Jag mötte Lassie

Framsidan på söndagens kulturdel i DN pryds av en elev till mig. Jag är nämligen klassföreståndare, tillika mentor för Sebastian - berättaren och huvudrollsinnehavaren i filmen Man tänker sitt. Jag har ingen som helst del i det, men blir ändå stolligt stolt. Det här har ju egentligen ingenting med min blogg att göra, eftersom jag skall skriva om det som sker när elever får varsin dator att använda i skolarbetet, men det kanske finns en koppling ändå, på något sätt.

I slutet av vårterminen fick Skogstorpsskolan, av Birgitta Olsson på Film i Halland, erbjudandet att vara en av de 19 partnerskolor som skall dokumentera arbetet med att se och göra film i skolan. Bakom projektet ligger Svenska Filminstitutet, i samverkan med regionala resurscentrum för film och video. De medverkande skolorna skall bilda ett nätverk för aktivt utbyte av erfarenheter i de här frågorna. (Film i Halland är med och samproducerar Man tänker sitt, så den röda tråden för mitt blogginlägg finns där.)

Vi tackade ja till medverkan, men det har tagit lite tid att strukturera organisationen, så vi ligger nog efter de andra skolorna i planeringen, men nu är även vi på gång. Till den första partnerskoleträffen i mitten av september skall vi ha skissat och planerat klart. Vi funderar ofta på hur vi omfamnas och omfattas av det vidgade textbegreppet och hur vi använder tekniken för att höja elevernas lärande, intresse, fantasi, kreativitet och lust. Genom filmprojektet får vi chansen att skapa uppgifter och uppdrag som ligger på de övre nivåerna på Puenteduras SAMR-modell. Vi har startat en spännande höst!

I samma bil

När jag och rektor Olle Steneryd, år 2007 var i USA och skulle inspireras av delstaten Maines One-to-one Laptop Program, använde vi sena nattimmar för att diskutera vad en eventuell övergång från PC till Mac skulle innebära. Det fanns en rädsla hos oss båda för hur personalen skulle reagera. På Skogstorpsskolan fanns en personal som var vana PC-användare både på arbetet och hemma. Många av oss hade genomfört ITiS, köpt hem-PC genom förmånsavtal och några år innan den stora revolutionen fick merparten av lärarna på 6-9 en bärbar PC att använda för arbetet och undervisningen.

En av anledningarna till att vi funderade på en övergång från PC till Mac, var att vi hade fått för oss att Mac-datorerna var mer driftsäkra än PC. En sådan här stor satsning behövde en bra start! Vi ville inte att datorerna skulle krångla, alls!

Anledning nummer två var att vi ville datorerna skulle vara användarvänliga och med ett tydligt pedagogiskt upplägg, med program som hängde ihop och kunde samarbeta.

En tredje anledning var nätsäkerhet, d v s minskad virusrisk.

Huruvida det här med drift- och nätsäkerheten och det pedagogiska upplägget är vetenskapligt belagt vet jag inte, men det var åtminstone våra utgångspunkter. Martin Tallvids forskning om projektet får väl visa på hur allt har fungerat på Skogstorpsskolan och sedan vet vi ju inte hur det hade blivit om vi hade valt PC. Ett tag var det tal om att Söderskolan skulle vara en Mac-skola och att vi skulle vara en PC-skola, för att vi skulle kunna jämföra. Som bekant blev det inte så!

Mac eller PC spelar ingen roll, det finns ingen religiositet i det hela utan det handlar helt enkelt om våra utgångspunkter - vad vi ville ha och vem som kunde leverera det.

Min upplevelse (helt ovetenskaplig!) av klassrumssituationen är att vi numera kan syssla med det vi är där för - att lära oss så mycket viktiga saker som möjligt, om oss själva och om världen. Vi behöver inte använda vår dyrbara tid åt att lösa tekniska problem. Vi har inte drabbats av virus, eleverna hanterar och administrerar datorerna helt på egen hand och det uppstår inga konflikter mellan de program som datorn är utrustad med. Programmen ger oss enorma möjligheter till ett varierat lärande och de möjliggör mängder av sätt att redovisa kunskapen på. Trots programmens potential tar det inte lång tid att lära sig att hantera dem.

En annan sak som jag kan se har hänt i och med bytet, är att vi alla hamnade på samma nivå. Vi var alla nya, okunniga, oerfarna men mer eller mindre nyfikna Mac-användare. Tidigare var våra gudar de (oftast män) som kunde hantera de problem som PC-maskinerna (eller användarna?) skapade. Idag är datorkunskapen mer demokratisk. Det är väl en rätt trevlig vinst!

Livräddaren

Jag är på en föreläsning av Mats Andersson från Netscan. I Tångaskolans aula sitter lärare och annan personal för att tillbringa två timmar i herr Anderssons sällskap. Tidigare under dagen har han varit på Söderskolan samt Skogstorpsskolan och pratat om nätet och dess faror, först för tjejer och sedan för killar, i år 6-9. Jag var med vid dagens sista pass och han fångade elevernas och mitt intresse till max.
Under det gångna året har han varit på kommunens andra skolor, allt i samarbete med Louise Klintefjord, Brotts- och drogförebyggarsamordnare i Falkenberg.

Det är bra och nödvändigt att vi lyfter upp de här frågorna och det är bara att konstatera att vi behöver plocka in folk utifrån som har kunskapen och överblicken. Jag tror att vi, mitt i en-till-en-projektet, behöver hitta en plan för hur vi kontinuerligt skall arbeta med de här frågorna och föreläsningar som den här är en viktig del i det. Vare sig man är en en-till-en-skola eller inte har man ett ansvar för att diskutera och arbeta med det här samhällsproblemet.

Enligt Mats pratar inte barn, som kommer i kontakt med monster på nätet, med sina föräldrar om det. Föräldrarna hjälper inte till med problemet, d v s hanterandet av den fula gubben, utan sätter upp tekniska hinder och det blir förbud och restriktioner istället för verklig hjälp. Han uppmanar föräldrarna att prata med sina barn. Var en förälder som är en sköld mot dessa monster!

Idag finns ingen lag för textförförelse av minderåriga och Mats Andersson har i åratal arbetat för en ändring och förhoppningsvis kommer en lag under sommaren 2009. Så sent som år 1999 blev det straffbart med barnpornografi för eget bruk. Jag tror många gånger att vi är föregångare i Sverige, men blir ofta besviken.

Efter fruktstunden i halvtid tar Mats med oss ut på nätet i egenskap av Mia13 och det tar inte många sekunder att få napp på en ful fisk. Mats svarar 52-åringen från Visby med väldigt roliga svar, men hos mig fastnar skrattet i halsen.

Ikväll är det allmänhetens/föräldrarnas tur att lyssna till honom och jag hoppas att många passar på att komma.

Svenska flaggans dag

Det är fredag eftermiddag och jag tar steget in på Olles kontor. Fredag efter lunch är egentligen min bloggarstund, men jag och Jens Hååg har varit iväg med min klass på teater och nu pysslar jag egentligen med annat (icke-digitalt) pappersarbete vilket leder mig till skolans expedition. På Olles bord ser jag två tavlor varav en är ett inramat diplom. På bokhyllan tronar en gigantisk miniflaggstång i trä. Han plockar ner den blågula vandringspokalen och ställer den på bordet.

Det är Rektorsakademin som vid varje nätverksträff delar ut priset Heja Rektorn. Läs mera här! Tanken med priset är att premiera skolledare som vågar och lyckas och den här gången gick det till Bengt Appelqvist på Söderskolan och Olle Steneryd på Skogstorpsskolan. Motiveringen lyder: "Både Bengt och Olle har visat att det med mod, övertygelse och tydligt ledarskap är möjligt att genomföra denna typ av kvalitetshöjande investeringar i lärmiljö i vanliga svenska kommunala skolor."

Olle tycker att det är roligt att hans och Bengts arbete uppmärksammas. Det känns som ett erkännande för allt slit och all vånda. Resan, tillsammans med alla inblandade, har varit spännande och lärorik och kommer att fortsätta. Det är en vision som blivit verklighet och han är mycket glad över att politikerna har gett klartecken till Tångaskolan att starta en-till-en hösten 2009. Det visar på att det här inte längre är ett tidsbundet projekt utan en långsiktig satsning, mot framtiden.

Min mening

Ännu en termin har gått och projektet med en dator per elev har kommit halvvägs. Jag försöker att använda datorn i undervisningen så mycket jag kan, men hur mycket är det jag missar att göra för att jag saknar kunskap eller för att jag inte ser möjligheterna?

Jag har ännu inte kommit igång med att knyta kontakter med skolor och klasser i andra länder. Jag har ännu inte skapat en egen hemsida för mina ämnen och mina lektioner där eleverna kan gå in för att hämta information om vad som skall göras, vilka betygskriterier som gäller etc.. Jag har inte skapat en enda film för Teacher on Demand. Jag börjar bli stressad för allt jag missar att göra för att jag inte vet tillräckligt eller inte vågar.

Vi har givetvis gjort väldigt mycket annat, men när man nu får förmånen att få jobba på en skola där varje elev från år 7 till 9 har en egen dator vill man utnyttja möjligheterna fullt ut. Men möjligheterna är också så otroligt många att det är lätt att bli uppjagad.

Det är kanske viktigt att klargöra att jag är SO-lärare och inte datorlärare. Vi har ingen datorlärare på Skogstorpsskolan och kommer förhoppningsvis aldrig att ha någon heller. Datorn är inget ämne, åtminstone inte i grundskolan, utan den är ett verktyg för att lära sig det som ämnena innehåller och ett verktyg för att redovisa det man lärt. Min primära uppgift är m a o att eleven skall få goda kunskaper i geografi, historia, religion och samhällskunskap. Det försöker jag göra mitt bästa för och datorn är för mig och eleven ett enastående redskap.

IT-revolutionen har äntligen nått in i skolans värld och det som sedan några år är en självklarhet som arbetsredskap för mig är numera också det för eleven. En elev på Skogstorpsskolan har blivit bra mycket bättre på att söka information på ett bra sätt och utvecklar allteftersom också en förmåga att kritiskt granska det material som fås fram.

En elev på Skogstorpsskolan kan skapa bildspel i Keynote, göra egna filmer i iMovie HD, animera, kreera tankekartor i Freemind, skapa ljudberättelser samt musik med hjälp av Garage Band etc.

Jag vet att datortäthet, datoranvändande och lärarnas inställning kan variera enormt mellan kommuner, inom kommunen och till och med inom en skola. Med sådana skillnader - ger vi alla elever samma möjligheter?

En-till-en-projektet ger alla chansen, oavsett sociala eller ekonomiska förhållanden. En-till-en tar inte hänsyn till kön eller ursprung - eller är det faktiskt det vi gör?!

Vi tar in på hotell

Igår hade vi studiebesök från Sveriges alla hörn. De var intresserade av att höra och se vad vi håller på med i lilla Falkenberg. De ville veta tankarna bakom satsningen på en dator per elev och lyssna till förvaltningens och skolledarnas visioner. De hade kommit från Göteborg, Skellefteå, Umeå, Alingsås, Kalix m m för att höra lärare och elever berätta om hur skolvardagen förändrats. De var nyfikna att få reda på vad forskarna som följer projektet hittills kommit fram till.

Under en heldag på Strandbaden möttes tankar och idéer, frågor fick svar och gav nya frågor. Eleverna från Skogstorps- och Söderskolan arbetade under tiden med animering, digital storytelling, en webbsändning med rapportering från dagen samtidigt som de svarade på frågor från lärare, rektorer och politiker.

Det här är inte första besöket angående 1-till-1-satsningen i Falkenberg och heller inte det sista. Undertecknad har varit med vid ett flertal tillfällen och det är alltid lika kul att möta folk som är nyfikna på vad vi håller på med. Det känns dock lite trist att konstatera att intresset för projektet inte är lika stort inom vår egen kommun. Ute på skolorna har vi inte sett många kommunpolitiker och de enda skolorna vi har haft besök av är de som nu i dagarna är på väg in i projektet. Det har förvisso varit en del insändare i lokaltidningen men i övrigt verkar inte så många i Falkenberg nyfikna på en-till-en-satsningen i den egna kommunen. Det är trist att konstatera!

Ett steg till

Måndagen den 1 september är det dags igen! Då delas Mac-datorer ut till de nyblivna sjuorna på Skogstorpsskolan i Falkenberg. Denna gång till min egen klass 7A och det känns minst sagt spännande! Projektet startade i september 2007 då alla elever i år 7, 8 och 9 fick egna datorer. Nu har vi ett års erfarenhet i ryggen när det är dags för en ny årgång att få ta del av det som jag anser borde vara en självklarhet (mer om det senare!). Jag har hittills försökt att använda datorn i undervisningen så mycket som möjligt och det kommer jag också att försöka att delge här framöver, men nu känns det som om kraven på mig ökar. Att det är min egen klass som får datorer, den ettåriga prövotiden etc. borde leda till att allt framöver borde gå så fantastiskt bra. Tittar jag tillbaka kan jag konstatera att det redan har gått fantastiskt bra, men också det ökar kraven. Men, för tusan, nu måste jag sluta tala om krav! Jag har fått ynnesten att arbeta på en skola och i en organisation, där man har förstått vilket fantastiskt verktyg datorn är för lärandet och skapandet. Min uppfattning är att datorn endast blir det till fullo när den är elevens egen. Alla ni som sliter på i skolor med otillräcklig datortillgång och trasslande teknik - förstå att jag är tacksam! Kraven jag talar om ställer jag på mig själv och de är inga hinder utan enbart möjligheter!

Så avslutas då mitt livs första blogg med en klyscha och jag som hade lovat mig själv att undvika dessa...