Hallelujah

De lila väggarna pressar mig, trycker på och skapar en klaustrofobisk känsla. Jag har skrivit om Falkenbergs Stadsbios färgsättning förr och jag tror till och med att självaste Kjerstin Dellert har kommenterat de lite märkliga färgvalen vid ett framträdande i salongen. Det är trångt i både bildlig och bokstavlig mening, de röda biograffåtöljerna slukar ca 270 besökare från alla håll och kanter i Sverige. Det är inte många tomma platser. Framme vid scen öppnar dock Fredrik Höper, Kristina Björn och Thorbjörn Larsson upp sinnena, trycker tillbaka väggarna, kanske rent utav river dem. När de talar blir jag oändligt stolt över vad de, vi och alla medarbetare på skolorna faktiskt har åstadkommit. Det är samma känsla varenda gång men idag är stoltheten starkare än någonsin, av någon anledning jag ännu inte kommit på. Jag har tidigare skrivit om stoltheten jag kände när Martin Tallvid beskrev vårt arbete och att det är lätt att bli van vid vardagen och datorn är för oss vardag numera. Att få höra om projektet får mig att inse att vår vardag kan vara lite annorlunda mot andras.

De tre berättar hela historien om bakgrunden och förutsättningarna för en-till-en-projektet och det är en glädje att lyssna till dem och jag hoppas att det upplevs så även för alla icke inblandade. Det låter så, skratten är många, det är rappt i replikerna utan att budskapet försvinner. Jag inser i skrivande stund att jag låter alldeles frälst och ibland får jag faktiskt känslan av att jag befinner mig på ett väckelsemöte. Jag är fullt medveten om att jag inte skriver med kritiska ögon, men det får jag överlåta åt Martin Tallvid, forskaren som följer projektet. Jag försöker bara förmedla min känsla och det är glädje, det är stolthet, det är självförtroende.

Jag själv intar scenen timmen innan lunch och skall tillsammans med Lena Carlsson och elever från tre skolor svara på frågor från auditoriet under Ove Lidströms ledning. Morgonens uppmaning från sambon - Bli inte för exalterad! Bli inte för engagerad! ringer i öronen men antagligen på grund av headsetet sker något och de goda råden slutar att ringa.
Lena och eleverna ransonerar orden, väger dem på guldvåg och säger enbart kloka saker. Jag säger så mycket som möjligt när jag får chansen och hoppas att någon mening blir meningsfull.

Jag sitter på en scen, tillsammans med två av mina elever ur klass 8A, Dorontina och Tom. Vi pratar tillsammans om hur en-till-en-projektet har påverkat undervisningen på Skogstorpsskolan. Det är en ynnest att få vara med eleverna på det här sättet. Det får effekter för allt det andra arbetet. Många elever har medverkat genom de snart två åren. I en annan sal sitter två av mina elever ur klass 7A och väntar på att de rosenröda biofåtöljerna skall släppa sitt grepp om åhörarna. Jesper och Tanja sitter säkert och jobbar med Sweet Home 3D och skapar sina egna lägenheter. Klassen och Håkan Pihl har för resten av terminen skippat matematikboken för mer praktisk matte. De arbetar kanske även med iWeb och producerandet av en egen hemsida, med blogg och annat smått och gott. Den sidan kommer bara att kunna besökas av personer inne i kommunens en-till-en-nät, men det är i alla fall en början (jag återkommer om det arbetet i senare inlägg). Jesper finslipar säkert på sitt bildspel om sin resa till Thailand som skall visas för klassen på tisdag. Men först skall jag prata färdigt i salongen.

Efter dagens slut, efter en kopp kaffe och en mazarin står några av de inblandade och pustar ut och försöker sammanfatta intrycken. Jag tar mig fram till Kristina, Thorbjörn och Fredrik och berömmer framträdandet. Idag var de tre bättre än någonsin! Jag beklagar att Fredrik har bestämt sig för att byta jobb och kommun och det är bara att gratulera Varberg till en mycket viktig värvning. Det är enkelt att konstatera att Fredriks arbete, tankar och visioner har gett avtryck i verksamheten för lång tid framåt.

Idag är det mycket ryggdunkande och jag ber utomstående om ursäkt för det, men jag tycker faktiskt att det vi gör är fantastiskt bra, men jag hoppas innerligt att det så småningom blir en självklarhet för alla elever, i hela Sverige.
På väg ut från byggnaden passerar jag en spegel. Jag ger lite beröm åt mannen i spegeln, han skötte sig ganska bra han också.

Rocka på

Imorgon är det dags för säsongens sista studiebesöksdag i Falkenberg. Under hela en-till-en-projektets period har 1000 besökare från 73 kommuner varit hos oss. Jag kommer att medverka och har med mig fyra elever och vi skall tillsammans med alla andra inblandade dela med oss av våra erfarenheter till alla som förhoppningsvis befinner sig i startgroparna.

I maj kommer jag att åka till till Nacka och konferensen Framtidens Lärande - är här och nu! för att prata om projektet i Falkenberg.

Ibland känner jag mig som en-till-en-projektets Markoolio, d v s en person som syns i alla sammanhang, delaktig i allt möjligt, men utan egentlig talang. Jag håller på ett tag till innan någon kommer på bluffen!

Ingenting någonsin (Extended remix)

”Läroboken är förlegad!” Jag tror att det var så tankesmeden Olle Steneryd (prisbelönad rektor på Skogstorpsskolan, se inlägget Svenska Flaggans dag) uttryckte sig i årets sjätte nummer av Lärarnas tidning. Numret innehöll för övrigt mycket intressant läsning kring digitala läromedel. Jag är egentligen medlem i den andra föreningen men passar på att tjuvläsa då och då.

När jag var på läromedelsutställningen i Halmstad för några veckor sedan, kändes det dock som läroboken i allra högsta grad var levande. Åtminstone var det så förlagen själva såg på det och det är inte utan att jag tänker på Mary Wollstonecraft Shelleys Frankenstein eller den moderne Prometheus när jag förstår att det är i pappersversioner av böcker läromedelsförlagen fortfarande ser sin framtid.

Jag kanske är orättvis mot förlagen och jag har sett små tecken på självinsikt, bl a i tidningen Datorn i Utbildningen (nr 2 2009) där det ändå låter positivt i intervjun med Marit Ekelund Maitland, förlagschef för digitala medier på Natur & Kultur.

Med tanke på skivindustrin och hur den har hanterat den nya tekniken är det kanske inte bland de etablerade en utveckling kommer att ske. Spotify och andra nya tjänster för att tillägna sig musik är väl knappast skivbolagens förtjänst. De hade antagligen kört på i redan uppkörda skivspår och kanske är det så det ser ut även bland läromedelsförlagen.

I andra länder har staten varit mer aktiv och med direktiv och pengar sett till att förlagen och andra producenter börjat att skapa moderna produkter för en modern skola? Är det en väg för Sverige?

Ingenting någonsin

För någon vecka sedan var jag på en läromedelsutställning i Halmstad. Jag ville se vilka webbaserade läromedel förlagen kunde erbjuda (jag visste redan svaret!). Det verkade heller inte finnas några som helst planer på att producera det. Vi får nog inrikta oss på en lång framtid utan bra digitala läromedel. Jag kan se en del stora satsningar på material för interaktiva whiteboards, men det är också det enda och givetvis kopplat till en konventionell lärobok.
Det är alltså läromedel i bokform som gäller även i framtiden! Insikten gjorde mig så nedstämd att hela inlägget blev tråkigt och det som blev, är det du just har läst. Håll med om att det var tråkig läsning!

I samma bil

När jag och rektor Olle Steneryd, år 2007 var i USA och skulle inspireras av delstaten Maines One-to-one Laptop Program, använde vi sena nattimmar för att diskutera vad en eventuell övergång från PC till Mac skulle innebära. Det fanns en rädsla hos oss båda för hur personalen skulle reagera. På Skogstorpsskolan fanns en personal som var vana PC-användare både på arbetet och hemma. Många av oss hade genomfört ITiS, köpt hem-PC genom förmånsavtal och några år innan den stora revolutionen fick merparten av lärarna på 6-9 en bärbar PC att använda för arbetet och undervisningen.

En av anledningarna till att vi funderade på en övergång från PC till Mac, var att vi hade fått för oss att Mac-datorerna var mer driftsäkra än PC. En sådan här stor satsning behövde en bra start! Vi ville inte att datorerna skulle krångla, alls!

Anledning nummer två var att vi ville datorerna skulle vara användarvänliga och med ett tydligt pedagogiskt upplägg, med program som hängde ihop och kunde samarbeta.

En tredje anledning var nätsäkerhet, d v s minskad virusrisk.

Huruvida det här med drift- och nätsäkerheten och det pedagogiska upplägget är vetenskapligt belagt vet jag inte, men det var åtminstone våra utgångspunkter. Martin Tallvids forskning om projektet får väl visa på hur allt har fungerat på Skogstorpsskolan och sedan vet vi ju inte hur det hade blivit om vi hade valt PC. Ett tag var det tal om att Söderskolan skulle vara en Mac-skola och att vi skulle vara en PC-skola, för att vi skulle kunna jämföra. Som bekant blev det inte så!

Mac eller PC spelar ingen roll, det finns ingen religiositet i det hela utan det handlar helt enkelt om våra utgångspunkter - vad vi ville ha och vem som kunde leverera det.

Min upplevelse (helt ovetenskaplig!) av klassrumssituationen är att vi numera kan syssla med det vi är där för - att lära oss så mycket viktiga saker som möjligt, om oss själva och om världen. Vi behöver inte använda vår dyrbara tid åt att lösa tekniska problem. Vi har inte drabbats av virus, eleverna hanterar och administrerar datorerna helt på egen hand och det uppstår inga konflikter mellan de program som datorn är utrustad med. Programmen ger oss enorma möjligheter till ett varierat lärande och de möjliggör mängder av sätt att redovisa kunskapen på. Trots programmens potential tar det inte lång tid att lära sig att hantera dem.

En annan sak som jag kan se har hänt i och med bytet, är att vi alla hamnade på samma nivå. Vi var alla nya, okunniga, oerfarna men mer eller mindre nyfikna Mac-användare. Tidigare var våra gudar de (oftast män) som kunde hantera de problem som PC-maskinerna (eller användarna?) skapade. Idag är datorkunskapen mer demokratisk. Det är väl en rätt trevlig vinst!