorer, den ettåriga prövotiden etc. borde leda till att allt framöver borde gå så fantastiskt bra. Tittar jag tillbaka kan jag konstatera att det redan har gått fantastiskt bra, men också det ökar kraven. Men, för tusan, nu måste jag sluta tala om krav! Jag har fått ynnesten att arbeta på en skola och i en organisation, där man har förstått vilket fantastiskt verktyg datorn är för lärandet och skapandet. Min uppfattning är att datorn endast blir det till fullo när den är elevens egen. Alla ni som sliter på i skolor med otillräcklig datortillgång och trasslande teknik - förstå att jag är tacksam! Kraven jag talar om ställer jag på mig själv och de är inga hinder utan enbart möjligheter!

Så avslutas då mitt livs första blogg med en klyscha och jag som hade lovat mig själv att undvika dessa...